Det ska po bloggen osso!

Nu är det snart val, därför vill jag i god tid presentera min tilltänkta regering om ni röstar på mig som statsminister.
Biträdande statsminister Johan Abrahamsson
Finansminister Inger Hansson
Utrikesminister Maria Bohm
Justitieminister Ammar Khorshed
Försvarsminister Linda Börjesson
Socialminister Eirik Skogen
Näringsminister Jonathan Abrahamsson
Jämställdhetsminister Henrik Stotzer
Infrastrukturminister Rasmus Eriksson
Integrationsminister Jan-Olof Larsson
Skolminister Nebosja Grkovic
Utbildningsminister Anna-Carin Collin
Kulturminister Matilda Eliasson
Miljöminister Daniel Åhlén
Jordbruksminister Anna-Carin Windh
Idrottsminister Wamid Khorshed

Vi har nu allesammans, åtminstone i teorin, kommit överens om att vi fan inte ska diskriminera varandra på grund av kön.
Sen finns det dom som inte fattar att det räcker där, att det av naturen finns skillnader mellan tjejer och killar och att det ska få vara så även i fortsättningen.
Dom dårar som inte tycker att killar ska vara killar och tjejer ska vara tjejer, dom borde buntas ihop i en grotta i Litauen.
Sen finns det individuella undantag, enstaka tjejer är grabbiga och enstaka killar är fjolliga, och så får det också vara.

Sen finns det dårar som mig, som på allvar har gått på alla mytbilder som någonsin funnits.
Jag har glorifierat tjejerna och sett på dom som rosa smultronsmakande änglar.
Officiellt fiser inte tjejer.
Och jag har trott att dom heller inte gjort det inofficiellt.
Många gånger har jag tjafsat med brudar som velat tala mig tillrätta och göra tjejer mänskligare i mina ögon.
Senast en eldig diskussion med Sättningens syrra på sista sörängsfesten.
Inget har bitit på mig.
Men i förra veckan bet verkligheten mig.
Jag satt och tog en cigarett på Middas balkong, tjuvlyssnade på ett tjejsnack från grannbalkongen.
Mitt i tjejsnacket river nån av en riktig brakare.
Det var du va? sa den ena tjejen.
Den andra pratade bara vidare och då började hon som frågat att skratta.
Helt klok blev man inte på vem av dom som var skyldig, men nån var det och båda var tjejer.
Jag tuggade i mig min föreställning och svalde min cigarett.
Tjejer är människor.
Jag gillar inte att tjejer fiser människofisar men jag är faktiskt tvungen att leva med det.

Officiellt är tjejer inte officiellt kåta.
Dom är kåta, men inte öppet kåta som killar.
Dom går inte runt och klämmer innanför sina egna underkläder, dom får inte nackspärr av en promenad genom stan och dom har inte svårt att titta i ögonen när dom pratar med någon av det motsatta könet.
Dom säger inte heller att dom är kåta, förutom när dom ska trigga en kille som redan är triggad, till spränggräns.
Jag har pratat med tjejer som sagt att tjejer rentav är mer sexfixerade än killar.
Till och med Farmor har flera gånger försökt få mig att förstå att "tjejer är bannemej värre".
Men jag har inte lyssnat.
Livet är en strand där killar är robotar som jagar tjejer i form av små försiktiga snäckor halvt nergrävda i sanden.
Men inatt bet verkligheten mig.
Jag låg och läste boken Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer.
Som titeln tydliggör är det ingen saga där tjejer är försiktiga snäckor.
Istället läser jag om ett hon som ett nyvaket uppkåtat knullgalet vilddjur där allt läcker och rinner.
Och ändå har jag bara läst första kapitlet.
Jag vet att det är sant och jag vet att allt hon skriver handlar om henne.
Det är inte många författare som skriver utan bilbälte.
Men jag gör det och jag ser direkt när någon annan gör det.
Texter som skrivs inuti en kropp landar inuti en kropp.
Därför kan jag inte göra annat än erkänna mig överbevisad på samtliga åtalspunkter.
Ni fiser.
Ni är officiellt kåta.
Ni är människor.
Jag tycker inte om er mindre för det.
Men det är klart att det är tråkigt att ni fiser när jag sitter och röker.

Huxflux hittade Farmor mitt gamla diadem i sin accessoarkorg.
Jag använde ofta diadem under min förra långhåriga period, vilket var för fyra-fem år sedan.
Nu har jag inte använt något sådant, jag blir inte finare av att ha det.
Men när man går hemma och dräller är det meningslöst att ha produkter i håret och det är så långt nu att det hela tiden kommer i ögonen utan produkter.
Därför gör diademet underverk för min vardag.
***

(detta är inte inuti partytältet)
Uncle Molle och Faster Gerd var här på kräftskiva i vårt partytält i lördags.
Jag satt med och käkade och tjötade från sex till nio.
Det var väldigt trevligt och det vet alla att jag aldrig tycker det är att sitta så annars.
Men få sällskap är så trygga och bekväma som Farmor-Olsson-Molle-Gerd.
Extremt enkla människor.
Som tycker om mig utan krav.
Inga ribbor, inga tak.
Men sen var jag tvungen att gå min promenad för den måste jag gå varje dag.
En timme på minuten, plus en duckaching.
När jag sen kom ut i tältet var det helt andra människor som satt där än när jag lämnade.
Stygga kräftor.
Dom ska aldrig mer hacka på Låda och mig.
Och Olsson, Olsson.
Lille Olsson, han var fan inte kaxig på söndagen.
Han brukar håna mig för bakfylla, men han sa inte ett ord på hela dagen och låg bara och tittade i taket.
Det var skoj.
***

Har sovit konstigt senaste nätterna.
Ena kudden har legat i tidningskorgen vid varje uppvaknande senaste tre morgnarna, brukar aldrig hända annars.
Och så har jag drömt om en viss aktuell familj i olika riktningar.
Och trots minst nio timmars sömn har jag känt mig drogad och inte kunnat ta mig ur sängen.
***

Jag har alltid tänkt att när jag får hund ska jag döpa den till nåt grymt fotbollsnamn.
Baggio, Papin eller Kovac.
Men nu är jag inne på att kalla den för Djur.
Djur är ett väldigt gött ord och det är ingen idé att döpa den till Djuret för det blir för långt.
Djur bara.
***

Jag har en tendens att idolisera människor.
Något Farmor försökt bromsa en hel livstid, utan framgång.
Ingen är SÅ bra, har hon sagt.
Jag har sagt emot.
Men ska nog sluta med det nu.
När hennes fyrtiosju fler år på jorden givit henne rätt mot mig än en gång.
***

Två av livets grundpelare är bostad och arbete.
Jag har i princip aldrig haft något av det.
Nu verkar det som att det ena står för dörren.
Att jag står för dörren.
Jag är så glad, så glad.
Men vågar fan inte tro det förrän jag kommit innanför tröskeln.
***


Redan 2004 klargjorde jag i ett samtal med Nordicbet att Paul Scholes är världens mest kompletta fotbollsspelare.
Vansinne att det skulle ta till nu för att resten av världen skulle inse det.
Och att det skulle ta den tiden för Paul Scholes att fullt ut visa det.
***

Faster Gerd bad mig att skriva om henne på bloggen.
Hon undrade varför jag aldrig skrivit om henne.
Undrade om inte jag kan skriva att hon är min bästa faster.
Jag är inte den som utför beställningsjobb.
Men, som hon själv påtalade, är hon min enda faster jag har kontakt med och då är det svårt att inte samtidigt vara bäst.
Hon är alltså bäst.
***

Nu ska inte mycket po bloggen osso längre.
Detta är nog sista veckan.
Vore snyggt att boksluta kalendersommarens sista dag, 31 augusti.

Egentligen ska man inte avhandla sånt här i offentlighetens ljus, det blir ovärdigt.
Hade bollen legat hos mig hade jag tagit personlig kontakt, men nu är det tamejtusan inte upp till mig att ta någon kontakt.
Varför jag då skriver detta inlägg är för att på ett slags mellanväg försöka få till nån förståelse, främst eftersom Janne och Kerstin som jag alltid uppskattat, indirekt blir indragna och kanske brusar upp sig utan alla kort på bordet.

Du kanske borde ge nån närmare förklaring på bloggen så man förstår mer vad problemet är, jag har hellre fred än krig, sa Midda till mig idag.
Hellre fred än krig, skriver jag under på alla dagar i veckan, så ja nu skriver jag om saken.

Att kalla min betygsblogg för feg, som någon gjort i kommentarfältet, det är korkat.
Jag skriver min personliga åsikt och jag står för att det är jag som skrivit och jag som tycker.
Fegt är det väl att skriva just "fegt" utan att skriva under med sitt namn.
Sen är det kul att mina betyg ses som allmängiltiga och att det berör människor, men det är en annan sak.
Om jag ska motivera betyget i sig, som egentligen bara är en kul grej jag roar mig och lagkamraterna med, men som nu upprört:
Om man gör bort sig så fatalt lägger det beteendet sig ovanpå alla övriga insatser.
Att Joel är en riktigt bra fotbollsspelare och en av de duktigaste som överhuvudtaget spelat i blåvittfansens turnering(Glenn Hysén är också med på den listan) är hur givet som helst och att det är hans hantering av en fotboll jag bedömer som sämst i laget och ger en trea på en tiogradig skala kan ingen tro.
Det spelar ingen roll hur bra spelare man är och vad man gjort i fotbollsväg om man skämmer ut sig så grovt som i det här fallet.
Med risk för att jämförelsen blir löjlig, kan jag dra en parallell till en viss Zinedine Zidane och hans insats i VM.
Zidane var Frankrikes bästa spelare 2006, han bar laget helt och hållet på sina axlar och dom hade inte haft en chans att ta sig till final utan honom.
Sen avslutade han finalen, där han gjort mål och spelat en framträdande positiv roll, med att skalla en motståndare.
Nu är det inte många som kommer ihåg det målet han gjorde och dom axlar han bar laget på, nu minns man bara skallningen.
Hela hans karriär, där han tillsammans med Messi är världens bäste detta årtusende, kommer i skymundan och det man främst tänker på är ett stort misstag.
Jag gillade inte att Cannavaro valdes till turneringens bästa spelare, jag tyckte Zidane var bäst iallafall.
Men jag var inte med i hans lag och kände inte den besvikelse hans lagkamrater säkert kände(dom hade nog vunnit om inte han visats ut).
Och han vände sig inte heller om på vägen ut från planen och skrek förnedrande ord till sina backar.

Vad var det då Joel sa som gör det här till en big deal?
Ordagrant kan jag inte återge exakt och det är inte heller det som är grejen.
Men han skrek och svor åt oss samt sågade vår insats under pågående match med adress till "backarna", vilka var Midda och jag.
Sen trodde de andra att det inte hade med mig att göra utan bara Midda eftersom Midda strax innan reagerat på Joels huvudlösa tackling.
Men det spelar ingen roll om det har med mig som person att göra, jag tycker det är lika illa ändå, lika lågt beteende gentemot lagkompisarna.
Man gör inte så.
Vi hade alla stora förväntningar på oss själva och varandra.
Vi som lag tar väl den här cupen som är arrangerad för att blåvittfansen ska träffas och umgås, på alldeles för stort allvar, men så stora vinnarskallar är vi hela bunten.
En skojcup borde tas på skoj, men vi tar det här på lika blodigt allvar som seriöst satsande spelare tar på seriöst satsande cuper.
Eller ja, lite balans har vi med våra leinarverkstäder, fan-tv-klipp och tröjspex, men när vi spelar då jävlar ska vi vinna och då ska alla göra allt för att vinna.
Jag gjorde allt för att vinna, det är jag säker på att Joel(fattningen tappades när loppet redan var kört) och alla andra i laget också gjorde.
Hade nån glassat hade man kunnat skrika Vad fan håller du på med, jobba nu! eller liknande, men att komma med en sån respektlös salva när kompisarna gör så gott dom kan, det kan ingen inbilla mig är okej eller är något man ska släppa, även om det nu känns som att det här fått för stora proportioner.

Nån självrespekt måste man ha och att Joel är skyldig oss en ordentlig ursäkt, det kommer jag inte vika en millimeter på.
Jag tar gärna Joel i hand och hoppas verkligen att han också vill det.
Men det måste naturligtvis ske på hans initiativ.
Jag är inte långsint eller på något sätt svår, ber man om en andra chans av mig får man det.
Ber man uppriktigt om ursäkt, visar ånger och lovar bättring så säger inte jag nej.

Jag är ingen dramaqueen, åtminstone inte när det inte gäller brudar, och jag har hållit mitt bloggande fritt från såna där moderna bloggbråk.
Därför hoppas jag att det inte blir fler negativa ringar på detta vatten, att jag inte ska behöva skriva nåt mer i den här frågan.

Med hopp om fred och förståelse.
Calle Kapten.
PS. Det måste trots allt vara ett gott betyg att jag drog in både Glenn Hysén, Fabio Cannavaro, Lionel Messi och Zinedine Zidane i det här inlägget. DS.

Lagfesten i lördags var sinnsyk och gick i romantikens tecken.
Att Dalar inte lät en enda killes kind vara torr föll i skymundan när de riktiga vansinnigheterna satte fart.
Henke, killen som ser ut att heta Jonas, gick bananas och small till varenda pung han lyckades springa ifatt.
Jonas, som nu inte passar att heta annat än Pungsmällarn, smackade varje mans dick ett par-tre gånger och firade segrar med större entusiasm än han firade lagets triumfer tidigare under dagen.
Det var en personlighetsförändring mellan nyktert och berusat tillstånd som slår allt världen tidigare skådat.
Det var befriande och upplyftande lika mycket som det var hemkt att bli utsatt för och underbart att se andra utsättas för.
Kvällen slutade inte med det utan med något annat häpnadsväckande.
En kvinna sköt ur sig en raggningsreplik, eller vad man ska kalla det, som gav mig tunghäfta.
"Du ska få mus av mig ikväll, du ska få riktigt bra mus ikväll" sa hon, och jag sa ingenting.
En lång dag med grabbarna ska nog sluta på precis det sättet, tänker jag.

Idag har jag mått förjävla dåligt.
Massa sura saker ovanpå varandra och då syftar jag inte på att jag haft maffig träningsvärk i hela kroppen i över två dygn, utan mer prylar som värker längre in.
Det har varit en supersommar, men ibland kommer en dipp och idag kom ingen liten.
Åkte med Midda för att shoppa matchkläder till stundande fotbollscup, tänkte att det kunde vara bra att komma ut lite, men det var väldigt dumt tänkt.
Han fick köra hem mig och spana vidare på egen hand.
Jag gick till Konsum och köpte så mycket tröstande föda som gick att bära, Rulle undrade vad som hände med min lokadiet.
När jag frossat fram till spynivå la jag mig på en madrass på Rullssons golv och sov, att försvinna in i sömn är en medicin inte många andra kan mäta sig med.

Har inte bloggat på en vecka, eller jo jag har jobbat in två inlägg som jag sedan raderat, det är duktigt ostrukturerat i bikupan nu.
Men jag ska ändå snart stänga den här butiken.

Förrförra och förra veckan var jag Olssons brädsågare på markplan när han spikade och skruvade uppe på taket.
Denna veckan går arbetet in i sitt slutskede och själva plåten ska borras på.
Uncle Molle är därför invärvad till taktruppen.
Markjobbet är avslutat och istället för att såga brädor har jag idag ätit tårta.
Och tagit paparazzibilder på Uncle Molle och hans borrmaskin.
Av någon anledning känner jag mig mer hemma med tårta och kamera än såg och bräda.

Igår stoppade en kvinna ner sitt huvud i en barnvagn, då högg jag, det är mycket mer spännande och skoj när fler ska av på samma station.
Tack, tåget mellan Göteborg och Alvesta.

Midda hade inflyttningsfest i lördags.
Ja, jag vet att jag åkte hem på påsklovet för att han hade inflyttningsfest då också, men så är det när man flyttar in och ut och in igen.
Solskjaers kompis var där och eftersom vi aldrig tidigare träffats tyckte hon det var naturligt att fråga om min ålder.
Jag bad som alltid den som undrar hur gammal jag är att gissa själv först.
20, höftade hon ur sig.
Jag är inte helt ovan vid att ses som yngre än jag är, men fem år neråt är nog nytt rekord.
Men jag gnäller inte för det, nu är jag så gammal att det är gött att se yngre ut, om ett par år kanske jag ser ut som 35 och då saknar man sin ungdomliga glans.
Efter inflyttningsfesten skulle folket till Trägårn, men det var inget som lockade mig.
När det varit fest i Uddevallas södra delar är det inget som lockar mig mer än att dyka in till familjen Pettersson som ligger inbjudande längs Göteborgsvägen.
Rulle hakade på och vi satt med Janne och Kerstin och debatterade vilt kring livets vara och icke vara fram till tidig morgon.
Jag berättade för Janne att en tjej uppskattat min ålder till tjugo år, två stenkast bort ett par timmar tidigare.
Då sa han att jag personlighetsmässigt "iallafall är mognare än honom".
- Jaså, tycker du det? sa väl jag då.
"Ja, du är en sån där riktigt djup jävel som kan hoppa framför tåget".
Då skrattade jag.
Jag tyckte det lät väldigt kul.
Och jag var avslappnad i hans kommentar i och med att jag räknade med att han aldrig skulle sagt så om han verkligen såg det som en uppenbar risk.
Jag är en sån som kan hoppa framför tåget och jag är en sån som ändå inte gör det.

Jag är en älskare av tjejers naglar och så har det alltid varit och det tycket är nog jag dömd till i all evighet.
Tidigare har jag varit en riktig färgfascist och sagt att det enda som är snyggt är rosa, svart och franskt.
Jag har fördömt alla uppmärksamhetsfärger, och då läser jag in samtliga i detta - gult, brunt, orange, blått, grönt, lila, grått, vitt.
Men sommaren 2010 har ljusblått nagellack fått ett jävla uppsving och alla som vill vara något har smiskat på denna bebifärg.
Till att börja med, vi kan säga under juni månad, var jag grovt skeptisk, som jag alltid är över uppmärksamhetsfärger på tjejers naglar.
Men nu har jag fått tid för min blick att vara förnuftig nog att ändra min uppfattning.
Fortsätt, bara fortsätt.

Vill man göra livet lätt för sig kan man leva som om makten över ens öde ligger i andra händer än ens egna.
Jag vill inte leva så.
Men på senare tid har jag ibland tolkat in högre makter i det som händer mig.
Dels har jag smittats av vm;s fotbollsspelare som sa "jag vinner skytteligan om Gud vill", "jag är frisk till nästa match om Gud vill", "vi tar guld om Gud vill".
Nu resonerar jag ibland likadant, om Gud vill vinner jag en pokerturnering, om Gud vill får jag jobb och om Gud vill försvarar vi guldet i Rikets.
När inte Gud vill kanske Farmor vill.
Farmor är expert på att hitta fyrklövrar och eftersom hon vill skänka mig lycka i livet överöser hon mig med lyckoklövrar till höger och vänster.
Jag brukar ofta tacka nej, vad ska jag med dem till liksom, var ska jag göra av dem.
Men senast kom jag på en plats där klövern kan få bo i fred och samtidigt ständigt vara vid min sida.
Så nu bor en fyrklöver i min mobil.

Om Gud och Farmor vill får jag en go fylla ikväll.

Nu kan man säga att jag är en rökare fullt ut.
Ëftersom jag varit hemma en vecka i sträck har jag inte längre orkat dölja mina vita mintcigaretter för familjen.
Jag visste att det skulle bli livat när jag för första gången rökte inför dem, men nån gång måste smällen tas för att det inte ska behövas tåtrippning i all evighet.
De är besvikna, trodde inte det om mig.
Som om jag dödat någon.
I och för sig dödar jag väl mig själv med detta i långa loppet, men det gör jag ändå med mina demoner så det är inte så jävla noga.

Jag tänker en del på det här med att börja röka när man är för gammal för att göra det med orsak av grupptryck eller ren dumhet.
Varför gör jag det då.
Det finns en hel del motiv jag kan peka på, men ett sticker ut varje gång jag filosoferar kring ämnet.
Revanschen, hämnden, hävdandet.
Jag har levt ett liv fyllt av ständiga erövringar av, mestadels destruktiva, skalper, och jag fortsätter leva det livet.

Alla drack alkohol före mig.
Redan på högstadiediskona började många fyllna till samtidigt som jag satt hemma och skrev en 40-sidig uppsats om Astrid Lindgren.
När jag sen i myndig ålder väl tog mig in på alkoarenan gjorde jag det med besked.
De år av försprång i fylledjungeln mina jämngamla hade har jag ätit upp på alla tänkbara sätt.
Och alla hade sex före mig.
Jag var den siste oskulden, under tidiga tonåren sa grabbarna att runk och knull inte gick att jämföra och jag funderade på hur det överhuvudtaget kunde vara möjligt att något var ojämförbart mycket skönare än att dra i sin egen snopp.
När jag väl fick inblick i fittornas värld hamrade jag mig fram mycket målmedvetet och det är inte utan anledning jag nu planerar att skriva en bok om en sexjägare.
Efter att ha visat mig själv och dem som velat se, att jag både kan supa och knulla, dök väl nästa ribba på stegen upp.
Cigaretterna.
Jag är fortfarande inte en av de riktiga rökarna, men snart är jag.
Vad ska jag göra sen.
Knarka, råna banker, bestiga berg eller åka rymdraket?

Har alltid tyckt det är hett med tjejer som röker.
PS.Hur ofta skrivs ett inlägg om supa, knulla och röka med Astrid Lindgren som enda nämnda namn.DS.

Jag är hemma i Hökedalen den här veckan.
Kom hit i lördags och därmed är detta sommarens längsta sammanhängande hemmavaro.
Flackar som en sate annars, men nu behövde jag en längre landning, dessutom ska det läggas nytt tak på huset och när Olsson frågar om assistans ställer man upp.
Han springer runt och spikar och borrar uppe på taket, jag sköter sågen nere på marken.
Det brukar bli i snitt tio minuters väntetid för mig mellan varje omgång brädor som ska sågas, då sitter jag där nere på en stol och solar och läser och skriver och sms;ar.
"Nu kan du studera igen" säger Olsson när jag klättrar ner från stegen efter att ha levererat brädor av den karaktär han önskat.
Kvinnan i familjen håller sig på insidan och lagar mat som kvinnor i familjer alltid gjort när männen brötat.
Skillnaden är väl att Farmor lagar godare mat än andra kvinnor.
Första dagen var Farmor ute och motiverade mig.
"Det här blir ett bra tak för dig sen" sa hon.
Mmm, sa jag då och tittade ner på en bräda utan att förstå vad hon snackade om.
"Här ska ni ha det bra, du och din fru och era barn" fyllde hon på och då förstod jag vad hon snackade om.
"Jaså, pojken ska ta över här sen, har du tänkt" sa Olsson då och sken upp.
Hierarkin är sån att Farmor bestämmer och Farmor äger huset och så är det med det.
Men när Farmor säger något som är till min fördel brukar han humma medhållande och ge ifrån sig ett osynligt olssonleende.
Hur många procent som var sköj och hur många som var allvar i det där vet jag inte riktigt, men det har ju varit uppe på tal tidigare.
Förr var det otänkbart för min del.
Jag skulle bo i Göteborg resten av mitt liv när jag tog mig härifrån.
Avenyn ligger inte i Ed, Avenyn ligger i Göteborg.
Men när jag umgåtts med tanken några år och mognat lite i min syn på världens avenyer tar jag ett steg framåt och inte ett bakåt när diskussionen åter väcks.
Jag kommer inte bo i Hökedalen permanent inom överskådlig framtid, ens om det skulle bli aktuellt.
Kanske aldrig någonsin permanent, men att ha som lantställe som vi hade när jag växte upp, det skulle jag nog älska i framtiden.
Klart ungarna ska få andas frisk luft på sommarloven.
Det är så jag tänker nu när jag sköter den där sågen om dagarna.
Jag tänker att jag står och sågar tak så att min fru och mina barn kan bo snyggt och tryggt på sommarloven.

I Ed har vi inget Liseberg, inget Skansen och inget Sommarland.
Men vi har bannemej en Älgpark med älgsouvenirer, älgfilmer, älgkafé, älgtävlingar, älgexperter och, ja...älgar.
Igår var vi där tillsammans med tjugo tyska turister.
Var helt klart mer givnade än jag trott på förhand, mycket tack vare den pålästa Älgmannen som späckade oss med älgfakta och hade skön älghumor.


De stora grabbarna heter Michael, Jackson, Älgert och Hanna.
Knattarna heter s, ö, t och a.
Farmor skulle visa hur man kastar lasso och hon var faktiskt en fena på det, min grej var att kasta ringar, Olssons var att mata älgarna.

Det var supergöttis att åka moppe igår, jag överlevde och mer därtill.
Nu ska lillebror skjutsa storebror till stan där tåg avgår mot västkustpärlan tillika Bert Karlssons paradis på jorden - Grebbestad.
Jag ska träffa Låda och Melissa.

Jag har längtat och du gör inte mig besviken, eller hur?

Min Flexa och jag klarar oss utmärkt och har det tipptopp tillsammans som herrar på täppan i Stenshult.
Vår gemensamma favoriträtt har alltid varit tacos.
Det är inte längre min favoriträtt, men när jag är med Flexa är det ändå det, därför har vi dunkat ihop denna rätt nu ikväll och spisat framför senaste beckfilmen.
Om en liten stund ska vi ta Syrrans moppe och dra till stan, Midda är sällskapssjuk så vi ska möta upp honom och ta en Flurry på Torp.
Eftersom jag är asfaltsbarn har jag aldrig haft en moped och det har heller aldrig nån av mina kompisar haft.
Så jag har varken kört själv eller blivit skjutsad nån större sträcka, därför är jag lite småpirrig inför att sitta bakom lillebror i mörkret mellan Stenshult och Uddevalla.
Men det ska nog gå bra, om det inte gör det tackar jag för att ni ville läsa min blogg medan jag levde.

Tre i ett nyp är nytt personligt rekord.
Tack, tåget mellan Karlstad och Åmål.

Jag har varit i Stockholm den här veckan, hälsat på den halländska lyxkocken och sms-monstret Bengtsson.
Inatt var vi och härjade runt Hötorget.
Något av det bästa med att stekarturnera och festa på mer exotiska platser än Mortens krog i Uddevalla är att man träffar stjärnor.
Uddevalla är snudd på stjärnlöst, Rulle är så att säga redan utforskad.
Inatt träffade vi en kåkfarare från Eskilstuna som vi satt och tjötade med ett bra tag på en uteservering som egentligen var stängd men som vi öppnade.
Han hade historier att berätta.
Under tiden han berättade historier rökte han hasch.
Han hade materialet fastkluddat på baksidan av sin Nokia 3310, först tyckte han att jag skulle rulla varsin jolle men jag tyckte det var olämpligt så han fick sköta sig själv.
Under rökandet lättade han sitt hjärta och sa: Min föregående generation, vi är tattare tyvärr, som Siw Malmkvist och Cornelis Vreeswijk.
Men det spelade ingen roll för kåkfararen var så go.


När jag är i Schtöckholm spinner alltid min kändisradar på högvarv.
Brukar räcka med att jag tar en vända längs Drottninggatan eller Kungsgatan så har jag spottat två-tre stycken offentliga personer.
Offentliga personer, ofta fler skådespelare än målvakter i Superettan.
Den här gången har det dock varit tungjobbat, vet inte vad det kan bero på, kanske är alla i St Tropez eller på Smögen.
Bobby från Mammas pöjkar är den hittills enda.
Jag är chockad, som Bobbys mamma hade sagt.

Idag har Farsan varit här, en ren slump att det inträffade direkt efter att jag varit "hos" honom, som jag skrev om igår.
Men mest var jag med mina yngsta syskon, tvillingarna Kevin och Elina.
Det var underbart.
Extremt sällan jag umgås med dessa charmtroll, iallafall på det här fina sättet som idag.
När våra andra syskon är med blir det naturligt att mellansyskonen istället för att bli en brygga blir en skiljebricka mellan yngsta och äldst.
Så idag umgicks vi som småsyskon med storebror och det kändes som att dom uppskattade det lika mycket som jag.
Vi spelade boccia, blåste såpbubblor och tuggade hubbabubba.
Dom är sju år och hur härliga som helst, och det säger jag inte i egenskap av deras bror.
Båda har bollsinne, Kevin gick segrande ur bocciaturneringen trots att dom gamla rävarna Farmor och Farsan deltog.
Detta var en bra dag alltså.