Det ska po bloggen osso!

Rikets Änglar 2010 - Titelförsvarandet.
Sen fjolårets gyllene guldlag hade fenomenale Skörsten, kirurgiske glidtacklaren Låda och den allroundkompetente Aggan fallit ifrån på grund av glassätning på oslohotell, nerver och fingerskada.
Min äldste vän, min kusin och min bror.
Att det inte kändes lika bra som inför tidigare år och att jag hade huvudbry behöver jag knappast skriva ut.
Det har varit den särklassigt mest arbetssamma silly season och jag har haft ett jävla hästjobb på kontoret hemma i Ed.
Men med hjälp av vicekaptenerna Midda och Quimmen lyckades vi få ihop ett DLHEG som trots allt inte såg så pjåkigt ut på pappret.
Den största luckan var naturligtvis den efter amatörvärldens mest svårpasserade spelare, Pappa Skörsten.
Vi trodde att det inte gick att ta sig an denna uppgift att försvara guldet utan honom.
Och under match nummer två utgick den ende vi trodde skulle kunna fylla den stora luckan efter Skörra, Chivu.
Där stod vi med ett till fyra tiondelar nytt lag som vi inte visste vad det gick för.
Jobbet att vara navet i laget gick då till Robin Smulan Östberg och vad han gjorde på den vitala positionen som central fältare, det är ett litet underverk.
Bakåt var vi en mur som inte gick att tränga igenom, det krävdes västgötska finalvesslor och intern kollaps för att våra sex raka clean sheets skulle kapitulera.
Islossning i slutspelet och sammanlagt 14 påsar framåt är också fint facit.
Det var underbart att se att vi stod pall, att vi var i princip lika bra som någonsin utan Skörsten och utan Chivu.
Den här cupen var en seger för lagmaskinen David Leinar har en gangster.
Alla är viktiga i vårt lag, men ingen är oersättlig.
Leinuzmaskinen vecklade ut sin haka en sista gång och det var dessa tio som stod för det då:


Bottenmålvakten Quimmen: 9
Utan att ha sett dom andra målvakterna kan jag säga att han är turneringens bäste burväktare och det har han varit i alla turneringar vi deltagit. Utan att komma ihåg bollarna han var tvungen att hämta ur nätet i finalen kan jag säga att han inte kunde tagit någon av dom, det tar jag för givet. Och hållen nolla i sex raka matcher säger det mesta. Kom på mig själv med att vid en superräddning stå och applådera vår imponerande keeper istället för att ta ny position. Är trygg, säker vid uppstart av spel och gör spektakulära räddningar.


Försvararen Midda: 8
En spelare som kan spela på alla positioner, som vuxit in i försvarsrollen och nu lever ut den naturligt. Följsam, hårdför och grymt fokuserad. Springer mycket och följer gärna med i anfallen, därför en modern försvarsspelare. Men sätter ändå det egna målet i första rummet och sex hållna nollor på sju matcher är så klart även hans förtjänst.


Försvararen Kapten: 8
När jag rannsakar mitt ledarskap har jag lotsat laget jävligt bra, både på och utanför planen. Spelmässigt blir jag ibland ifrånsprungen och ibland gör jag en indianare, men eftersom jag vet om mina begränsningar spelar jag väldigt enkelt. Hade som personligt mål inför turneringen att fortsätta vara den enda i laget som slagit straff i mer än en turnering utan att missa. När vår ordinarie skytt Skörsten var borta tog jag på mig att vara förste straffläggare, Joel och Jonuff skaffade oss varsin och jag skickade iskallt in båda. Fick berättat för mig efter andra straffen att ett tiotal motståndarsupportrar sprungit bakom målet och försökt psyka mig, men jag varken såg eller hörde dom vilket tyder på superb koncentration.


Defensiva fältaren Smulan: 9
Planens viktigaste position efter målvaktens, och genom vårt spelsystem med numerärt övertag på mittfältet ska den defensiva fältaren vara tungan på vågen. Skörsten har varit kungarnas kung här tidigare och när amatörvärldens mest svårpasserade spelare avböjde fick vi panik. Naturlig ersättare var Chivu, men när han gick sönder i andra matchen ökade paniken. Smulan hade ändå visat en löpstyrka och en smarthet i sina första framträdanden som gjorde att jag trodde på honom. Och som han infriade förväntningarna sen. Lagets bästa utespelare som aldrig gjorde ett misstag. Slår man upp ordet nyttig i en ordbok står det inte längre bara Skörsten där, det står även Smulan. Laglojal och passningssäker duellspelare som inte bara är en skicklig spelare utan också ett föredöme i sitt uppträdande.


Offensiva fältaren Pungsmällarn: 7
Jonas är inte den som syns och det är inte så dåligt som det låter. Att synas för det positiva är det många som inte gör, men då brukar dom istället synas för det dåliga, men jag såg inget dåligt heller i Jonas spel. På lagfesten grämde han sig över avgörande misstag i finalen, men det såg jag inget av. Jag gjorde massa misstag i finalen och det gjorde för all del fler så det är inget att snacka om. Smälter in socialt och är en rollspelare.


Offensiva fältaren Jonuff: 7
Fick hoppa in med kort varsel när Chivu gick sönder, var med som supporter från början. Ärligt talat hade jag ingen större tro på min lillebror i det här forumet. Han var stjärna i sitt lag när han lirade pojklagsfotboll, men det är länge sen nu och trots att han växt ordentligt senaste åren är han fortfarande alldeles för tunn för vuxen brunkarfotboll. Så tänkte jag. Då tänkte jag inte på att han är snabbare än vuxna brunkare och mer bollteknisk än vuxna brunkare. Var nära ett succéinhopp när han i en av dom första bollkontakterna sköt stolpe-stolpe-mållinjedans-ut. I sitt andra framträdande gjorde han en fin assist och skaffade en solklar straff åt storebror. En sann frejdig kantråtta vars insats gav mersmak.


Offensiva fältaren Harrysson: 4
Det spelmässiga är inte värt att recensera av en spelare som skämmer ut sig själv och sitt lag genom att spotta en motståndare i ansiktet.


Offensiva fältaren Joel: 3
Det spelmässiga är inte värt att recensera av en spelare som skämmer ut sig själv och sitt lag genom att slå en motståndare i bakhuvudet, försöka skada en annan motståndare med våldsam tackling och skälla ut sina lagkamrater efter sin personliga självförnedring.


Anfallaren Berntsson: 8
En klassisk targetspelare, men med nutida nummer nio-spelares teknik och bollskötsel. På förhand var hans tempo ett frågetecken, men han motsvarade de förväntningar vi har på vår ensamme anfallare och satte ett gäng påsar. Nyttig när vi ville lyfta upp laget, slagna bollar mot Berntsson hölls allt som oftast kvar inom laget. Socialt framåt och skojfrisk och passade bra i den här gruppen på alla sätt.


Anfallaren Dalar: 6
Har inte beträtt en fotbollsplan på ett års tid och då är det svårt att vara en bidragande faktor i ett finallag. Viljan finns ändå i kroppen och han fick revanschera sig för sin fjolårstorka med att jobba in en balja i gruppen till hela lagets största möjliga lycka. Dessutom två ass och en okej poängproduktion med tanke på speltiden.

TACK för detta gubbar, det var som alltid ett stort nöje att sparka boll och umgås med er, trots allt.

Dalar, Smulan, Harrysson, Midda, Berntsson.
Kapten, Joel, Pungsmällarn, Quimmen, Jonuff.

0-0, 2-0, 1-0, 3-0, 4-0, 4-0.
Gruppspel, kvartsfinal och semifinal var en vacker resa i stabilitetens och den positiva utvecklingens tecken.
Alla var där för att se vår disciplinära variant av spelet fotboll med den leinarska kraftfullheten som signum.
Syrran, Janne och Musse var så klart där.
Rulle och Alfred.
Solskjaer och hennes kompis var där.
Adel och hans fru.
Linn och Smedberg var där.
Sega och Fribbe.
Glenn Hysén var där.
Lådas flickvän och Låda.
Låda, Låda, Johnny Låda.
Han tackade nej till att försvara guldet med anledning av bytet av spelplats från Kvibergs skugga till Avenyns spegel Heden där han förutspådde att publiktrycket skulle knäcka hans nerver i ett antal bitar inte ens en cnc-operatör kan reparera.
Istället höll han flickvännens hand och supportade oss sittandes mot staketet.
Att Chivu skadades tidigt i turneringen och hans tjänster åter efterlystes hjälpte inte, han hade bestämt sig för att inte spela.
Vi frågade några gånger, varje gång var svaret nej.
Men.
Sen hände något där genom all positivism i och kring laget efter semifinalen och Låda kom fram till mig.
Fan, man skulle vart med ändå, sa han.
Jaså, du ångrar dig iallafall?
Jaa, det hade vart gött att få ett till guld nu när ni får två.
Haha, nja ta det lite lugnt nu, det är en lång, lång väg kvar dit, poängterade jag.
Så jävla lång var ju inte den biten egentligen.
Den var en promenad till planen bredvid lång.
Den var några minuter kvar till avspark plus tolv minuters spel lång, den vägen.
Den var ett krig mot tio rödvitrandiga killar från Götene.
Jojo, det är en lång väg kvar, sa Låda och försökte hålla med, men det var tydligt att han hade räknat in guldet redan.
Sen är det en liten lucka i mitt medvetande efter samtalet med min kusin.
Jag vaknade upp av att domaren kastade ett rött utvisningskort i ansiktet på Chrissan Harrysson.
Att Chrissan Harrysson spottat i en motståndares ansikte dessförinnan uppfattade inte jag, men har jag förstått i efterhand.
Att motståndarna hade placerat turneringens två första bollar bakom vår målvakt uppfattade jag inte heller, men det har jag också förstått.
Sen är jag medveten vid resten av vägen och uppfattade det som hände därefter, även fast jag önskar att det inte hänt.
Vår dittills fina sammanhållning som kompisgäng och som fotbollslag rasade samman på ett hemskt sätt.
Som om inte det vore nog.
Som om det inte vore nog att vi slutade springa, slutade försvara oss, slutade uppföra oss som fjolårsmästare.
Som om det inte vore nog att en i vårt lag spottat en annan människa i ansiktet.
Då bestämmer vansinnets fanbärare Joel Pettersson sig för att försöka skada en motståndare med hjälp av våldsam fart och två högtflygande fotbollsskor i knähöjd.
Det var bland de fulaste påhopp jag sett och domaren behövde inte ta sig någon funderare för att dela ut nästa röda kort.
Som om inte det vore nog att vårt lag nu inte sågs för den fantastiska bedrift vi lyckats med i och med vår plats i Rikets Änglars final tre år på rad utan som de vidrigaste asen genom cupens historia.
Som om det inte vore nog att vi inte längre var ett duktigt fotbollslag utan ett gäng som spottar folk i ansiktet och medvetet försöker skada motståndare.
Som om inte det heller vore nog gjorde Joel ett skamligt uttåg från planen.
Hur dåligt valda hans ryggradslösa ord riktade mot oss lagkamrater var kan inte diskuteras, däremot hans självklara obalans vid tillfället, men så får man aldrig, aldrig göra.
Det går inte att försvara hans handling.
Joel är skyldig mig, Midda och hela laget en uppriktig ursäkt för sitt jävla beteende.
Jag visste att han inte var den lugnaste fisken i vattnet, men att han skulle sjunka så lågt som han gjorde, det trodde jag inte och då hade han aldrig fått vara en del av vårt lag.
Hur finalen slutade?
Ytterligare två bollar rasslade in och vi hjälpte de västgötska vesslorna att dunka ner Leinars haka i halsen på oss själva.
Efter 4-0 och 4-0 i slutspelschampagnen sjönk vi till slut med samma siffror i omvänd ordning, 0-4.
Jag vill trots allt tacka den skötsamma delen av vårt goa DLHEG samt vår rekordstora supporterskara för en på det stora hela superhärlig dag och ett minne för resten av livet.
Det finns inte mycket som slår Göteborg, solsken, fotboll, cupspel och dessa människor.
Vi har från och med 2007 haft fyra oförglömliga upplevelser av Rikets Änglar med den stolta prestationsraden: kvartsfinal-silver-GULD-silver.
Nu får det räcka för oss, härmed har David Leinar har en gangster gjort sitt i blåvittfansens turnering.
Trist att det slutade som det gjorde och det ber jag i egenskap av lagkapten djupt om ursäkt för om någon änglaarrangör skulle googla sig fram till det här inlägget.
Men det är väl så livet är.
Efter guldglädje kommer silversmäll och sen kastar man in handduken.
Några kastar sin enda handduk och lämnar med högburet huvud, andra kastar sin ena handduk och behåller den andra för att skydda sitt ansikte.

Dom obligatoriska spelarbetygen som folk frågar om efter varje cup levererar jag imörra.

Skörsten skulle skriva en VM-krönika här, tänkte han, men jag vet inte om det är hans låtsasdanska klocka, hans arabiska klocka eller hans norska klocka som drar ut på tiden.
Oavsett vilket skeppar jag här in de elva spelarna jag tyckte var bäst under mästerskapet.
Är det nån som saknas är det Palacios, men hans lag Honduras var väl sämst av alla och han spelade inte mer än tre matcher, jämfört med de bästas sju, så nån måtta får det vara.






Eftersom inte alla såg vilka spelarna var när jag la in bilder efter gruppspelet skriver jag nu ut namn och lag.
Målvakt: Neuer, Tyskland.
Försvar: Maicon, Brasilien - Puyol, Spanien - Lucio, Brasilien - Lahm, Tyskland
Defensivt mittfält: Khedira, Tyskland - Xavi, Spanien - Schweinsteiger, Tyskland
Offensivt mittfält: Sneijder, Holland
Anfall: Forlán, Uruguay - Villa, Spanien.

Avslutningsvis vill jag tala om att det är obeskrivligt skönt att det är slut på skiten nu.
Man är inte längre tvungen att anpassa sig efter tv;n varje jävla dag, det var ju som ett murarjobb eller nåt.
Tacka vet jag allsvenskan, nu räcker det att kolla text-tv ett par gånger i veckan.
Och googla Johanna Frändén.

Jag flackar och flackar, trots att solen spinner och brinner får jag varken tillfälle till att ligga i gräset och steka eller lira riktig fotboll, göra det som sommaren är gjord för.
Förrän nu.
I lördags låg Dalar och jag i gräset i Fristad utanför Borås och göttade oss, han med cigariller och jag med Bladet, solen var som finast och vi var som nöjdast.
Och igår efter att vi burit flyttlådor bestämde sig Pullis, Midda, Broder Flexa och jag för att ta bilen upp till Ödeborg för att lira boll på Hakornas Arena med mina andra bröder Aggan och Jonuff.
Det var skönt att äntligen få snöra på sig de vita vinnarskorna, har inte gjort det sen guldet på Kviberg för snart ett år sen.
Livet är sällan så behagligt som då.
Men precis som vid livets alla andra behagliga upplevelser väcks man förr eller senare då livet tvångsmässigt talar om att det är just ett liv och inte en välgörenhetsinrättning.
Alltså vek Aggan sitt högra ringfinger när han räddade straffläggningens sista straff.
Och fick åka till Uddevalla Lasarett.
På väg dit hälsade han - Jag sa ju att jag skulle ta straffen - så talar en människa som inte är nöjd med gammalt guld utan vill ha nytt igen.

På kwella åkte Midda och jag till Stenshult och åt pingvinpizza med Flexa, det är nämligen föräldrafritt då husvagnen rullat till Låtsasdanmark.
Det regnade som in i hell och blixtarna smattrade i serie så nytt fotbolllir var inte att tänka på, men vi hade inte stillat vår sportlust så halv ett på natten drog vi upp till klubblokalen ett stenkast från Morsans hus och spelade innebandy.
Vi maxade musiken och lirade man-mot-man-matcher.
En detalj vad gäller maxmusiken är att Flexa råkade knappa på utomhusanläggningens högtalarsystem.
Så runt 01 natt mellan måndag och tisdag fick byns folk antingen dånande godnattmusik eller ett oväntat uppvaknande.
Sheriff-Sture smörjde påken, sprang upp till lokalen och flög in på innebandyplanen och frågade oss om vi ville dö eller stänga av högtalarsystemet.
Vi ville stänga av högtalarsystemet.
Var skitkul att spela nattbandy, men än en gång viskade livet att allt aldrig bara kan vara lyckat.

David Leinar Har En Gangster har haft en jävla baksmälla efter guldåret 2009.
Detta år har kantats av en intern intrig och stridighet som i dagsläget inte är löst, såvitt jag vet.
Om denna inte löses blir det nog ingen Rikets Änglar i år.
Fan, vi som skulle försvara guldet och bevisa att vi är så bra som vi verkade ifjol.
Det är bara dryga månaden kvar till cupen går av stapeln.
Och om vi ska dit vill jag vara snygg och respektingivande.
Därför har jag nu inte bara köpt ett grönt zone-pannband.
Jag har även införskaffat en ny kaptensbindel.
Den röda går inte att motstå, den är sylvass.
Min röda kaptensbindel är en vinnarbindel.
Jag vill väldigt gärna lyfta bucklan i augusti med den runt armen.
Lös det här nu grabbar, gör det för laget.

Det är ett vansinnigt världsmästerskap i fotboll nu.
Och idag är det som vansinnigast.
Tidigare har det varit ett jävla tjöt om att Sydamerika dominerar, men nu är dom fyra bästa kvar och där finns varken Brazil Jack eller Argentina.
Europa är bäst i världen på fotboll.
Arne Friedrich-Leo Messi 1-0.

Jag brukar vakna mellan tolv och ett på dagarna.
Sen hinner jag bara ta mig upp på benen och gå ner och äta frukost innan det är uppsnack vid ett inför dagens första match som börjar halv två.
Efter det rullar världsmästerskapen i det gröna schacket all day long och slutar inte förrän kvart över elva på kvällen.
Då brukar jag scanna av nätet på fotbollstexter, jag läser vad som sägs om dagens matcher, vad som sägs om morgondagens matcher och jag scannar av spelarprofiler.
Vad gäller spelarprofiler gnäggade jag inför VM om att alla goingar skadat sig och inte kunde medverka och därmed gjorde denna cup tämligen blek.
Det har varit tunt med nya profiler, det har inte direkt sprakat om matcherna.
Men idag, äntligen, sista dagen på första omgången och dom sista lagens första uppvisande, då föddes min första favorit!
Wilson Palacios!
Han spelar för Honduras och i vanliga fall i klubblaget Tottenham.
Jag har hört talas om honom, men tror aldrig jag sett honom spela tidigare.
Nu har jag gjort det och jag fullkomligt älskade vad jag såg.
Palacios var matchens monster.
Han åt upp gräs, chilenare och boll i samma tugga.
Han fräste runt på centralt fält och var ett sånt där ankare, en sån där härförare som jag beundrar på djupet.
Än är det lång tid kvar, än kan jag få fler favoriter.
Men jag är redan nöjd.
Med Johanna Frändén och Wilson Palacios kan jag leva länge.

Jag är fan frustrerad.
Om ett par veckor börjar den senaste fyraårsperiodens höjdpunkt fotbolls-VM och det är den stora lyktan i den mörka tunneln som börjar om en vecka när skolan och livet tar slut.
Jag har sett fram emot det, trots att den starkaste längtan avstannade när Sverige misslyckades i kvalet.
När dessutom mitt andra favoritlag Kroatien missade VM fick jag hitta andra favoriter.
Förutom svenskledda afrikanlagen Nigeria och Elfenbens håller jag på England för att dom är England.
Men favoriter handlar ofta mer om enskilda spelare än om hela lag, iallafall för mig.
Och nu är det så att mina personliga favoritspelare rycks bort en efter en, trots att dom tillhör länder som ska medverka i mästerskapet.
Michael Ballack i Tyskland skadade sig i FA-cupfinalen och är borta sedan tidigare.
Idag kom två nya bakslag.
Michael Essien i Ghana har nu fått beskedet att han inte kommer tillbaka från sin gamla skada förrän i slutet på juli.
Orlando Engelaar i Holland, den stora svarta besten som var så fenomenal i EM för två år sedan, har petats.
Jag blir lite tom.
Hoppas verkligen att detta VM kan ge mig nya favoriter när dom gamla verkar ha blivit gamla.

Daniel,LärarÅsa,Fnissan - BaginboxDavve,Lollo,Ulrik - Karin,Mysan,Hjalmar - Kriss,Wikipedia,DenGoe

Det kanske bara är jag som är löjlig, men jag fann det mycket exotiskt att se en afrikan spela curling.

Jag stod för en av turneringens läckraste inspel. Och ingick i det vinnande laget med Fnissan,BaginboxDavve&Wikipedia.
 Luften var kall, men himlen värmde oss med sin fantastiska torsdagsdräkt.

Denna helgen är den tredje på raken då bakisångest botats med fotbollslir i gympasalen.
Det är en billig, rolig och välverkande medicin, må jag säga.
Att ligga på rummet och vrida sig i skam och förtröstan är något man motvilligt brukar syssla med.
De gånger jag lyckas resa mig ur sängen ska jag fortsätta tillbringa med en boll mellan fötterna, så är det.
Känns verkligen gött att svettas ur sig all fylla och allt bus, samt umgås med människor istället för att ligga själv i mörkret.
Bakisfotboll alltså.
Dagens tips från Jean-Pierre Papin till alla som inte gillar söndagar.


Förra helgen lirade jag med invandrare. Denna helgen lirade jag med infödingar.

Min lillebror är aktiv inom en spexig sport som heter bowls, vilket är en blandning mellan bowling och boule.
Nu har han tagit SM-guld.
Tidigare var jag cool för jag var den enda av syskonen som deltagit i ett SM av något slag.
Nu är jag en nolla för jag är den enda av syskonen som deltagit i ett SM utan att vinna SM-guld.
Vi säger grattis till Betsson.


Tvåa från vänster på nedre raden, sittandes i guldhatt.

Nu har han avgått, vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.
Trots framgången har Lars Lagerbäck aldrig blivit folkkär, vilket främst beror på hans ovilja att flörta med media.
Belackarna har sagt att han inte gjort något rätt alls med landslaget, att vem som helst kunnat nå hans resultat med de spelare som funnits att tillgå under den här perioden.
Det har funnits tillfällen då jag svurit över Lagerbäck, främst när han varit för uppenbar taktiskt och inte haft en plan B, men på det stora hela har jag stått bakom honom.
Som kvalcoach har han hållit yppersta världsklass, i ett av kvalen gjorde Sverige flest mål av alla europeiska länder och i ett annat var vi näst efter Serbien vad gäller att hålla tätt bakåt.
Kvalen har aldrig påståtts vara ett problem, det är i mästerskapen skon har klämt i tv-sofforna och hos krönikörerna.
Men vi tog oss vidare från två så kallade dödsgrupper, dels argentinagruppen 2002 och sen italiengruppen 2004.
Vi har haft en satans otur när vi tagit oss vidare från grupperna, vi var bättre än Senegal 02 och vi var bättre än Holland 04, men förlorade på en stolpträff+strumprullare och ribbträff+straffläggning.
Att Lasse inte får sluta med flaggan i topp är surt, på något sätt vinner gnällspikarna när en fin era avrundas i mörker.
För egen del ska jag minnas Lagerbäck som en trygg landsfader.

Nu räcker det med ältande, det är dags att se framåt.
Vi ska till EM i Polen/Ukraina och vi ska dit med en ny coach.
Allt talar för att Rosenborgs Erik Hamrén tar över och han känns vettig och kompetent, men inte direkt spännande.
Efter att ha haft den safe;ande grågubben Lagerbäck vill man ha ett sexigt alternativ som ersättare.
Jag vill ha AIK;s Micke Stahre som är fräck, humoristisk, intelligent och en stor taktiker och talare.
Solnatränaren skulle gå hem i alla läger, både hos spelarna, journalisterna och folket.
För mig känns Stahre gjuten, men det är en riktig högoddsare, han har bara varit på toppnivå under en enda säsong och behöver säkert tjugo till för att vara aktuell för ett landslagsuppdrag.
Någon som har erfarenhet är Kalmars Nanne Bergstrand, hade varit kul att se vad han kunnat göra med laget, känns som att han är en mästare på att optimera en trupps styrkor.
Well, jag skiter i vem som chefar över oss, så länge vi vinner.
Det räcker att sitta en sommar och se Chile och Australien mötas, nästa gång sätter jag mig inte där utan blågul tröja.
Så är det med det.


Lagerbäck - Hamrén - Stahre - Nanne

Arne Hegerfors är sportjournalist och som sådan får man inte ha officiella sympatier med lag man kommenterar.
Att Arne är göteborgare och blåvit vet alla mycket väl och Arne vet att alla vet, men Arne är mycket mån om att det aldrig ska skina igenom i arbetet.
Han har skött det snyggt hittills, men nu har det runnit över.
Arne bryr sig inte om ifall aik;are och hammarbyare blir lite uppeldade mot varandra, det gör han inte.
Arne bryr sig om att AIK tog ytterligare en äcklig trepoängare och pressar hans änglar så kompromisslöst.
Lugn, Arne, lugn.
Låt Pavey vara glad en stund.
På söndag kör vi ner ett jävla silver i hans engelska gaphals.
Lugn, Arne.
Guldet kommer snart hem.
Då är det din tur att flyga upp på gallret i bar överkropp och skrika att Tobbe é klar.
Din tur att uppvigla råttjävlar.