Supersommarschemat.
Listar dagsturer gör bara amatörer, vi riktiga steakhousers räknar övernattningar.
Juni
1-5 Nässjö
5-7 Borås
7-11 Ed
11-15 Uddevalla
15-19 Ed
19-23 Göteborg
23-25 Ed
25-26 Uddevalla
26-28 Ödeborg
28-30 Ed
Juli
30-5 Stockholm
5-9 Ed
9-11 Borås
11-14 Stenshult
14-15 Grebbestad
15-17 Stenshult
17-23 Ed
23-27 Uddevalla
27-30 Ed
Augusti
30-1 Växjö
1-6 Ed
6-10 Uddevalla
10-13 Ed
13-20 Uddevalla
20- Ed
Det har varit en helt fantastisk sommar, tycker jag.
Reseschemat ser småsvettigt ut, men det har varit lugnare än det brukar.
Jag har varit precis där jag velat vara och gjort förflyttningar precis när jag velat hela vägen.
Till skillnad mot andra somrar har jag inte gjort nån turné, nån stekarturné, och det har faktiskt varit gott för det blir så koncentrerat och hetsigt på turnéerna.
Jag måste få kliva av tåget och andas, jag måste hinna landa och det har jag hunnit hela vägen den här sommarresan.
Kanske, kanske var det här den sista sommaren av total ledighet.
Det var gott att få må gott då.
Stort tack till alla som bidragit till gott.
Med Flexa i Skötet.
Jobbade, som vi av tradition alltid gör, in en tacobuffé på Lydias i Femman.
Den här bilden tog en av kockarna, cool utsikt över alla shoppare, grymt att sitta uppe i taket och käka.
I must pump.
Det har jag aldrig funderat på tidigare men nu gör jag det.
De timslånga promenaderna jag går hemma varje dag är sköna, jag känner mig frisk när jag gått dem och jag vill toppa den känslan med ytterligare friskhet.
Hur mycket gymmande som är aktuellt har jag inte kommit fram till än.
Tänk om jag skulle vara en människa med magrutor.
Då hade jag inte varit samma människa som jag är nu.
Exakt i vilken utsträckning man förändras när man förändrar sin kropp, det vet inte jag för jag har inte gjort det tidigare.
Som alltid med mig ser jag faror.
Jag befarar att jag ska bli mindre mån om min inre utveckling om jag börjar utveckla mitt yttre.
Tar muskelmaskinerna och kosttillskotten över min skalle, tar de över viktig tid från tänkandet och skrivandet.
Jag har aldrig sett eller hört talas om en författare eller en poet med magrutor.
Det är nog en omöjlighet, ska man vara så litterärt skillad kan man inte vara speciellt fit samtidigt.
Björn Ranelid har visat sig på tidningsframsidor i bar överkropp och raljerat om sig själv som den ende som spelat fotboll på elitnivå och fått augustpriset i litteratur, men inte fan har någon nånsin hört honom prata om innehållet i en bok.
Kanske ska jag bara köpa en senapsgul basker, en bp-halsduk och en lång mörk kappa istället.
Tiden får utvisa.
Poetväskan.
Ena väskan är hockeytrunken, den har jag haft sen jag var elva år och i den har jag kläder och sånt som vanliga folk har i vanliga resväskor.
Andra väskan är datorväskan, den har jag haft i tre-fyra år och det är en ryggsäck med specialfack för lapptopp, i den har jag lapptoppen och sladdar av olika slag.
Tredje väskan är poetväskan, den är köpt av farmodern för ett par år sedan och döpt av kusinen, den har jag alltid med mig i knät medan de andra väskorna står i väskutrymmen på bussar och tåg.
I poetväskan har jag tidningar, böcker, anteckningsblock, pennor, busskort, tågbiljetter, bankomatkort, lösa pengar, tuggummin, cigaretter, tändare och såna saker.
Nu är det också så att jag har tre småsjuka bonusprylar som jag knappt vet hur de hamnat där: en guldmedalj, en trosa och en kaptensbindel.
Det ser perverst ut.
Undrar om man passerar en flygplatskontroll med den väskan.
Äntligen är jag lik en snygging.
Det var en tjej som kollade på sporten.Och skickade det här sms;et Jag såg nån på teve idag som var lik dig. Målvakten i Landskrona.
Jag googlade fram Landskrona BOIS hemsida, gick in på truppen och hittade Peter Karlsson.
Från Norrköping, född 1985.
Och en bild som både visade en jävligt snygg människa och någon som inte är olik mig.
Det var roligt och gott.
Jag har tidigare blivit liknad vid kända män hejvilt, exempelvis fula dårar som hockeyfilmsbusen Fulton Reed.
Men okej, varken Tom Cruise eller en ung Richard Gere är fula.
Grejen är bara den att det inte är sant att dom är speciellt lika mig, eller jag dem.
För första gången tycker både andra, brorsorna skrattade medhållande när dom såg bilden på Peter, och jag själv att en offentlig person är lik mig, samtidigt som jag tycker att den jäveln ser bra ut.
På tiden det.
Efter ett liv där jag blivit look-alike;ad mer än någon annan.
En gång var jag också prins.
Jag vill, jag står bakom hovet och tycker allt det här är göttis.
Nu sitter jag och kollar på kortegen efter att ha sett vigseln.
För att påvisa min support bjuder jag idag på en bild av kunglig elegans.
Det är nämligen så att jag sågs som prinsmaterial en gång i tiden, när jag hade mer gelé i håret och var mer fyllesvullen, men prinsessan Sofia Hellqvist("Lillan" som Skörra och jag kallade henne) bestämde sig sedan för en annan prins Calle - Carl Philip.
Jag önskar i och med detta både Lillan, Carl Philip, Danne Westisch och Victoria ett gott kärleksfyllt liv.
Låt kvinnan göra vad hon vill.
Snusan tyckte på allvar att det var "kul" att städa och Fnissan visar nu upp samma brinnande intresse.
Först tänkte jag att det var dumt att låta henne städa hela mitt rum, skulle liksom inte se bra ut om nån kom förbi och såg.
Men sen kom jag på att det var internationella kvinnodagen häromveckan och eftersom jag inte firade det så är det dags att jag låter min kvinnas fria vilja få råda.
Själv passade jag på att leka internationell mansdag och lät min manliga vilja råda, vilket betyder tillbakalutning med fotpall och eldvatten.
Get this party started.
Mycket senare än på Tärna, men jag vet vad som ska göras för att trumfa.
Hånfest för småstadsstekaren.
Ikväll är det fest på internatet.
Det är fest på internatet varje fredag, mer eller mindre.
De andra fredagarna är det mindre fest, ikväll är det mer.
Inför denna kväll har det satts upp lapp i matsalen och såna saker.
Lappen utlyste att vi ska festa med ett tema, tjejerna ska se ut som bimbos och killarna ska se ut som småstadsstekare.
Eftersom jag är skolans enda stekiga snubbe så är festen tillägnad mig, inte till min ära utan för att håna mig.
De satt där och konspirerade: Haha, han Calle i skrivartvåan, han kan ju gå som sig själv, den fule småstadsstekar´n, hahaha! *highfive*
Och vet ni vad? Jag ska gå preciiiis som mig själv. Rosa skjorta, vit kavaj och superslick blir det.
Efter att jag har gjort det ska jag gå hem och göra en matsalslapp inför en ny helg.
Temat på den festen jag styr upp är vanlighet, tjejerna ska se ut som vanliga tjejer och killarna ska se ut som vanliga killar.
Då är det min tur att klä ut mig och alla andras att se ut som dom alltid gör, hahahaha! *jättemycket highfive*
Calle van Buyten mer än Jean-Pierre Papin.
Riktigt rätt har han nu, det måste vi ge honom.
Discoslisko!
Ena kompisen: "Vad är det för kille, han ser ju ut som världens jävla stureplansgrej".
Andra kompisen: "Vad gör du med honom, han är ju slisk".
Oberoende av varandra.
Alltid lika kul att göra ett gott första intryck.
Jag klandrar dem inte, själv vill jag gå fram och skalla killar som ser ut som mig.
Bulle och bordshockey.
Kanelbullens och bordshockeyns dag var det.
Den torra kanelbullens och bordshockeyn utan vänsterforwards dag.
Stabila starter på morgnarna.
07.00 Mobilalarmet ringer.
07.10 Stiger upp ur sängen. Pissar, tvättar händer och ansikte, drar på mjukiskläder, mössa och solbrillor, stoppar in en frukttablett i munnen.
07.15 Möter Ulrik utanför mitt hus, går morgonpromenad.
07.45 Frukost i skolans matsal, snygg frukost toppad med frukt och såna saker.
08.05 Går till mitt rum, duschar och borstar tänderna, byter kläder.
08.25 Går till skolan.
Det viktiga och heliga med mina morgnar är tiden mellan 08.05 och 08.25.
Dessa tjugo minuter avgör hela dagen, det är här jag ska komma i fas så gott det går, efter att ännu en gång ha mejlat för länge och somnat för sent.
Jag ska piggna till och jag ska ha ett humör som inte går att förväxla med en trasdockas.
Det är här Doktor Alban kommer in i bilden.
Doktor Alban är sen ett par veckor tillbaka min nyckel till en bra dag.
Tidigare lyssnade jag på blödiga ballader och hångeltryckare och lipsillslåtar, då var jag en krossad krigare när jag kom till första lektionen och sällan hämtade jag mig från denna kross.
Sen Alban kom in i mitt liv är jag en glad och powerfylld discoslisko, jag krämar på rejält och dansar mellan hårtorkandet och tandborstandet - Let the beat go on!
Detta kallar dom måndag.
Vad gjorde du klockan 08 imorse: Vaknade av mitt härliga mobillarm.
Vad gjorde du klockan 09: Mötte upp Ulrik för promenix till stan.
Vad gjorde du klockan 10: Hängde på låset till Bonvings skor för inhandling av giftiga damdojjor.
Vad gjorde du klockan 11: Skrev hetsig dialog med Malin.
Vad gjorde du klockan 12: Hämtade falukorv med mos åt Ulrik för att han inte vågade själv.
Vad gjorde du klockan 13: Kom till fotolektionen och blev lycklig av att se läraren som har maxad mysfaktor.
Vad gjorde du klockan 14: Hade stormöte med Ulrik på mitt rum, åt Zoo och plöjde bildmappar.
Vad gjorde du klockan 15: Kom tillbaka till lektionen och blev återigen löjligt glad för ingenting.
Vad gjorde du klockan 16: Hade återigen stormöte med Ulrik, åt Fruxo och plöjde bildmappar.
Vad gjorde du klockan 17: Åt kyckling i pitabröd som var ganska starkt och ganska gott.
Vad gjorde du klockan 18: Hängde utanför matsalen med Schlippovi och Ulrik, vi snackade Paradise.
Vad gör du klockan 19: Surfar eller läser Bladet.
Vad gör du klockan 20: Sover.
Vad gör du klockan 21: Går ner till Ulrik.
Vad gör du klockan 22: Ser på Fotbollskväll.
Vad gör du klockan 23: Sitter med Ulrik på ljugarbänken borta i skogen och stöter och blöter helgens bravader.
Vad gör du klockan 24: Landar i mitt rum, försöker vända frustration till vision.
1. Fruxo.
2. Schlippovi.
3. Läser Bladet.
4. Ulrik.
Ett osannolikt möte. De é sant de.
Inatt hände något som är så osannolikt att jag är tveksam till att det ens har hänt.
Ulrik och jag tog en promenad till dygnetruntöppna macken, på träbänkarna utanför bensinpumparna sitter en figur som hojtar "ni som bor här, vet ni nån man kan köpa en platta öl av?".
Vi har bara bott här i två veckor och vet ingen man kan köpa en platta öl av och var inte intresserade av att lotsa fram denna tveksamma lirare till en platta vatten ens.
Figuren reste sig och kom fram till oss och hade en tre minuter lång envägskommunikation som trots allt charmade oss såpass att vi lovade att ansluta oss till hans träbänk efter ärendet inne på macken.
Figuren som visade sig vara från Filipstad berättade en sorglig historia om hur han hamnat på träbänken(hade tagit bussen från Värmland till Småland för att hämta sin moped han glömde där för några veckor sedan, blev knivhuggen av sin vän, blev inskickad i fyllecell, hoppade på en kvällsbuss från Eksjö och hoppade av vid macken i väntan på nästa värmlandsbuss klockan elva nästkommande dag.), där han satt och drack 3,5:or och käkade dextrosol.
Efter en timme av ännu sjukare historier kom Ulrik och Micke överens om en deal där Ulrik fick 80 spänn för tre 33cl smuggelöl han hade liggande på rummet, så vi traskade hem för att genomföra affären och blev sittande utanför Granängen.
Totalt spenderade vi tre och en halv timme ihop med Micke och det var kallt men förbaskat skoj och minnesvärt.
Micke tackade oss flera gånger för att han träffat oss och för att vi haft så trevligt ihop, nöjet verkade vara på båda sidor.
Om inte det framgått är Micke alkoholist, narkoman, kriminell och mitt i allt underbar.
Som han själv uttryckte det "Jag har ett hjärta av guld, det säger alla som känner mig, sen kan det gå illa när jag druckit, men kör ner två liter brännvin i vilken svensson du vill så ska du nog se att inte han heller är så trevlig."
Mickes stora tillgång är humorn, man måste ha humor annars kommer man inte långt som han konstaterade.
Vi fick en lektion i självdistans och en förmåga att bjucka på sig själv och garva åt sig själv, som jag aldrig någonsin stött på.
Micke rev av otaliga oneliners och anekdoter, exempelvis: mordbrand utan rök, apskaft och dumhuven, billiga fängelsestraff, nakenfoto på Kosovare Asllani, en köttyxa i cykelkorgen vid jakt på smörgåstårteätande rival, polaren som blir tvingad att ge sin kärring massa skott i råttan fast han inte har tid, livskamraten utan ett rätt i skallen, Stövel-Ove, klappning av koskenkorva, opålitliga skallerormar och veckolånga bakrus.
Micke tyckte vi såg ut som två pundare, Uski var lik Meatloaf och hade han inte vetat vem "Pierre" var hade han kunnat missta mig för en rastafari, sa han och ryckte i Olssons mössa jag hade på mig.
Vi bytte nummer och jag frågade honom idag hur det gått för honom, svaret var att två värmlandsvänner hade "pillat i sig lite tjack och tagit bilen ner" och hämtat trubbelnissen Micke.
Att träffa en sån här dunderprofil en vanlig nykter(vi, inte han) tisdag, det är något som både ger perspektiv på livet och energi.
Inte mycket slår att träffa en spektakulär karaktär, det är ljuvligt att luta sig tillbaka och lyssna på en livshistoria, en äldre människas syn på livet.
Nu väntar vi på att Micke ska få tag i en gitarr och ringa för att sjunga låten "en fattig man", som han skrev på kåken.
Pierre, Micke och Uski.
Han håller om en blondin från Bollnäs.
Nu ligger han tre meter snett framåt höger här i Oslo och håller om en blondin från Bollnäs, men det hör nog inte hit.
Han är glad som en åttaåring upptrippad på happy meal så det är inget att orda om, då han inte lovat den där hjärtekvinnan ett endaste dugg.
Sommarens solbrillor!
Mina vuxenleksaker består av solbrillor, fotbollsklistermärken, tågskyltar och huvudbonader.
Nu är det så att min solbrillssamling sedan en tid tillbaka är spårlöst försvunnen och det värker något oerhört i mitt lekfulla sinne att det är på det viset.
Dessutom krossas det ett öga här och en båge där genom oförsiktig användning och bufflig hockeytrunksföring.
Men det är inte mycket att lipa för, visst har jag mina favoriter, men det härliga är att det alltid går att införskaffa nya och att jag hela tiden charmas av nya stilar som upptar min entusiasm för en lång tid.
Nu har jag kommit över tre par i ett svep och det är tamejtusan inte vilka brillor som helst, det är några av de vassaste jag suttit inne på och det säger inte lite.
Ett par regnbågsbrillor och två par kärleksbrillor är vad jag värvat in och jag har varit alldeles överväldigad av dessa sen jag köpte dem för två veckor sedan, det upptar en stor del av min tid att gå runt och vara lycklig över mina nya brillor.
Fantastiskt är det.
Och som ni ser är det inte vilka dussinlirare som helst som bär upp det senaste modet...
RegnbågsOlsson - KärleksRulle - KärleksMaxan
Summering av sommarens stora stek.
Det var skoj å va mé.
Förutom att vi som planerat betade av fyra städer med minst sexsiffrigt antal invånare inom en vecka så fick man se platser man inte trodde man skulle få se.
Om den man ska sova hos tar in andra sovgäster i sin lägenhet får man sova någon annanstans, om den man har som reserv att sova hos är för full och bortvirrad utan telefon går man till Scandic hotell och frågar om den personen är där, om den är där då så ber man att få hemnyckeln, om klockan då är fem på morgonen och nästa tåg till den lägenheten går klockan tio så ringer man till det nummer man fick av någon under kvällens krogrunda, när den personen säger att man får sovplats så tackar man ja och tar sig till den adressen, om man bara kan sova på den platsen i tre timmar är man ganska trött när man blir väckt, då gör man ett nytt försök att ta sig till den lägenhet man har nyckel till, är man nåt så inåt i helvetes bakfulla och bedrövade så går man på fel tåg och hamnar på en helt annan plats där man inte har nyckel till något lås alls.
Vid det här laget har vi ofrivilligt petat in Knivsta och Krylbo som turnéstopp.
Om den man ska sova hos har blivit för full och somnat på en parkbänk och blivit hittad av farbror polisen och inte kunnat resa på sig när farbror polisen bett en att resa på sig, då får den personen följa med farbror polisen och sova på hans jobb, och själv får man hitta en annan plats att sova på och om personen hos farbror polisen klarar att resa sig efter ett tag, då kan man få följa med och titta på fotboll i den personens föräldrahem.
Vid det här laget har vi mer eller mindre frivilligt petat in Askersund och Sköllersta som turnéstopp.
När vi utöver detta somnade på tåget från Stockholm till Västerås och vaknade av att högtalaren sa "vi rullar nu in i Örebro"(jag behöver nog inte påpeka att vi var bakfulla och bedrövade även denna gång) och tvåtimmarssleepen var det enda vi fått i sömnväg senaste dygnet och klockan är elva på förmiddagen, ger detta följande turnélista:
Trollhättan-Västerås-Uppsala-Knivsta-Krylbo-Västerås-Stockholm-Örebro-Västerås-Örebro-Askersund-Örebro-Sköllersta-Örebro-Trollhättan.
15 hållplatser på 11 dagar vittnar verkligen om förändringar i ursprungliga schemat för en stekare som tycker det fina med promenader är vilopauserna.
När jag och Johnson summerade resan lyfte jag fram de fina förfesterna utomhus, när det bara var vi, när man var fylld av pirr och framtidsförhoppningar och bara ville trycka på stillknappen.
Att sitta i en vacker miljö och bara andas och känna in kostar inget, men är obetalbart och slår de flesta av världens fester och utstuderade upptåg.
Första mästersteket skedde första fredagen då Johnson, Rullsson och jag satt i stadsparken i Västerås.
Jag tog av mig barfota, kände efter så inte vinden skadade min inpackade frisyr och sen öppnade jag en första Budweiser, den var var varm men det gjorde ingenting för det var solen och jag också.
Jag halvlåg i gräset medan grabbarna satt på en bänk, Johnnie lutade sin rygg bakåt och Rulle lutade sin mage framåt och jag tänkte att vi tre måste vara de tre stekigaste på hela det här klotet.
Andra mästersteket skedde på onsdagen då Johnson och jag satt på Riddarhuskajen i Stockholm.
Jag tog av mig barfota, tittade efter så inget moln skulle komma och äta upp solen och sen hällde jag upp en första grogg bestående av Absolut och Sprite, i en kaffemugg från Pressbyrån.
Den groggen drack jag samtidigt som jag läste Situation Stockholm som jag alltid köper när jag är i storstan.
Johnnie hällde upp Absolut och Red Bull i sin mugg och satte på Sex on fire med Kings of Leon.
Sen pratade vi lite om hans uppväxt och saker som vi sällan går på djupet med och jag kände att vi kom närmare varandra och det kändes lika fint som det skvalpande huvudstadsvattnet tre meter nedanför oss.
Nu har jag nog redan blivit långrandig så jag tar resten i ett snabbsvep.
När vi var i Krylbo var vi såklart tvungna att testa den beryktade lunchmaten och splittade på en biff med stekt potatis, den var inte rolig, den var inte det.
Till Ann-Catrine hälsar jag att Rulle aldrig behöver finansiera något bröllop för din dotters och min del för en enda dag till ihop vore ett stort steg närmare personlig känsloinflation, men det var trevligt att träffas igen och din partner var skojig och mysig tyckte både Rulle och jag.
Johnson och jag var på Gröna Lund och gjorde en riktigt divig grej, betalade inträde, beställde lösbiljetter och ställde oss i kön till nya värstingen Insane, åkte skräckslagna och njutningsfyllda, och drog därifrån. We went Insane helt enkelt.
Vovven Astrid i Tortuna var supersöt men smakade inte viol som sin matte.
Filmen Baksmällan går på bio nu och den ska ni se för den var riktigt vass, säger jag som inte är en filmkille egentligen.
När jag ändå tipsar er om en film kan jag lika gärna tipsa er om en drog, Rulle säger att kokain är gott och Johnnie säger att det inte är några konstigheter med det och det går att köpa i Munkedal.
Morgondoppet i fontänen på Norra latins skolgård var iskallt och enormt uppfriskande, hade gärna haft en sån i trädgården.
Sommarens första kulglass dröjde, men den satt som en smäck, klassikern melon och pecannöt-kola i bägare var ljuvlig vid vattnet i Askersund.
Att min kusin och jag är karaokekungar anade vi, men vi hade inte bevisat det förrän vi var i Uppsala, inte ens Ledin själv sjunger En del av mitt hjärta lika bra som oss.
Pinkans mamma Kicki var gästvänlig i världsklass, det vill jag att hon ska läsa om hon läser det här, sen att jag inte sög in varken cola eller kalsonger är en helt annan femma.
Att springa runt på Birger Jarlsgatan och knäcka cementblock med en fransman samtidigt som man skriker Jean-Pierre Papin i kör, det är ett hallelujah moment det.
Som jag skrev i det andra rapportinlägget efter resan, en sittning på en belgisk bar med två japaner, två engelsmän, två afrikaner, en fransos och en äldre otrogen herre, är så vansinnig och oslagbar att man undrar om det ens har hänt.
Att hitta ett sånt gäng på samma plats kräver turnerande, fingertoppskänsla och flax, dem hittar man liksom inte på en krog i Uddevalla vilken fredag som helst.
När man satt där visste man varför man givit sig ut på denna tripp, jo just det, för att sitta där man satt.
1. Johnnie och Rullovic steker sönder Västerås.
2. Jag känner in det lugn som ju finns i "Västerås".
3. Låda och jag sjunger karaoke på Etage i Uppsala.
4. Rullisen i sin scandicsäng efter hångling med toalett.
5. Bakfull och bedrövlig i tågtrappan i Knivsta.
6. Johnnie Boy på Riddarhuskajen i kungliga hufvudstaden.
7. Johnnie, Duncan, Lee och Naggabochi på belgiska baren i Stekholm.
8. Fransmannen André knäcker cementblock.
9. Jag tar ett rejält dopp i fontänen på Norra latins skolgård.
10. Ulrik och jag flankerar Leffe Wåhlberg som lirade i Elfsborg på 70-talet, i bakgrunden ser vi Ulriks sambo Slobban.
11. Förfestfolket från Ulriks jobb, andra fredagen, Örebro.
12. Ulrik och jag med Pantburksnegern på stan i Pennybridge.
Det finns fler bilder, var så säkra, bland annat en bild på en mans nakna bakdel och en kvinnas nakna framdel(nej, jag sa inte till nån på stan att jag är Hugh Hefners äldste son, det var faktiskt en Paris Hilton-bjudning som kameran snappade upp utan min vetskap), men om den här bloggen ska ha nån form av värdighet får dessa bilder bo kvar i den mapp jag bosatt dem i.
Alla upplevelser dokumenterades inte i bildform heller, som jag och J-J konstaterade, vissa saker ska man inte ha bild på, till exempel lunchmatstället i Krylbo, det mår bäst av att forma sig självt i våra medvetanden.
Nu är stekarna färdigstekta.
Varberga i Örebro är platsen var jag författar detta inlägg och det är sista anhalten på min och kusin Lådas stekarturné.
Imorgon bär det hemåt efter elva dagar på vägarna.
Det har hänt en jäkla massa grejer, en rejäl sammanfattning återkommer jag med i veckan när jag samlat mig och kommit åt en dator som har fullständigt tangentbord, vilket Uranocks maskin här inte kan erbjuda.
Måste såklart nämna nåt litet redan nu, så jag kör en bästa/sämsta:
Det bästa med resan? Att man i detta leverne aldrig vet vad som väntar nästa dag, i nästa stad, med nästa människa man möter. Det är att leva livet, det är ingen dans på rosor men det är en fantastisk kick att leva hämningslöst.
Tråkigt svar? Ska jag ange nåt mer konkret som varit bra? Att sitta på en belgisk bar med två japaner, två afrikaner, två engelsmän, en fransman och en otrogen äldre herre och dricka pissgul belgisk bärs under samtal om allt från engelska landslagets eviga problem att hitta en plats i sitt lag åt både Frankie Lamps och Stevie G till huruvida man kan vara nyförälskad i samma kvinna i tjugo år eller inte, det är för mig livet på en pinne.
Det sämsta med resan? Att den givit mig förjävliga drömmar. Inga mardrömmar, men vackra omöjliga drömmar, vilket är långt mycket värre.
Tråkigt svar? Jag ska vara mer konkret? Att resa in i fördärvet och veta precis vad du håller på med, och till och med vilja göra exakt det du gör, det är att vara en man. Jag skrek och jag slet, men nog fan gjorde jag det. Och när inget i min kropp förändras fast tiden gör allt den har makt till med saltkar, plåster och minnesbilder, då kommer jag veta allt om vad kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva, innebär. Nog fan är det livet, det med.
Är det en utopi att Lampard och Gerrard ska kunna samsas på samma mittfält?
Är det en utopi att man ska kunna hysa samma gnistrande kärlek till varandra i all evighet?
Det är två viktiga frågor som ställs till en stekare längs vägen, det räcker inte att kunna äta glass och dricka belgisk öl för att få stekarcertifikat...
Stekarturné pågår.
Min ständiga resekumpan Johnnie Låda och jag är ute och härjar igen, denna gång har jag tagit med honom på en av mina berömda stekarturnéer.
Går saker och ting enligt våra planer så är detta stekarturnéernas stekarturné.
Och förutsättningar finns, har nog aldrig dragit över fyra städer med invånarantal på 100.000+ inom loppet av en vecka.
Det blir mycket, ja mycket.
Vad gäller bloggandet och min tillgång till dator närmsta tiden finns det ett stort frågetecken - min lapptopp.
Ni kommer nog inte tro mig, men den sjuka sanningen är att den är inne på lagning igen(!), råkade glömma datorn på biltaket när vi skulle åka till Uddevalla och den föll ner under bilen och Olsson råkade köra över den.
Lille lagningen på verkstaden i Linköping nu. Eller inte. Kanske en sprillans ny, vi får vänta och se.
Ska hugga på de datorbloggarchanser som dyker upp, helt utsvultna ska ni inte bli, är ni riktigt snabba på morgontittar kanske det finns en fylleblock från mig och/eller Mister Låda innan jag vaknar och tar bort den i ett försök att dämpa ångesten.
Ha det göttis till nästa gång, allesammans.
Jag är djupt förälskad i denna bild. Säger mycket om min historia, mitt leverne och min personlighet. Skulle lätt kunna vara omslag till en bok av mig. Världens bästa kusin och jag redo med hyrbilen för att ta oss från Hökedalen ut i världen på äventyr. Jag riktigt ser framför mig hur vi rullar nerför grusgången som en slängkyss...
