Det ska po bloggen osso!

Här har vi det på pränt, min sommartid, mina sommarplatser.
Listar dagsturer gör bara amatörer, vi riktiga steakhousers räknar övernattningar.
Juni
1-5 Nässjö
5-7 Borås
7-11 Ed
11-15 Uddevalla
15-19 Ed
19-23 Göteborg
23-25 Ed
25-26 Uddevalla
26-28 Ödeborg
28-30 Ed
Juli
30-5 Stockholm
5-9 Ed
9-11 Borås
11-14 Stenshult
14-15 Grebbestad
15-17 Stenshult
17-23 Ed
23-27 Uddevalla
27-30 Ed
Augusti
30-1 Växjö
1-6 Ed
6-10 Uddevalla
10-13 Ed
13-20 Uddevalla
20- Ed
Det har varit en helt fantastisk sommar, tycker jag.
Reseschemat ser småsvettigt ut, men det har varit lugnare än det brukar.
Jag har varit precis där jag velat vara och gjort förflyttningar precis när jag velat hela vägen.
Till skillnad mot andra somrar har jag inte gjort nån turné, nån stekarturné, och det har faktiskt varit gott för det blir så koncentrerat och hetsigt på turnéerna.
Jag måste få kliva av tåget och andas, jag måste hinna landa och det har jag hunnit hela vägen den här sommarresan.
Kanske, kanske var det här den sista sommaren av total ledighet.
Det var gott att få må gott då.
Stort tack till alla som bidragit till gott.

Nu är det snart val, därför vill jag i god tid presentera min tilltänkta regering om ni röstar på mig som statsminister.
Biträdande statsminister Johan Abrahamsson
Finansminister Inger Hansson
Utrikesminister Maria Bohm
Justitieminister Ammar Khorshed
Försvarsminister Linda Börjesson
Socialminister Eirik Skogen
Näringsminister Jonathan Abrahamsson
Jämställdhetsminister Henrik Stotzer
Infrastrukturminister Rasmus Eriksson
Integrationsminister Jan-Olof Larsson
Skolminister Nebosja Grkovic
Utbildningsminister Anna-Carin Collin
Kulturminister Matilda Eliasson
Miljöminister Daniel Åhlén
Jordbruksminister Anna-Carin Windh
Idrottsminister Wamid Khorshed

Jag och brorsan var i Göteborg idag.
Jobbade, som vi av tradition alltid gör, in en tacobuffé på Lydias i Femman.
Den här bilden tog en av kockarna, cool utsikt över alla shoppare, grymt att sitta uppe i taket och käka.

Vi har nu allesammans, åtminstone i teorin, kommit överens om att vi fan inte ska diskriminera varandra på grund av kön.
Sen finns det dom som inte fattar att det räcker där, att det av naturen finns skillnader mellan tjejer och killar och att det ska få vara så även i fortsättningen.
Dom dårar som inte tycker att killar ska vara killar och tjejer ska vara tjejer, dom borde buntas ihop i en grotta i Litauen.
Sen finns det individuella undantag, enstaka tjejer är grabbiga och enstaka killar är fjolliga, och så får det också vara.

Sen finns det dårar som mig, som på allvar har gått på alla mytbilder som någonsin funnits.
Jag har glorifierat tjejerna och sett på dom som rosa smultronsmakande änglar.
Officiellt fiser inte tjejer.
Och jag har trott att dom heller inte gjort det inofficiellt.
Många gånger har jag tjafsat med brudar som velat tala mig tillrätta och göra tjejer mänskligare i mina ögon.
Senast en eldig diskussion med Sättningens syrra på sista sörängsfesten.
Inget har bitit på mig.
Men i förra veckan bet verkligheten mig.
Jag satt och tog en cigarett på Middas balkong, tjuvlyssnade på ett tjejsnack från grannbalkongen.
Mitt i tjejsnacket river nån av en riktig brakare.
Det var du va? sa den ena tjejen.
Den andra pratade bara vidare och då började hon som frågat att skratta.
Helt klok blev man inte på vem av dom som var skyldig, men nån var det och båda var tjejer.
Jag tuggade i mig min föreställning och svalde min cigarett.
Tjejer är människor.
Jag gillar inte att tjejer fiser människofisar men jag är faktiskt tvungen att leva med det.

Officiellt är tjejer inte officiellt kåta.
Dom är kåta, men inte öppet kåta som killar.
Dom går inte runt och klämmer innanför sina egna underkläder, dom får inte nackspärr av en promenad genom stan och dom har inte svårt att titta i ögonen när dom pratar med någon av det motsatta könet.
Dom säger inte heller att dom är kåta, förutom när dom ska trigga en kille som redan är triggad, till spränggräns.
Jag har pratat med tjejer som sagt att tjejer rentav är mer sexfixerade än killar.
Till och med Farmor har flera gånger försökt få mig att förstå att "tjejer är bannemej värre".
Men jag har inte lyssnat.
Livet är en strand där killar är robotar som jagar tjejer i form av små försiktiga snäckor halvt nergrävda i sanden.
Men inatt bet verkligheten mig.
Jag låg och läste boken Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer.
Som titeln tydliggör är det ingen saga där tjejer är försiktiga snäckor.
Istället läser jag om ett hon som ett nyvaket uppkåtat knullgalet vilddjur där allt läcker och rinner.
Och ändå har jag bara läst första kapitlet.
Jag vet att det är sant och jag vet att allt hon skriver handlar om henne.
Det är inte många författare som skriver utan bilbälte.
Men jag gör det och jag ser direkt när någon annan gör det.
Texter som skrivs inuti en kropp landar inuti en kropp.
Därför kan jag inte göra annat än erkänna mig överbevisad på samtliga åtalspunkter.
Ni fiser.
Ni är officiellt kåta.
Ni är människor.
Jag tycker inte om er mindre för det.
Men det är klart att det är tråkigt att ni fiser när jag sitter och röker.

Huxflux hittade Farmor mitt gamla diadem i sin accessoarkorg.
Jag använde ofta diadem under min förra långhåriga period, vilket var för fyra-fem år sedan.
Nu har jag inte använt något sådant, jag blir inte finare av att ha det.
Men när man går hemma och dräller är det meningslöst att ha produkter i håret och det är så långt nu att det hela tiden kommer i ögonen utan produkter.
Därför gör diademet underverk för min vardag.
***

(detta är inte inuti partytältet)
Uncle Molle och Faster Gerd var här på kräftskiva i vårt partytält i lördags.
Jag satt med och käkade och tjötade från sex till nio.
Det var väldigt trevligt och det vet alla att jag aldrig tycker det är att sitta så annars.
Men få sällskap är så trygga och bekväma som Farmor-Olsson-Molle-Gerd.
Extremt enkla människor.
Som tycker om mig utan krav.
Inga ribbor, inga tak.
Men sen var jag tvungen att gå min promenad för den måste jag gå varje dag.
En timme på minuten, plus en duckaching.
När jag sen kom ut i tältet var det helt andra människor som satt där än när jag lämnade.
Stygga kräftor.
Dom ska aldrig mer hacka på Låda och mig.
Och Olsson, Olsson.
Lille Olsson, han var fan inte kaxig på söndagen.
Han brukar håna mig för bakfylla, men han sa inte ett ord på hela dagen och låg bara och tittade i taket.
Det var skoj.
***

Har sovit konstigt senaste nätterna.
Ena kudden har legat i tidningskorgen vid varje uppvaknande senaste tre morgnarna, brukar aldrig hända annars.
Och så har jag drömt om en viss aktuell familj i olika riktningar.
Och trots minst nio timmars sömn har jag känt mig drogad och inte kunnat ta mig ur sängen.
***

Jag har alltid tänkt att när jag får hund ska jag döpa den till nåt grymt fotbollsnamn.
Baggio, Papin eller Kovac.
Men nu är jag inne på att kalla den för Djur.
Djur är ett väldigt gött ord och det är ingen idé att döpa den till Djuret för det blir för långt.
Djur bara.
***

Jag har en tendens att idolisera människor.
Något Farmor försökt bromsa en hel livstid, utan framgång.
Ingen är SÅ bra, har hon sagt.
Jag har sagt emot.
Men ska nog sluta med det nu.
När hennes fyrtiosju fler år på jorden givit henne rätt mot mig än en gång.
***

Två av livets grundpelare är bostad och arbete.
Jag har i princip aldrig haft något av det.
Nu verkar det som att det ena står för dörren.
Att jag står för dörren.
Jag är så glad, så glad.
Men vågar fan inte tro det förrän jag kommit innanför tröskeln.
***


Redan 2004 klargjorde jag i ett samtal med Nordicbet att Paul Scholes är världens mest kompletta fotbollsspelare.
Vansinne att det skulle ta till nu för att resten av världen skulle inse det.
Och att det skulle ta den tiden för Paul Scholes att fullt ut visa det.
***

Faster Gerd bad mig att skriva om henne på bloggen.
Hon undrade varför jag aldrig skrivit om henne.
Undrade om inte jag kan skriva att hon är min bästa faster.
Jag är inte den som utför beställningsjobb.
Men, som hon själv påtalade, är hon min enda faster jag har kontakt med och då är det svårt att inte samtidigt vara bäst.
Hon är alltså bäst.
***

Nu ska inte mycket po bloggen osso längre.
Detta är nog sista veckan.
Vore snyggt att boksluta kalendersommarens sista dag, 31 augusti.

När jag skriver om livet, vare sig det är djupt eller glättigt, så händer det aldrig något med besökarstapeln.
Men när det blir lite smask, då jävlar är antalet läsare dubblat hela veckan.
Vi kör en runda till på temat, här har ni bilder från lördagkvällens lagfest.
Ät dom hela, ät dom som kött.


Låda och Anna - Solskjaer och filmkamernan - En överlycklig Kapten med sin mittfältsklippa Smulan


Pullis och Dalar i ömhet - Pungsmällarn och Midda - Quimmen, André och Chivu

Store lagfotot - Lille familjefotot - Flexas livs första kråka på krogkvitto

Egentligen ska man inte avhandla sånt här i offentlighetens ljus, det blir ovärdigt.
Hade bollen legat hos mig hade jag tagit personlig kontakt, men nu är det tamejtusan inte upp till mig att ta någon kontakt.
Varför jag då skriver detta inlägg är för att på ett slags mellanväg försöka få till nån förståelse, främst eftersom Janne och Kerstin som jag alltid uppskattat, indirekt blir indragna och kanske brusar upp sig utan alla kort på bordet.

Du kanske borde ge nån närmare förklaring på bloggen så man förstår mer vad problemet är, jag har hellre fred än krig, sa Midda till mig idag.
Hellre fred än krig, skriver jag under på alla dagar i veckan, så ja nu skriver jag om saken.

Att kalla min betygsblogg för feg, som någon gjort i kommentarfältet, det är korkat.
Jag skriver min personliga åsikt och jag står för att det är jag som skrivit och jag som tycker.
Fegt är det väl att skriva just "fegt" utan att skriva under med sitt namn.
Sen är det kul att mina betyg ses som allmängiltiga och att det berör människor, men det är en annan sak.
Om jag ska motivera betyget i sig, som egentligen bara är en kul grej jag roar mig och lagkamraterna med, men som nu upprört:
Om man gör bort sig så fatalt lägger det beteendet sig ovanpå alla övriga insatser.
Att Joel är en riktigt bra fotbollsspelare och en av de duktigaste som överhuvudtaget spelat i blåvittfansens turnering(Glenn Hysén är också med på den listan) är hur givet som helst och att det är hans hantering av en fotboll jag bedömer som sämst i laget och ger en trea på en tiogradig skala kan ingen tro.
Det spelar ingen roll hur bra spelare man är och vad man gjort i fotbollsväg om man skämmer ut sig så grovt som i det här fallet.
Med risk för att jämförelsen blir löjlig, kan jag dra en parallell till en viss Zinedine Zidane och hans insats i VM.
Zidane var Frankrikes bästa spelare 2006, han bar laget helt och hållet på sina axlar och dom hade inte haft en chans att ta sig till final utan honom.
Sen avslutade han finalen, där han gjort mål och spelat en framträdande positiv roll, med att skalla en motståndare.
Nu är det inte många som kommer ihåg det målet han gjorde och dom axlar han bar laget på, nu minns man bara skallningen.
Hela hans karriär, där han tillsammans med Messi är världens bäste detta årtusende, kommer i skymundan och det man främst tänker på är ett stort misstag.
Jag gillade inte att Cannavaro valdes till turneringens bästa spelare, jag tyckte Zidane var bäst iallafall.
Men jag var inte med i hans lag och kände inte den besvikelse hans lagkamrater säkert kände(dom hade nog vunnit om inte han visats ut).
Och han vände sig inte heller om på vägen ut från planen och skrek förnedrande ord till sina backar.

Vad var det då Joel sa som gör det här till en big deal?
Ordagrant kan jag inte återge exakt och det är inte heller det som är grejen.
Men han skrek och svor åt oss samt sågade vår insats under pågående match med adress till "backarna", vilka var Midda och jag.
Sen trodde de andra att det inte hade med mig att göra utan bara Midda eftersom Midda strax innan reagerat på Joels huvudlösa tackling.
Men det spelar ingen roll om det har med mig som person att göra, jag tycker det är lika illa ändå, lika lågt beteende gentemot lagkompisarna.
Man gör inte så.
Vi hade alla stora förväntningar på oss själva och varandra.
Vi som lag tar väl den här cupen som är arrangerad för att blåvittfansen ska träffas och umgås, på alldeles för stort allvar, men så stora vinnarskallar är vi hela bunten.
En skojcup borde tas på skoj, men vi tar det här på lika blodigt allvar som seriöst satsande spelare tar på seriöst satsande cuper.
Eller ja, lite balans har vi med våra leinarverkstäder, fan-tv-klipp och tröjspex, men när vi spelar då jävlar ska vi vinna och då ska alla göra allt för att vinna.
Jag gjorde allt för att vinna, det är jag säker på att Joel(fattningen tappades när loppet redan var kört) och alla andra i laget också gjorde.
Hade nån glassat hade man kunnat skrika Vad fan håller du på med, jobba nu! eller liknande, men att komma med en sån respektlös salva när kompisarna gör så gott dom kan, det kan ingen inbilla mig är okej eller är något man ska släppa, även om det nu känns som att det här fått för stora proportioner.

Nån självrespekt måste man ha och att Joel är skyldig oss en ordentlig ursäkt, det kommer jag inte vika en millimeter på.
Jag tar gärna Joel i hand och hoppas verkligen att han också vill det.
Men det måste naturligtvis ske på hans initiativ.
Jag är inte långsint eller på något sätt svår, ber man om en andra chans av mig får man det.
Ber man uppriktigt om ursäkt, visar ånger och lovar bättring så säger inte jag nej.

Jag är ingen dramaqueen, åtminstone inte när det inte gäller brudar, och jag har hållit mitt bloggande fritt från såna där moderna bloggbråk.
Därför hoppas jag att det inte blir fler negativa ringar på detta vatten, att jag inte ska behöva skriva nåt mer i den här frågan.

Med hopp om fred och förståelse.
Calle Kapten.
PS. Det måste trots allt vara ett gott betyg att jag drog in både Glenn Hysén, Fabio Cannavaro, Lionel Messi och Zinedine Zidane i det här inlägget. DS.

Rikets Änglar 2010 - Titelförsvarandet.
Sen fjolårets gyllene guldlag hade fenomenale Skörsten, kirurgiske glidtacklaren Låda och den allroundkompetente Aggan fallit ifrån på grund av glassätning på oslohotell, nerver och fingerskada.
Min äldste vän, min kusin och min bror.
Att det inte kändes lika bra som inför tidigare år och att jag hade huvudbry behöver jag knappast skriva ut.
Det har varit den särklassigt mest arbetssamma silly season och jag har haft ett jävla hästjobb på kontoret hemma i Ed.
Men med hjälp av vicekaptenerna Midda och Quimmen lyckades vi få ihop ett DLHEG som trots allt inte såg så pjåkigt ut på pappret.
Den största luckan var naturligtvis den efter amatörvärldens mest svårpasserade spelare, Pappa Skörsten.
Vi trodde att det inte gick att ta sig an denna uppgift att försvara guldet utan honom.
Och under match nummer två utgick den ende vi trodde skulle kunna fylla den stora luckan efter Skörra, Chivu.
Där stod vi med ett till fyra tiondelar nytt lag som vi inte visste vad det gick för.
Jobbet att vara navet i laget gick då till Robin Smulan Östberg och vad han gjorde på den vitala positionen som central fältare, det är ett litet underverk.
Bakåt var vi en mur som inte gick att tränga igenom, det krävdes västgötska finalvesslor och intern kollaps för att våra sex raka clean sheets skulle kapitulera.
Islossning i slutspelet och sammanlagt 14 påsar framåt är också fint facit.
Det var underbart att se att vi stod pall, att vi var i princip lika bra som någonsin utan Skörsten och utan Chivu.
Den här cupen var en seger för lagmaskinen David Leinar har en gangster.
Alla är viktiga i vårt lag, men ingen är oersättlig.
Leinuzmaskinen vecklade ut sin haka en sista gång och det var dessa tio som stod för det då:


Bottenmålvakten Quimmen: 9
Utan att ha sett dom andra målvakterna kan jag säga att han är turneringens bäste burväktare och det har han varit i alla turneringar vi deltagit. Utan att komma ihåg bollarna han var tvungen att hämta ur nätet i finalen kan jag säga att han inte kunde tagit någon av dom, det tar jag för givet. Och hållen nolla i sex raka matcher säger det mesta. Kom på mig själv med att vid en superräddning stå och applådera vår imponerande keeper istället för att ta ny position. Är trygg, säker vid uppstart av spel och gör spektakulära räddningar.


Försvararen Midda: 8
En spelare som kan spela på alla positioner, som vuxit in i försvarsrollen och nu lever ut den naturligt. Följsam, hårdför och grymt fokuserad. Springer mycket och följer gärna med i anfallen, därför en modern försvarsspelare. Men sätter ändå det egna målet i första rummet och sex hållna nollor på sju matcher är så klart även hans förtjänst.


Försvararen Kapten: 8
När jag rannsakar mitt ledarskap har jag lotsat laget jävligt bra, både på och utanför planen. Spelmässigt blir jag ibland ifrånsprungen och ibland gör jag en indianare, men eftersom jag vet om mina begränsningar spelar jag väldigt enkelt. Hade som personligt mål inför turneringen att fortsätta vara den enda i laget som slagit straff i mer än en turnering utan att missa. När vår ordinarie skytt Skörsten var borta tog jag på mig att vara förste straffläggare, Joel och Jonuff skaffade oss varsin och jag skickade iskallt in båda. Fick berättat för mig efter andra straffen att ett tiotal motståndarsupportrar sprungit bakom målet och försökt psyka mig, men jag varken såg eller hörde dom vilket tyder på superb koncentration.


Defensiva fältaren Smulan: 9
Planens viktigaste position efter målvaktens, och genom vårt spelsystem med numerärt övertag på mittfältet ska den defensiva fältaren vara tungan på vågen. Skörsten har varit kungarnas kung här tidigare och när amatörvärldens mest svårpasserade spelare avböjde fick vi panik. Naturlig ersättare var Chivu, men när han gick sönder i andra matchen ökade paniken. Smulan hade ändå visat en löpstyrka och en smarthet i sina första framträdanden som gjorde att jag trodde på honom. Och som han infriade förväntningarna sen. Lagets bästa utespelare som aldrig gjorde ett misstag. Slår man upp ordet nyttig i en ordbok står det inte längre bara Skörsten där, det står även Smulan. Laglojal och passningssäker duellspelare som inte bara är en skicklig spelare utan också ett föredöme i sitt uppträdande.


Offensiva fältaren Pungsmällarn: 7
Jonas är inte den som syns och det är inte så dåligt som det låter. Att synas för det positiva är det många som inte gör, men då brukar dom istället synas för det dåliga, men jag såg inget dåligt heller i Jonas spel. På lagfesten grämde han sig över avgörande misstag i finalen, men det såg jag inget av. Jag gjorde massa misstag i finalen och det gjorde för all del fler så det är inget att snacka om. Smälter in socialt och är en rollspelare.


Offensiva fältaren Jonuff: 7
Fick hoppa in med kort varsel när Chivu gick sönder, var med som supporter från början. Ärligt talat hade jag ingen större tro på min lillebror i det här forumet. Han var stjärna i sitt lag när han lirade pojklagsfotboll, men det är länge sen nu och trots att han växt ordentligt senaste åren är han fortfarande alldeles för tunn för vuxen brunkarfotboll. Så tänkte jag. Då tänkte jag inte på att han är snabbare än vuxna brunkare och mer bollteknisk än vuxna brunkare. Var nära ett succéinhopp när han i en av dom första bollkontakterna sköt stolpe-stolpe-mållinjedans-ut. I sitt andra framträdande gjorde han en fin assist och skaffade en solklar straff åt storebror. En sann frejdig kantråtta vars insats gav mersmak.


Offensiva fältaren Harrysson: 4
Det spelmässiga är inte värt att recensera av en spelare som skämmer ut sig själv och sitt lag genom att spotta en motståndare i ansiktet.


Offensiva fältaren Joel: 3
Det spelmässiga är inte värt att recensera av en spelare som skämmer ut sig själv och sitt lag genom att slå en motståndare i bakhuvudet, försöka skada en annan motståndare med våldsam tackling och skälla ut sina lagkamrater efter sin personliga självförnedring.


Anfallaren Berntsson: 8
En klassisk targetspelare, men med nutida nummer nio-spelares teknik och bollskötsel. På förhand var hans tempo ett frågetecken, men han motsvarade de förväntningar vi har på vår ensamme anfallare och satte ett gäng påsar. Nyttig när vi ville lyfta upp laget, slagna bollar mot Berntsson hölls allt som oftast kvar inom laget. Socialt framåt och skojfrisk och passade bra i den här gruppen på alla sätt.


Anfallaren Dalar: 6
Har inte beträtt en fotbollsplan på ett års tid och då är det svårt att vara en bidragande faktor i ett finallag. Viljan finns ändå i kroppen och han fick revanschera sig för sin fjolårstorka med att jobba in en balja i gruppen till hela lagets största möjliga lycka. Dessutom två ass och en okej poängproduktion med tanke på speltiden.

TACK för detta gubbar, det var som alltid ett stort nöje att sparka boll och umgås med er, trots allt.

Dalar, Smulan, Harrysson, Midda, Berntsson.
Kapten, Joel, Pungsmällarn, Quimmen, Jonuff.

0-0, 2-0, 1-0, 3-0, 4-0, 4-0.
Gruppspel, kvartsfinal och semifinal var en vacker resa i stabilitetens och den positiva utvecklingens tecken.
Alla var där för att se vår disciplinära variant av spelet fotboll med den leinarska kraftfullheten som signum.
Syrran, Janne och Musse var så klart där.
Rulle och Alfred.
Solskjaer och hennes kompis var där.
Adel och hans fru.
Linn och Smedberg var där.
Sega och Fribbe.
Glenn Hysén var där.
Lådas flickvän och Låda.
Låda, Låda, Johnny Låda.
Han tackade nej till att försvara guldet med anledning av bytet av spelplats från Kvibergs skugga till Avenyns spegel Heden där han förutspådde att publiktrycket skulle knäcka hans nerver i ett antal bitar inte ens en cnc-operatör kan reparera.
Istället höll han flickvännens hand och supportade oss sittandes mot staketet.
Att Chivu skadades tidigt i turneringen och hans tjänster åter efterlystes hjälpte inte, han hade bestämt sig för att inte spela.
Vi frågade några gånger, varje gång var svaret nej.
Men.
Sen hände något där genom all positivism i och kring laget efter semifinalen och Låda kom fram till mig.
Fan, man skulle vart med ändå, sa han.
Jaså, du ångrar dig iallafall?
Jaa, det hade vart gött att få ett till guld nu när ni får två.
Haha, nja ta det lite lugnt nu, det är en lång, lång väg kvar dit, poängterade jag.
Så jävla lång var ju inte den biten egentligen.
Den var en promenad till planen bredvid lång.
Den var några minuter kvar till avspark plus tolv minuters spel lång, den vägen.
Den var ett krig mot tio rödvitrandiga killar från Götene.
Jojo, det är en lång väg kvar, sa Låda och försökte hålla med, men det var tydligt att han hade räknat in guldet redan.
Sen är det en liten lucka i mitt medvetande efter samtalet med min kusin.
Jag vaknade upp av att domaren kastade ett rött utvisningskort i ansiktet på Chrissan Harrysson.
Att Chrissan Harrysson spottat i en motståndares ansikte dessförinnan uppfattade inte jag, men har jag förstått i efterhand.
Att motståndarna hade placerat turneringens två första bollar bakom vår målvakt uppfattade jag inte heller, men det har jag också förstått.
Sen är jag medveten vid resten av vägen och uppfattade det som hände därefter, även fast jag önskar att det inte hänt.
Vår dittills fina sammanhållning som kompisgäng och som fotbollslag rasade samman på ett hemskt sätt.
Som om inte det vore nog.
Som om det inte vore nog att vi slutade springa, slutade försvara oss, slutade uppföra oss som fjolårsmästare.
Som om det inte vore nog att en i vårt lag spottat en annan människa i ansiktet.
Då bestämmer vansinnets fanbärare Joel Pettersson sig för att försöka skada en motståndare med hjälp av våldsam fart och två högtflygande fotbollsskor i knähöjd.
Det var bland de fulaste påhopp jag sett och domaren behövde inte ta sig någon funderare för att dela ut nästa röda kort.
Som om inte det vore nog att vårt lag nu inte sågs för den fantastiska bedrift vi lyckats med i och med vår plats i Rikets Änglars final tre år på rad utan som de vidrigaste asen genom cupens historia.
Som om det inte vore nog att vi inte längre var ett duktigt fotbollslag utan ett gäng som spottar folk i ansiktet och medvetet försöker skada motståndare.
Som om inte det heller vore nog gjorde Joel ett skamligt uttåg från planen.
Hur dåligt valda hans ryggradslösa ord riktade mot oss lagkamrater var kan inte diskuteras, däremot hans självklara obalans vid tillfället, men så får man aldrig, aldrig göra.
Det går inte att försvara hans handling.
Joel är skyldig mig, Midda och hela laget en uppriktig ursäkt för sitt jävla beteende.
Jag visste att han inte var den lugnaste fisken i vattnet, men att han skulle sjunka så lågt som han gjorde, det trodde jag inte och då hade han aldrig fått vara en del av vårt lag.
Hur finalen slutade?
Ytterligare två bollar rasslade in och vi hjälpte de västgötska vesslorna att dunka ner Leinars haka i halsen på oss själva.
Efter 4-0 och 4-0 i slutspelschampagnen sjönk vi till slut med samma siffror i omvänd ordning, 0-4.
Jag vill trots allt tacka den skötsamma delen av vårt goa DLHEG samt vår rekordstora supporterskara för en på det stora hela superhärlig dag och ett minne för resten av livet.
Det finns inte mycket som slår Göteborg, solsken, fotboll, cupspel och dessa människor.
Vi har från och med 2007 haft fyra oförglömliga upplevelser av Rikets Änglar med den stolta prestationsraden: kvartsfinal-silver-GULD-silver.
Nu får det räcka för oss, härmed har David Leinar har en gangster gjort sitt i blåvittfansens turnering.
Trist att det slutade som det gjorde och det ber jag i egenskap av lagkapten djupt om ursäkt för om någon änglaarrangör skulle googla sig fram till det här inlägget.
Men det är väl så livet är.
Efter guldglädje kommer silversmäll och sen kastar man in handduken.
Några kastar sin enda handduk och lämnar med högburet huvud, andra kastar sin ena handduk och behåller den andra för att skydda sitt ansikte.

Dom obligatoriska spelarbetygen som folk frågar om efter varje cup levererar jag imörra.

Lagfesten i lördags var sinnsyk och gick i romantikens tecken.
Att Dalar inte lät en enda killes kind vara torr föll i skymundan när de riktiga vansinnigheterna satte fart.
Henke, killen som ser ut att heta Jonas, gick bananas och small till varenda pung han lyckades springa ifatt.
Jonas, som nu inte passar att heta annat än Pungsmällarn, smackade varje mans dick ett par-tre gånger och firade segrar med större entusiasm än han firade lagets triumfer tidigare under dagen.
Det var en personlighetsförändring mellan nyktert och berusat tillstånd som slår allt världen tidigare skådat.
Det var befriande och upplyftande lika mycket som det var hemkt att bli utsatt för och underbart att se andra utsättas för.
Kvällen slutade inte med det utan med något annat häpnadsväckande.
En kvinna sköt ur sig en raggningsreplik, eller vad man ska kalla det, som gav mig tunghäfta.
"Du ska få mus av mig ikväll, du ska få riktigt bra mus ikväll" sa hon, och jag sa ingenting.
En lång dag med grabbarna ska nog sluta på precis det sättet, tänker jag.

Att sätta ihop en grupp bestående av en svart kille med keps på sné, den sötaste tjejen i världen och en rulle-lookalike, det är att sätta ihop något bra det.
Ett stycke briljans.

Annars kan man låta en kille som varken är svart eller har keps, en tjej som inte är sötast och en kille som inte är lik Rulle koka ihop något.
Ett bra kok.

Idag har jag mått förjävla dåligt.
Massa sura saker ovanpå varandra och då syftar jag inte på att jag haft maffig träningsvärk i hela kroppen i över två dygn, utan mer prylar som värker längre in.
Det har varit en supersommar, men ibland kommer en dipp och idag kom ingen liten.
Åkte med Midda för att shoppa matchkläder till stundande fotbollscup, tänkte att det kunde vara bra att komma ut lite, men det var väldigt dumt tänkt.
Han fick köra hem mig och spana vidare på egen hand.
Jag gick till Konsum och köpte så mycket tröstande föda som gick att bära, Rulle undrade vad som hände med min lokadiet.
När jag frossat fram till spynivå la jag mig på en madrass på Rullssons golv och sov, att försvinna in i sömn är en medicin inte många andra kan mäta sig med.

Har inte bloggat på en vecka, eller jo jag har jobbat in två inlägg som jag sedan raderat, det är duktigt ostrukturerat i bikupan nu.
Men jag ska ändå snart stänga den här butiken.

Förrförra och förra veckan var jag Olssons brädsågare på markplan när han spikade och skruvade uppe på taket.
Denna veckan går arbetet in i sitt slutskede och själva plåten ska borras på.
Uncle Molle är därför invärvad till taktruppen.
Markjobbet är avslutat och istället för att såga brädor har jag idag ätit tårta.
Och tagit paparazzibilder på Uncle Molle och hans borrmaskin.
Av någon anledning känner jag mig mer hemma med tårta och kamera än såg och bräda.

Jag funderar på att börja träna på gym.
Det har jag aldrig funderat på tidigare men nu gör jag det.
De timslånga promenaderna jag går hemma varje dag är sköna, jag känner mig frisk när jag gått dem och jag vill toppa den känslan med ytterligare friskhet.
Hur mycket gymmande som är aktuellt har jag inte kommit fram till än.
Tänk om jag skulle vara en människa med magrutor.
Då hade jag inte varit samma människa som jag är nu.
Exakt i vilken utsträckning man förändras när man förändrar sin kropp, det vet inte jag för jag har inte gjort det tidigare.
Som alltid med mig ser jag faror.
Jag befarar att jag ska bli mindre mån om min inre utveckling om jag börjar utveckla mitt yttre.
Tar muskelmaskinerna och kosttillskotten över min skalle, tar de över viktig tid från tänkandet och skrivandet.
Jag har aldrig sett eller hört talas om en författare eller en poet med magrutor.
Det är nog en omöjlighet, ska man vara så litterärt skillad kan man inte vara speciellt fit samtidigt.
Björn Ranelid har visat sig på tidningsframsidor i bar överkropp och raljerat om sig själv som den ende som spelat fotboll på elitnivå och fått augustpriset i litteratur, men inte fan har någon nånsin hört honom prata om innehållet i en bok.
Kanske ska jag bara köpa en senapsgul basker, en bp-halsduk och en lång mörk kappa istället.
Tiden får utvisa.