Äntligen är jag lik en snygging.
Det var en tjej som kollade på sporten.Och skickade det här sms;et Jag såg nån på teve idag som var lik dig. Målvakten i Landskrona.
Jag googlade fram Landskrona BOIS hemsida, gick in på truppen och hittade Peter Karlsson.
Från Norrköping, född 1985.
Och en bild som både visade en jävligt snygg människa och någon som inte är olik mig.
Det var roligt och gott.
Jag har tidigare blivit liknad vid kända män hejvilt, exempelvis fula dårar som hockeyfilmsbusen Fulton Reed.
Men okej, varken Tom Cruise eller en ung Richard Gere är fula.
Grejen är bara den att det inte är sant att dom är speciellt lika mig, eller jag dem.
För första gången tycker både andra, brorsorna skrattade medhållande när dom såg bilden på Peter, och jag själv att en offentlig person är lik mig, samtidigt som jag tycker att den jäveln ser bra ut.
På tiden det.
Efter ett liv där jag blivit look-alike;ad mer än någon annan.
Häng med Kevin och Elina!
Idag har Farsan varit här, en ren slump att det inträffade direkt efter att jag varit "hos" honom, som jag skrev om igår.
Men mest var jag med mina yngsta syskon, tvillingarna Kevin och Elina.
Det var underbart.
Extremt sällan jag umgås med dessa charmtroll, iallafall på det här fina sättet som idag.
När våra andra syskon är med blir det naturligt att mellansyskonen istället för att bli en brygga blir en skiljebricka mellan yngsta och äldst.
Så idag umgicks vi som småsyskon med storebror och det kändes som att dom uppskattade det lika mycket som jag.
Vi spelade boccia, blåste såpbubblor och tuggade hubbabubba.
Dom är sju år och hur härliga som helst, och det säger jag inte i egenskap av deras bror.
Båda har bollsinne, Kevin gick segrande ur bocciaturneringen trots att dom gamla rävarna Farmor och Farsan deltog.
Detta var en bra dag alltså.
Men mest var jag med mina yngsta syskon, tvillingarna Kevin och Elina.
Det var underbart.
Extremt sällan jag umgås med dessa charmtroll, iallafall på det här fina sättet som idag.
När våra andra syskon är med blir det naturligt att mellansyskonen istället för att bli en brygga blir en skiljebricka mellan yngsta och äldst.
Så idag umgicks vi som småsyskon med storebror och det kändes som att dom uppskattade det lika mycket som jag.
Vi spelade boccia, blåste såpbubblor och tuggade hubbabubba.
Dom är sju år och hur härliga som helst, och det säger jag inte i egenskap av deras bror.
Båda har bollsinne, Kevin gick segrande ur bocciaturneringen trots att dom gamla rävarna Farmor och Farsan deltog.
Detta var en bra dag alltså.
Årets nakna kock utsedd!
Jag har varit hos Farsan ett par dagar.
Eller nej, det har jag inte alls, men jag har varit hos mina syskon på Farsans sida däremot.
Passar på när det är föräldrafritt i huset.
Är alltid där en eller ett par gånger varje sommar och umgås med bröder och kusiner.
Vi kickar boll, käkar pizza och pysslar bara med sånt vi förenar med livskvalité.
Den här bloggen är ganska ung, men ni som följt mig som bloggare genom åren vet att jag varje sommar utser årets nakna kock i Ödeborg.
2010 års utmärkelse Den nakna kocken går till min kusin Jappax som igår klädde av sig och vispade i grytorna.
Stort grattis och tack för att du bjuder på dig själv, det gör dig till en äkta Abrahamsson.
Eller nej, det har jag inte alls, men jag har varit hos mina syskon på Farsans sida däremot.
Passar på när det är föräldrafritt i huset.
Är alltid där en eller ett par gånger varje sommar och umgås med bröder och kusiner.
Vi kickar boll, käkar pizza och pysslar bara med sånt vi förenar med livskvalité.
Den här bloggen är ganska ung, men ni som följt mig som bloggare genom åren vet att jag varje sommar utser årets nakna kock i Ödeborg.
2010 års utmärkelse Den nakna kocken går till min kusin Jappax som igår klädde av sig och vispade i grytorna.
Stort grattis och tack för att du bjuder på dig själv, det gör dig till en äkta Abrahamsson.
Midsommar hos L-Å 2010.
Solen var så bra och fin den kan vara.
Quimmen bjöd på välkomstskott.
Jonuff knäppte upp skjortknappar.
Aggan svullade miniburgare.
Låda testade studsmattan.
Pullis han var hos sig för ingen hade sagt till honom vilken tid han skulle komma.
Och jag bara satt och sög på ögonblicket.
Kände att jag var hemma.
Jag var bland vänner och trygg och bekväm.
Och jag hade en aning om en känsla inom mig, som inte kommer till mig varje kväll, lycka kallas den.
Jag köpte fyra koner och två minifotbollar på Rusta i Nässjö i våras.
Visste att det skulle komma tillfälle för användning.
Det blir inte bättre än en midsommarcup i Lars-Åke Johanssons trädgård på Guldvingegatan.
Och tävlingsmonster som jag är blir det inte hälften så bra utan seger, därför vann min äldste bror och jag.
Vad beträffar horden flickors inträde i firandet och tiden därefter så var min fotbollsvinst och min vinst i Quimmens isbalja med obegränsat antal Norrlands Guld tillräckligt så jag lämnade in en walk over.
Jag mådde inte bra och ingen kan minnas att jag någonsin tacklat av på liknande sätt under någon av det oräkneliga antalet fester vårt gäng kört.
Att tajma in den enda gången till en fantastisk midsommar spetsad med två nävar dyngkåta tonårstjejer, det kan tyckas olyckligt.
Men det är nog ödet, jag ska inte vara i lag med nån mer dyngkåt tonårstjej.
Och så lärde jag mig själv något.
Om jag i framtiden fortsätter att inte kunna lita på att mina egna fingrar är i styr så vet jag det när jag träffar rätt tjej som jag vägrar att svika.
Att är det fest så börjar jag tidigt som satan och lägger två kartonger Norrlands i en röd balja med is.
Och så dricker och dricker jag hela dagen.
När ett gäng timmar senare de frestande tuttarna kommer ner i källaren, innan Jonuff knäpper upp en till knapp, Aggan hånglar med tre kjoltyg samtidigt och Låda lägger ner alla nio i fickan, då mår jag dåligt och går och lägger mig.
Dagen efter tar jag en bulle hem till henne jag vill vara trogen.
Jag är bakfull men jag kommer med en försäkring om att jag inte gjort något ingen av oss vill.
För att hon inte vet att jag älskat henne lika mycket iallafall.
Quimmen bjöd på välkomstskott.
Jonuff knäppte upp skjortknappar.
Aggan svullade miniburgare.
Låda testade studsmattan.
Pullis han var hos sig för ingen hade sagt till honom vilken tid han skulle komma.
Och jag bara satt och sög på ögonblicket.
Kände att jag var hemma.
Jag var bland vänner och trygg och bekväm.
Och jag hade en aning om en känsla inom mig, som inte kommer till mig varje kväll, lycka kallas den.
Jag köpte fyra koner och två minifotbollar på Rusta i Nässjö i våras.
Visste att det skulle komma tillfälle för användning.
Det blir inte bättre än en midsommarcup i Lars-Åke Johanssons trädgård på Guldvingegatan.
Och tävlingsmonster som jag är blir det inte hälften så bra utan seger, därför vann min äldste bror och jag.
Vad beträffar horden flickors inträde i firandet och tiden därefter så var min fotbollsvinst och min vinst i Quimmens isbalja med obegränsat antal Norrlands Guld tillräckligt så jag lämnade in en walk over.
Jag mådde inte bra och ingen kan minnas att jag någonsin tacklat av på liknande sätt under någon av det oräkneliga antalet fester vårt gäng kört.
Att tajma in den enda gången till en fantastisk midsommar spetsad med två nävar dyngkåta tonårstjejer, det kan tyckas olyckligt.
Men det är nog ödet, jag ska inte vara i lag med nån mer dyngkåt tonårstjej.
Och så lärde jag mig själv något.
Om jag i framtiden fortsätter att inte kunna lita på att mina egna fingrar är i styr så vet jag det när jag träffar rätt tjej som jag vägrar att svika.
Att är det fest så börjar jag tidigt som satan och lägger två kartonger Norrlands i en röd balja med is.
Och så dricker och dricker jag hela dagen.
När ett gäng timmar senare de frestande tuttarna kommer ner i källaren, innan Jonuff knäpper upp en till knapp, Aggan hånglar med tre kjoltyg samtidigt och Låda lägger ner alla nio i fickan, då mår jag dåligt och går och lägger mig.
Dagen efter tar jag en bulle hem till henne jag vill vara trogen.
Jag är bakfull men jag kommer med en försäkring om att jag inte gjort något ingen av oss vill.
För att hon inte vet att jag älskat henne lika mycket iallafall.
VM;s bästa gruppspelsspelare.
Behöver min dubbelgångare i tjejform.
Jag tänker ofta på min partnermässiga slutstation.
Det gjorde jag idag under min promenad också.
Mer och mer har det frångått att vara en fråga om drömtjejen och övergått i en fråga om hur jag är och hur hon måste vara för att klara av mig.
Det var det idag också.
Scenpoeter som framträder i duos måste antingen vara varandras motsatser eller vara identiska.
Det måste vara enkelt att antingen urskilja olikheter eller likheter, annars ger det inte publiken tillräckligt.
Jag tror att det är likadant med partnerskap.
Antingen måste man vara helt olika eller helt lika, annars ger man inte varandra tillräckligt.
I mitt fall har jag nu helt lagt mig på den sida som säger att min tjej bör vara lik mig, måste vara som mig.
Förkovrar man sig i mig, lever man med mig, är jag svårhanterlig, är jag nog svårförstådd.
För att få den acceptans som krävs tror jag att tjejen måste vara lik, riktigt lik mig.
Vanliga tjejer skulle aldrig orka med mig i längden, inte en chans i helvetet.
Dåliga tjejer skulle orka för att dom är dumma nog att inte inse, att inte bry sig om det djuplodande.
Bra tjejer måste nog vara så bra att dom blir tråkiga och därmed inte aktuella för uppdraget ändå.
Det krävs nog en inte fullt så uppenbart bra, en ganska bra tjej, som är komplex och har en oförklarlig twist i personligheten som bara kan finna ro i samlevnad med min komplexa karaktär.
Jag behöver nog en ganska bra tjej.
En ganska.
Det gjorde jag idag under min promenad också.
Mer och mer har det frångått att vara en fråga om drömtjejen och övergått i en fråga om hur jag är och hur hon måste vara för att klara av mig.
Det var det idag också.
Scenpoeter som framträder i duos måste antingen vara varandras motsatser eller vara identiska.
Det måste vara enkelt att antingen urskilja olikheter eller likheter, annars ger det inte publiken tillräckligt.
Jag tror att det är likadant med partnerskap.
Antingen måste man vara helt olika eller helt lika, annars ger man inte varandra tillräckligt.
I mitt fall har jag nu helt lagt mig på den sida som säger att min tjej bör vara lik mig, måste vara som mig.
Förkovrar man sig i mig, lever man med mig, är jag svårhanterlig, är jag nog svårförstådd.
För att få den acceptans som krävs tror jag att tjejen måste vara lik, riktigt lik mig.
Vanliga tjejer skulle aldrig orka med mig i längden, inte en chans i helvetet.
Dåliga tjejer skulle orka för att dom är dumma nog att inte inse, att inte bry sig om det djuplodande.
Bra tjejer måste nog vara så bra att dom blir tråkiga och därmed inte aktuella för uppdraget ändå.
Det krävs nog en inte fullt så uppenbart bra, en ganska bra tjej, som är komplex och har en oförklarlig twist i personligheten som bara kan finna ro i samlevnad med min komplexa karaktär.
Jag behöver nog en ganska bra tjej.
En ganska.
En gång var jag också prins.
Den här dagen är en stor dag, en dag vi alla kommer minnas vare sig vi vill eller inte.
Jag vill, jag står bakom hovet och tycker allt det här är göttis.
Nu sitter jag och kollar på kortegen efter att ha sett vigseln.
För att påvisa min support bjuder jag idag på en bild av kunglig elegans.
Det är nämligen så att jag sågs som prinsmaterial en gång i tiden, när jag hade mer gelé i håret och var mer fyllesvullen, men prinsessan Sofia Hellqvist("Lillan" som Skörra och jag kallade henne) bestämde sig sedan för en annan prins Calle - Carl Philip.
Jag önskar i och med detta både Lillan, Carl Philip, Danne Westisch och Victoria ett gott kärleksfyllt liv.
Jag vill, jag står bakom hovet och tycker allt det här är göttis.
Nu sitter jag och kollar på kortegen efter att ha sett vigseln.
För att påvisa min support bjuder jag idag på en bild av kunglig elegans.
Det är nämligen så att jag sågs som prinsmaterial en gång i tiden, när jag hade mer gelé i håret och var mer fyllesvullen, men prinsessan Sofia Hellqvist("Lillan" som Skörra och jag kallade henne) bestämde sig sedan för en annan prins Calle - Carl Philip.
Jag önskar i och med detta både Lillan, Carl Philip, Danne Westisch och Victoria ett gott kärleksfyllt liv.
Pediasyndromet/Signeringsfunderingar.
Jag har drabbats av den sjukdom min före detta klasskamrat Wikipedia lider av.
Nämligen att istället för att skriva på den bok man påbörjat planerar man kommande böcker.
Jag har kommit drygt halvvägs med mitt första romanprojekt, men nu har jag inte skrivit en bokstav på över en månad och det känns inget vidare.
Men jag ligger inte helt på latsidan heller alltså.
Som en blixt slog idén om att den historia jag nu håller på med ska få två syskonberättelser som tillsammans formar en trilogi.
Jag har tänkt en del på detta under mina promenader senaste kvällarna och jag tror verkligen på dom stories jag så smått har formulerat, har svårt nu att släppa planen på trippeln.
Men först borde jag verkligen lägga all energi på den första så jag kan ro den i hamn.
Lättare sagt än gjort är det, vet precis som Pedia att det är roligare att spåna på titeln till bok nummer tre än att skriva kapitel femton i första boken.
En annan sak jag promenadfunderat på är det här med signerandet.
Sättningen har sagt att hon heter Arne om inte jag sitter på bokmässan och signerar böcker inom tio år.
Jag kan inte tänka mig henne med namnet Arne och jag tror verkligen inte hon vill heta det, därför måste det vara sant, därför måste det bli så att jag signerar böcker på bokmässan.
Funderandet handlar om hur man förbereder sig för signeringen.
Är det förmätet att ta med sig 3.000 böcker dit.
Ska man kanske bara ta med sig 200 och sen låtsas vara förvånad över den långa kön och be dem fylla i adressuppgifter så dom kan få den i efterhand per post.
Och själva skriften för signeringen.
Jag får lätt kramp i händerna så jag måste nog försignera, skriva nåt käckt och sen bara dunka dit kundernas namn när dom kommer.
Fast det blir för opersonligt.
Jag måste istället träna innan så jag inte får kramp.
Men ska jag skriva samma sak till alla eller ska jag anpassa.
Anpassa är personligare, eftersom jag skriver personliga böcker måste jag skriva personliga signeringar.
Om en kille i min ålder kommer skriver jag Ha ett gott liv.
Om en tjej i min ålder kommer skriver jag mitt mobilnummer.
Om en gammal man kommer skriver jag Ha det bra i himlen.
Om en gammal kvinna kommer skriver jag mitt mobilnummer.
Så får det bli.
Nämligen att istället för att skriva på den bok man påbörjat planerar man kommande böcker.
Jag har kommit drygt halvvägs med mitt första romanprojekt, men nu har jag inte skrivit en bokstav på över en månad och det känns inget vidare.
Men jag ligger inte helt på latsidan heller alltså.
Som en blixt slog idén om att den historia jag nu håller på med ska få två syskonberättelser som tillsammans formar en trilogi.
Jag har tänkt en del på detta under mina promenader senaste kvällarna och jag tror verkligen på dom stories jag så smått har formulerat, har svårt nu att släppa planen på trippeln.
Men först borde jag verkligen lägga all energi på den första så jag kan ro den i hamn.
Lättare sagt än gjort är det, vet precis som Pedia att det är roligare att spåna på titeln till bok nummer tre än att skriva kapitel femton i första boken.
En annan sak jag promenadfunderat på är det här med signerandet.
Sättningen har sagt att hon heter Arne om inte jag sitter på bokmässan och signerar böcker inom tio år.
Jag kan inte tänka mig henne med namnet Arne och jag tror verkligen inte hon vill heta det, därför måste det vara sant, därför måste det bli så att jag signerar böcker på bokmässan.
Funderandet handlar om hur man förbereder sig för signeringen.
Är det förmätet att ta med sig 3.000 böcker dit.
Ska man kanske bara ta med sig 200 och sen låtsas vara förvånad över den långa kön och be dem fylla i adressuppgifter så dom kan få den i efterhand per post.
Och själva skriften för signeringen.
Jag får lätt kramp i händerna så jag måste nog försignera, skriva nåt käckt och sen bara dunka dit kundernas namn när dom kommer.
Fast det blir för opersonligt.
Jag måste istället träna innan så jag inte får kramp.
Men ska jag skriva samma sak till alla eller ska jag anpassa.
Anpassa är personligare, eftersom jag skriver personliga böcker måste jag skriva personliga signeringar.
Om en kille i min ålder kommer skriver jag Ha ett gott liv.
Om en tjej i min ålder kommer skriver jag mitt mobilnummer.
Om en gammal man kommer skriver jag Ha det bra i himlen.
Om en gammal kvinna kommer skriver jag mitt mobilnummer.
Så får det bli.
Den definitiva genomgången.
Jag lovade vid ett tillfälle i höstas, här på bloggen, att alla Sörängens smeknamn skulle offentliggöras efter skolans slut, eftersom vissa namn där och då mådde bättre opublicerade.
Nu är skolan slut och jag ser inget namn som ovärt att publicera, därför infriar jag mitt löfte och smiskar in dom allihop.
Min livslånga förkärlek för att sätta egna namn på alla nådde en ny nivå senaste året då fler än någonsin namnsattes.
Detta är mycket tack vara min vapendragare Dalar.
Det går inte att lalla runt och ha smeknamn för sig själv, man måste dela dom med nån, man måste hålla igång namnen för att dom ska överleva.
Dalar och jag höll igång namnen dagligen, en del av dom är dessutom skapade av honom själv, och vi studerade och skvallrade många och långa stunder om nedanstående människor.
Dom flesta förankrades faktiskt med tiden även i vår närmsta krets.
Vissa användes naturligtvis av alla.
Men några vet bara vi två vilka dom är.
Att förklara smeknamnen blir för brötigt, det blir fräschare att skriva några ord om var och en av människorna.
B
Babyface - Gud hörde bön när han förflyttade henne från min åsyn, från mitt grannrum. Stal en pizzasallad och pratade äckligt. Fy.
BAZ - Skolans svar på Erik Niva. En mäktig man som kan allt, vet allt. Min anfallare.
Benzema - Jag såg att han hade en svag knekt-nia och bluffade men jag fick aldrig chansen att spela på samma bord. Jag hade synat fisken.
Bernt Bock - En lägrare som ändå vet allt om kärlek. Jag känner mig lite som honom.
Bitterfittan - Vann genom sin bitterhet över mig på sin sida till slut i och med striden mot etablissemanget.
Blossarn - En rökande, skrockande skånsk kärring hade jag lätt kunnat må skit på. Och det gjorde jag. Men nej, det gör jag inte. Hon har bara gott i sig, hon är god.
Bommen - En fantastisk människa. En av dom bästa jag mött och då är det inget jag säger förhastat. Min lagkapten. Min centrala defensiva mittfältare.
Brownie/Blondie - Känns ganska kåt. En människa utan överraskningar inom sig. Lådas ragg.
Brynolf - Jag ska inte reducera honom till någon som drar dåliga ordvitsar och slentrianskrattar. Vi hade några riktigt vackra stunder nere i snickeriet då han likt en fader lärde mig om livet. Han berättade för mig hur livet är och hur man är levande. Det var stort och det ska inte jag glömma. Min vänsterback.
Börre - Sönderknarkad. Går in på topplistan över sjuka skratt, skulle kunna göra barnprogram i tv.
Bitterfittan.
D
Dalar/Ulrik - Blev mer profil än någonsin, i en mindre personlig miljö blev han mer som en seriefigur. Många mådde skit med tiden, men han slutade som en fin odödlig tavla i allas minnen. Min anfallare.
Danskan - Säga vad man vill, men att vara åretruntboende på ett internat när man är över 40, det är inget friskhetstecken.
Dartmannen - Han förstörde stämningen i OS-kvarten. Och han sköt mot vår tidning med en avsågad vattenpistol. Vilken dåre.
Davve/BaginboxDavve/Duktige Davve - Han har nånting, någonting har han definitivt den där Davve. Men när han hela tiden går in för att verka vara den killen som verkar ha någonting, då blir jag så ledsen.
De va Hersch - Hade känts bättre om han varit tio år yngre, nu var det alltid något lurigt över allt han gjorde, allt han sa.
Den dömde - Jag har inte läst doktorsavhandlingen och jag vill inte bli mörkrädd så jag låter bli.
Den dörre - Min närmsta granne som jag såg i boendet max fem gånger på tio månader. Troligtvis sjuk på något sätt.
Den goe - En extremt välmenande människa. Någon man vill att det ska gå bra för i livet.
Den så kallade - Ett blekt smeknamn och en blekare figur.
Diskbänksknullarn - Galenpanna, kanske dokumenterat sjuk i huvudet, men nåt rätt gött över sig ändå.
F
Fantomen - Lättsammare än strama estetrollen och fräckare än strama umgänget, från min vinkel snettinåtbakåt.
Fnissan/Gums - Farmor sa Om inte du förstör henne gör någon annan det. Så jag gjorde det. Men vi har haft många mysiga och roliga stunder tillsammans. För alltid en gemensam historia, det är det finaste. Det fula försvinner. Min mittfältare.
Fommen - Här räcker inte superlativen till. Jag älskar killen. Han är omätbart underbar. Min offensiva mittfältare.
Frodo - Medvetet mystisk och en skevt trånande själ.
Fulast i fjällen - Nån man kunnat tjöta med på fler fester, en skön men undangömd prick.
Frodo.
G
Gunde - En blick som kunde äta upp och döda och göra vad som helst. Läskig. Men trots minustecknen jag kunde sätta under året sätter jag ett plus nu.
Gunnarsson - Borde ta och hångla upp Magasinet och bo med henne och älska henne. Istället för att klippa gräs hela tiden. Min högerback.
Göteborgskan/Flexas flickvän - Väldigt mycket gymnasie är det över henne. Hon föddes nog på ett gymnasium och bör vistas där resten av livet.
H
Han som inte kan - En sån människa jag så himla gärna bara vill veta vad han har på mackan. Han kan inte ha marmelad. Han måste ha nåt könrad, kanske en pinne.
Helsingborgarn - Om det är sant att han har legat på alla dom ställen folk säger att han säger att han har legat på, då ska jag aldrig mer skryta om mina biljardbord.
Hiroshima - Hade han varit svensk tror jag att han hade varit skön. Nu var han för dålig på svenska för att nån annan än Kriss skulle kunna hänga med honom.
Hjalmar - Första tiden var jag tagen och lite småförälskad i hans gedigna sätt och, jag vill använda ordet proffsiga, uppförande mot alla och allt. Men det ebaddes ut och när jag aldrig såg något, något mer, blev det så tråkigt, så tråkigt. Man kan inte bara vara bra för att vara bra, fick detta mig att inse. Det räcker inte, man måste vara rolig också för att vara bra.
Hon som ledsagas/Tösabita - Sällan har man stört sig så mycket på någon som inte har "gjort" något. Och den där dialekten skär inte roligt heller.
Danni - Jag brukar kunna lukta mig till människor med hemligheter. Hon har en, det har jag känt. Gullig tjej.
K
Kennedy/Mister Krister - Han är så jävla intelligent så han måste hela tiden bromsa sig själv. Det är inte han som är problemet. Det var inte han som skulle lämna.
Kjolen - En av få jag aldrig bytte ett endaste ord med. Inte för att hon hade minst att säga. Men därför har jag inget att säga om henne.
Kriss - En solochvårare. En riktig jävla solochvårare. En gåta som aldrig en människa kommer lösa. För jag gjorde det inte.
Kuktjejen - Hon tar nån med stor kuk, hon tar Johnny Depp.
Könrad/Det är han som är den 25-årige tysken - För alltid ska legenden om den ståtlige bankrånaren leva vidare inom oss. Min mittback.
Kennedy/Mister Krister.
L
Ledsagarn/Giftig/Olli - Har givit ordet konstig ett ansikte. Könstig. Könrad.
Leinuz - Namnet vittnar om utseendet. Men snygga ben. Jag bodde ovanför henne och jag är nog en dålig granne. Jag tror att hon mår skit på mig, därför gillar inte jag henne.
Lennartsson - Mer lennartssonsk än Den riktiga Lennartsson. Istället för att störa mig ser jag något härligt i entusiasmen och naiviteten.
Lille Surt - Hon är bra på två saker. Beställa pizza och äta beställd pizza.
Lill-Annika - Hon kommer gå igenom livet, är det något jag vet så är det att Lill-Annika kommer gå igenom livet. Bara gå. Rakt igenom.
Lisa Svensson/Hyllan - Det är hon som är den där Lisa Svensson som alltid är med i matteböckerna när man ska räkna pärlor på halsbandet. Det är hon som sitter i datasalen till tjugo över sju för att sen springa till globalsoffan för att se Halv åtta hos mig. Det och inget annat är hon.
M
Magasinet - Hur skolan ska stå upp utan att bli kramad av det varmaste av magasin, det kan inte jag tänka mig. Underbar, fan vad underbar. Min mittfältare.
Manhaftig/Skånskan/Lolito//Dvärgen/Carter - En jättejobbig.
Manifestet - En liten bebis med ett bebisansikte i en pojkflickas kropp. Liten på alla sätt.
Maxan - Han sover. Kanske sked med Rabarber. Och han är barsk. Åhh så barsk han är.
Monologen - Kanske mer hundra än vad som märktes. Kanske mindre.
Monstret - En rejäl och rekorderlig jävla smålandsman. Eller kvinna menar jag.
Muse/Mousserande vin - Den sista jag vill hota med trumpet. En glad och fin, jävligt välklädd svart man.
MusikMicke - Vi umgick i ett fåtal halvlånga stötar men jag vet precis vem han är och vad han gör, hur han kör sin grej och vilken fantastisk grej han hela tiden kör. Min bottenmålvakt.
Mysan - En svärfarsdröm.
Magasinet.
N
Nittiettan - En pajas, en idiot, en bonnjävel, en Lee Baxter.
Nokomo - Spädde på den japanska myten om ständigt pålagt flin. Och ockuperade mitt kök. Mitt kök. Men jag förlåter henne. Jag vet inte varför, kanske för att hon såg så glad ut när hon ockuperade.
P
Packan - Dialektbesatt som jag är vill jag lyfta fram hennes som skolans goaste. En människa som jag tror lever i en värld som ingen annan lever i. På ett bra sätt.
Pedia/Wikipedia - Han åt pommes med kinapinnar. Han gick skrivarlinje och ritade kartor. Sån är han.
R
Rabarber - Han sover.
Rasta - Ett förstaintryck som varade i drygt ett halvår med en ständig svart utstrålning. Men den bleknade en del och hon är nog inte farlig trots allt.
Rastaman - Har man rastaflätor, kommer från Schtöckhölm och gillar att dansa runt i bar överkropp, då behöver man inte ens ett utlåtande.
Rödhörte - Inåtvänd men nog mysig. Jävligt fin hund.
S
Samson/Den egyptiske fittfilosofen - Väldigt slät figur som pratade mycket men aldrig sa något.
Sid Vicious - Jag stod för mycket av "underhållningen". Fick stundtals arga blickar, men avslutade med flaggan högst upp. Sista festen fick jag omåttligt mycket hyllningar och folket sa att jag var kung. Det hade mycket att göra med min poesi, men min poesi är jag, och dom hade inte sagt så om dom inte förlåtit mig för mina fula stunder. Flera blev kallade kungar hejvilt under årets gång, men den slutgiltiga kungen det är jag det.
Skrapan - Vad jag än säger här är det kontroversiellt på ett håll. Men såhär: Hon började på grovt minus och slutade på grovt plus. Så.
Skörra - En obehaglig, oärlig, oäkta människa. Det såg jag i ögonen, det hörde jag på rösten.
Sporten - Europas spänstigaste rumpa, men har en kille i Stockholm som heter Simon. Alla som har en kille i Stockholm som heter Simon, dom..ja, ingen av dom finns något att skriva om.
Sundström - Balens drottning utan att leva ut rollen och säkert också utan att inse rollen. En oblommad blomma.
Såg du vad jag skrev - På något sätt sopade han hem jackpotten. Alla lever med varsin fågelholk i kroppen och undrar vad fan som hände egentligen.
Sättningen/Påsättningen - Snittet säger att jag tar med mig en människa från varje skola. En känsla inom mig säger att det är henne jag tar med mig från den här skolan. Min mittfältare.
Sättningens syrra/Mäster/Pösen/Syrran - En upptäckt men outforskad stjärna. En sån tjej som även killar kan uppskatta att långhänga med i gäng, dom växer inte på träd.
Sundström.
T
Tändstickan - Tyckte hon var så jäkla lik Snusan första veckorna. Sen försvann hon och var i kassan på ica istället. Då var hon mindre lik men lika könstig.
V
Vargen - Vem är han? Vart tog han vägen?
Vilda Idioten/Vilda Katten - Sällan har någon charmat så hårt för att sedan dundra i backen lika tydligt som den här dumma fåntratten.
VLC - Maffians man som styrde stället inifrån.
W
Wollter - Könstigt blöta läppar hela tiden och jag tänker att det är han som spelar in alla porrfilmer som görs i Västerås.
Nu är skolan slut och jag ser inget namn som ovärt att publicera, därför infriar jag mitt löfte och smiskar in dom allihop.
Min livslånga förkärlek för att sätta egna namn på alla nådde en ny nivå senaste året då fler än någonsin namnsattes.
Detta är mycket tack vara min vapendragare Dalar.
Det går inte att lalla runt och ha smeknamn för sig själv, man måste dela dom med nån, man måste hålla igång namnen för att dom ska överleva.
Dalar och jag höll igång namnen dagligen, en del av dom är dessutom skapade av honom själv, och vi studerade och skvallrade många och långa stunder om nedanstående människor.
Dom flesta förankrades faktiskt med tiden även i vår närmsta krets.
Vissa användes naturligtvis av alla.
Men några vet bara vi två vilka dom är.
Att förklara smeknamnen blir för brötigt, det blir fräschare att skriva några ord om var och en av människorna.
B
Babyface - Gud hörde bön när han förflyttade henne från min åsyn, från mitt grannrum. Stal en pizzasallad och pratade äckligt. Fy.
BAZ - Skolans svar på Erik Niva. En mäktig man som kan allt, vet allt. Min anfallare.
Benzema - Jag såg att han hade en svag knekt-nia och bluffade men jag fick aldrig chansen att spela på samma bord. Jag hade synat fisken.
Bernt Bock - En lägrare som ändå vet allt om kärlek. Jag känner mig lite som honom.
Bitterfittan - Vann genom sin bitterhet över mig på sin sida till slut i och med striden mot etablissemanget.
Blossarn - En rökande, skrockande skånsk kärring hade jag lätt kunnat må skit på. Och det gjorde jag. Men nej, det gör jag inte. Hon har bara gott i sig, hon är god.
Bommen - En fantastisk människa. En av dom bästa jag mött och då är det inget jag säger förhastat. Min lagkapten. Min centrala defensiva mittfältare.
Brownie/Blondie - Känns ganska kåt. En människa utan överraskningar inom sig. Lådas ragg.
Brynolf - Jag ska inte reducera honom till någon som drar dåliga ordvitsar och slentrianskrattar. Vi hade några riktigt vackra stunder nere i snickeriet då han likt en fader lärde mig om livet. Han berättade för mig hur livet är och hur man är levande. Det var stort och det ska inte jag glömma. Min vänsterback.
Börre - Sönderknarkad. Går in på topplistan över sjuka skratt, skulle kunna göra barnprogram i tv.
Bitterfittan.D
Dalar/Ulrik - Blev mer profil än någonsin, i en mindre personlig miljö blev han mer som en seriefigur. Många mådde skit med tiden, men han slutade som en fin odödlig tavla i allas minnen. Min anfallare.
Danskan - Säga vad man vill, men att vara åretruntboende på ett internat när man är över 40, det är inget friskhetstecken.
Dartmannen - Han förstörde stämningen i OS-kvarten. Och han sköt mot vår tidning med en avsågad vattenpistol. Vilken dåre.
Davve/BaginboxDavve/Duktige Davve - Han har nånting, någonting har han definitivt den där Davve. Men när han hela tiden går in för att verka vara den killen som verkar ha någonting, då blir jag så ledsen.
De va Hersch - Hade känts bättre om han varit tio år yngre, nu var det alltid något lurigt över allt han gjorde, allt han sa.
Den dömde - Jag har inte läst doktorsavhandlingen och jag vill inte bli mörkrädd så jag låter bli.
Den dörre - Min närmsta granne som jag såg i boendet max fem gånger på tio månader. Troligtvis sjuk på något sätt.
Den goe - En extremt välmenande människa. Någon man vill att det ska gå bra för i livet.
Den så kallade - Ett blekt smeknamn och en blekare figur.
Diskbänksknullarn - Galenpanna, kanske dokumenterat sjuk i huvudet, men nåt rätt gött över sig ändå.
F
Fantomen - Lättsammare än strama estetrollen och fräckare än strama umgänget, från min vinkel snettinåtbakåt.
Fnissan/Gums - Farmor sa Om inte du förstör henne gör någon annan det. Så jag gjorde det. Men vi har haft många mysiga och roliga stunder tillsammans. För alltid en gemensam historia, det är det finaste. Det fula försvinner. Min mittfältare.
Fommen - Här räcker inte superlativen till. Jag älskar killen. Han är omätbart underbar. Min offensiva mittfältare.
Frodo - Medvetet mystisk och en skevt trånande själ.
Fulast i fjällen - Nån man kunnat tjöta med på fler fester, en skön men undangömd prick.
Frodo.G
Gunde - En blick som kunde äta upp och döda och göra vad som helst. Läskig. Men trots minustecknen jag kunde sätta under året sätter jag ett plus nu.
Gunnarsson - Borde ta och hångla upp Magasinet och bo med henne och älska henne. Istället för att klippa gräs hela tiden. Min högerback.
Göteborgskan/Flexas flickvän - Väldigt mycket gymnasie är det över henne. Hon föddes nog på ett gymnasium och bör vistas där resten av livet.
H
Han som inte kan - En sån människa jag så himla gärna bara vill veta vad han har på mackan. Han kan inte ha marmelad. Han måste ha nåt könrad, kanske en pinne.
Helsingborgarn - Om det är sant att han har legat på alla dom ställen folk säger att han säger att han har legat på, då ska jag aldrig mer skryta om mina biljardbord.
Hiroshima - Hade han varit svensk tror jag att han hade varit skön. Nu var han för dålig på svenska för att nån annan än Kriss skulle kunna hänga med honom.
Hjalmar - Första tiden var jag tagen och lite småförälskad i hans gedigna sätt och, jag vill använda ordet proffsiga, uppförande mot alla och allt. Men det ebaddes ut och när jag aldrig såg något, något mer, blev det så tråkigt, så tråkigt. Man kan inte bara vara bra för att vara bra, fick detta mig att inse. Det räcker inte, man måste vara rolig också för att vara bra.
Hon som ledsagas/Tösabita - Sällan har man stört sig så mycket på någon som inte har "gjort" något. Och den där dialekten skär inte roligt heller.
Danni - Jag brukar kunna lukta mig till människor med hemligheter. Hon har en, det har jag känt. Gullig tjej.
K
Kennedy/Mister Krister - Han är så jävla intelligent så han måste hela tiden bromsa sig själv. Det är inte han som är problemet. Det var inte han som skulle lämna.
Kjolen - En av få jag aldrig bytte ett endaste ord med. Inte för att hon hade minst att säga. Men därför har jag inget att säga om henne.
Kriss - En solochvårare. En riktig jävla solochvårare. En gåta som aldrig en människa kommer lösa. För jag gjorde det inte.
Kuktjejen - Hon tar nån med stor kuk, hon tar Johnny Depp.
Könrad/Det är han som är den 25-årige tysken - För alltid ska legenden om den ståtlige bankrånaren leva vidare inom oss. Min mittback.
Kennedy/Mister Krister.L
Ledsagarn/Giftig/Olli - Har givit ordet konstig ett ansikte. Könstig. Könrad.
Leinuz - Namnet vittnar om utseendet. Men snygga ben. Jag bodde ovanför henne och jag är nog en dålig granne. Jag tror att hon mår skit på mig, därför gillar inte jag henne.
Lennartsson - Mer lennartssonsk än Den riktiga Lennartsson. Istället för att störa mig ser jag något härligt i entusiasmen och naiviteten.
Lille Surt - Hon är bra på två saker. Beställa pizza och äta beställd pizza.
Lill-Annika - Hon kommer gå igenom livet, är det något jag vet så är det att Lill-Annika kommer gå igenom livet. Bara gå. Rakt igenom.
Lisa Svensson/Hyllan - Det är hon som är den där Lisa Svensson som alltid är med i matteböckerna när man ska räkna pärlor på halsbandet. Det är hon som sitter i datasalen till tjugo över sju för att sen springa till globalsoffan för att se Halv åtta hos mig. Det och inget annat är hon.
M
Magasinet - Hur skolan ska stå upp utan att bli kramad av det varmaste av magasin, det kan inte jag tänka mig. Underbar, fan vad underbar. Min mittfältare.
Manhaftig/Skånskan/Lolito//Dvärgen/Carter - En jättejobbig.
Manifestet - En liten bebis med ett bebisansikte i en pojkflickas kropp. Liten på alla sätt.
Maxan - Han sover. Kanske sked med Rabarber. Och han är barsk. Åhh så barsk han är.
Monologen - Kanske mer hundra än vad som märktes. Kanske mindre.
Monstret - En rejäl och rekorderlig jävla smålandsman. Eller kvinna menar jag.
Muse/Mousserande vin - Den sista jag vill hota med trumpet. En glad och fin, jävligt välklädd svart man.
MusikMicke - Vi umgick i ett fåtal halvlånga stötar men jag vet precis vem han är och vad han gör, hur han kör sin grej och vilken fantastisk grej han hela tiden kör. Min bottenmålvakt.
Mysan - En svärfarsdröm.
Magasinet.N
Nittiettan - En pajas, en idiot, en bonnjävel, en Lee Baxter.
Nokomo - Spädde på den japanska myten om ständigt pålagt flin. Och ockuperade mitt kök. Mitt kök. Men jag förlåter henne. Jag vet inte varför, kanske för att hon såg så glad ut när hon ockuperade.
P
Packan - Dialektbesatt som jag är vill jag lyfta fram hennes som skolans goaste. En människa som jag tror lever i en värld som ingen annan lever i. På ett bra sätt.
Pedia/Wikipedia - Han åt pommes med kinapinnar. Han gick skrivarlinje och ritade kartor. Sån är han.
R
Rabarber - Han sover.
Rasta - Ett förstaintryck som varade i drygt ett halvår med en ständig svart utstrålning. Men den bleknade en del och hon är nog inte farlig trots allt.
Rastaman - Har man rastaflätor, kommer från Schtöckhölm och gillar att dansa runt i bar överkropp, då behöver man inte ens ett utlåtande.
Rödhörte - Inåtvänd men nog mysig. Jävligt fin hund.
S
Samson/Den egyptiske fittfilosofen - Väldigt slät figur som pratade mycket men aldrig sa något.
Sid Vicious - Jag stod för mycket av "underhållningen". Fick stundtals arga blickar, men avslutade med flaggan högst upp. Sista festen fick jag omåttligt mycket hyllningar och folket sa att jag var kung. Det hade mycket att göra med min poesi, men min poesi är jag, och dom hade inte sagt så om dom inte förlåtit mig för mina fula stunder. Flera blev kallade kungar hejvilt under årets gång, men den slutgiltiga kungen det är jag det.
Skrapan - Vad jag än säger här är det kontroversiellt på ett håll. Men såhär: Hon började på grovt minus och slutade på grovt plus. Så.
Skörra - En obehaglig, oärlig, oäkta människa. Det såg jag i ögonen, det hörde jag på rösten.
Sporten - Europas spänstigaste rumpa, men har en kille i Stockholm som heter Simon. Alla som har en kille i Stockholm som heter Simon, dom..ja, ingen av dom finns något att skriva om.
Sundström - Balens drottning utan att leva ut rollen och säkert också utan att inse rollen. En oblommad blomma.
Såg du vad jag skrev - På något sätt sopade han hem jackpotten. Alla lever med varsin fågelholk i kroppen och undrar vad fan som hände egentligen.
Sättningen/Påsättningen - Snittet säger att jag tar med mig en människa från varje skola. En känsla inom mig säger att det är henne jag tar med mig från den här skolan. Min mittfältare.
Sättningens syrra/Mäster/Pösen/Syrran - En upptäckt men outforskad stjärna. En sån tjej som även killar kan uppskatta att långhänga med i gäng, dom växer inte på träd.
Sundström.T
Tändstickan - Tyckte hon var så jäkla lik Snusan första veckorna. Sen försvann hon och var i kassan på ica istället. Då var hon mindre lik men lika könstig.
V
Vargen - Vem är han? Vart tog han vägen?
Vilda Idioten/Vilda Katten - Sällan har någon charmat så hårt för att sedan dundra i backen lika tydligt som den här dumma fåntratten.
VLC - Maffians man som styrde stället inifrån.
W
Wollter - Könstigt blöta läppar hela tiden och jag tänker att det är han som spelar in alla porrfilmer som görs i Västerås.
VM;s första fjärdedel avgjord.
Jag brukar vakna mellan tolv och ett på dagarna.
Sen hinner jag bara ta mig upp på benen och gå ner och äta frukost innan det är uppsnack vid ett inför dagens första match som börjar halv två.
Efter det rullar världsmästerskapen i det gröna schacket all day long och slutar inte förrän kvart över elva på kvällen.
Då brukar jag scanna av nätet på fotbollstexter, jag läser vad som sägs om dagens matcher, vad som sägs om morgondagens matcher och jag scannar av spelarprofiler.
Vad gäller spelarprofiler gnäggade jag inför VM om att alla goingar skadat sig och inte kunde medverka och därmed gjorde denna cup tämligen blek.
Det har varit tunt med nya profiler, det har inte direkt sprakat om matcherna.
Men idag, äntligen, sista dagen på första omgången och dom sista lagens första uppvisande, då föddes min första favorit!
Wilson Palacios!
Han spelar för Honduras och i vanliga fall i klubblaget Tottenham.
Jag har hört talas om honom, men tror aldrig jag sett honom spela tidigare.
Nu har jag gjort det och jag fullkomligt älskade vad jag såg.
Palacios var matchens monster.
Han åt upp gräs, chilenare och boll i samma tugga.
Han fräste runt på centralt fält och var ett sånt där ankare, en sån där härförare som jag beundrar på djupet.
Än är det lång tid kvar, än kan jag få fler favoriter.
Men jag är redan nöjd.
Med Johanna Frändén och Wilson Palacios kan jag leva länge.
Sen hinner jag bara ta mig upp på benen och gå ner och äta frukost innan det är uppsnack vid ett inför dagens första match som börjar halv två.
Efter det rullar världsmästerskapen i det gröna schacket all day long och slutar inte förrän kvart över elva på kvällen.
Då brukar jag scanna av nätet på fotbollstexter, jag läser vad som sägs om dagens matcher, vad som sägs om morgondagens matcher och jag scannar av spelarprofiler.
Vad gäller spelarprofiler gnäggade jag inför VM om att alla goingar skadat sig och inte kunde medverka och därmed gjorde denna cup tämligen blek.
Det har varit tunt med nya profiler, det har inte direkt sprakat om matcherna.
Men idag, äntligen, sista dagen på första omgången och dom sista lagens första uppvisande, då föddes min första favorit!
Wilson Palacios!
Han spelar för Honduras och i vanliga fall i klubblaget Tottenham.
Jag har hört talas om honom, men tror aldrig jag sett honom spela tidigare.
Nu har jag gjort det och jag fullkomligt älskade vad jag såg.
Palacios var matchens monster.
Han åt upp gräs, chilenare och boll i samma tugga.
Han fräste runt på centralt fält och var ett sånt där ankare, en sån där härförare som jag beundrar på djupet.
Än är det lång tid kvar, än kan jag få fler favoriter.
Men jag är redan nöjd.
Med Johanna Frändén och Wilson Palacios kan jag leva länge.
Livsslutsbilder.
Dom sista bilderna jag har från min småländska skoltid.
Eller skol och skol, livs, dom sista bilderna från min småländska livstid är det.
I kronologisk ordning från näst sista kvällen till sista kvällen med avrundning vid motorhaveriet sista dagen.
Det var inga spektakulära sista kvällar, men det skulle dom inte heller vara.
Dom skulle vara goa.
Dom var goa.
Eller skol och skol, livs, dom sista bilderna från min småländska livstid är det.
I kronologisk ordning från näst sista kvällen till sista kvällen med avrundning vid motorhaveriet sista dagen.
Det var inga spektakulära sista kvällar, men det skulle dom inte heller vara.
Dom skulle vara goa.
Dom var goa.
Jag är otroligt härlig för det säger min bror.
Sällan föds likande fragment av lycka i kroppen som när mina änglasyskon visar sin kärlek till storebror.
Jag vill inget hellre än att vara god och göra människor glada och skrattiga.
Få saker får jag hellre positiva utlåtanden för än mitt skrivande.
Nu har jag fått ett kvitto på allt detta på en och samma gång, när jag just var inne och läste ett blogginlägg signerat Flexa.
Så glad, så glad, så glad är jag nu.
Tack, söta lillebror!
"Kom hem för en stund sedan och satte mig vid datorn och läste några bloggar som jag alltid kollar in på, bara ett fåtal av dom uppdateras ofta.
Men jag känner endå en viss plikt att dagligen kolla in på bloggarna.
En av bloggarna jag dagligen kollar in på är min brors blogg, Calle, chattade med honom här om dagen, trevlig prick det där!
Har alltid favoriserat min bror, antagligen för att han just är min bror, otroligt härlig och rolig människa och man skrattar 14 gånger varje minut när man pratar med honom.
Så är du nere och få dig ett gott skratt så är det bara att slå en pingla till han så mår du toppen igen, hans sätt att uttrycka sig skriftligt på är enligt mig unikt, och jag tror det är därför jag har börjat blogga och försöker att bli bättre på att skriva.
Är ju helt klart ett bra tag kvar innan jag är i närheten av honom men att sätta upp mål i livet är ju ändå viktigt, vi får väll se?
Får fortsätta med bloggen och sedan 2011 kolla tillbaka på detta inlägg och se om jag skriver något tjusigare än detta!
Detta har ändå fått mig att lite tänka på vad jag värderar i livet och hur jag tar vara på det jag värderar.
Vill ju gärna försöka få igång en lite stadigare kontakt med min bror och hoppas att vi ses oftare än vad vi gör nu.
Vissa tänker nog att när vi bara ses en gång varje halv år så njuter man extra mycket och har extra roligt kanske, men jag tror ändå om vi ses en gång i månaden att jag skulle ha minst lika roligt."
Just tillägget vid mitt namn, att han "chattat med mig häromdagen", det säger något ledsamt om relationen.
Men vi är faktiskt inte msn-bröder.
Vi träffas också, senast i förrgår, då tog vi den här bilden och då åkte vi bulle ihop.
Jag var inte otroligt härlig utan otroligt oförskämd mot chauffören, men jag fick iallafall Flex att skratta.
Så snittet där är rätt.
Jag vill inget hellre än att vara god och göra människor glada och skrattiga.
Få saker får jag hellre positiva utlåtanden för än mitt skrivande.
Nu har jag fått ett kvitto på allt detta på en och samma gång, när jag just var inne och läste ett blogginlägg signerat Flexa.
Så glad, så glad, så glad är jag nu.
Tack, söta lillebror!
"Kom hem för en stund sedan och satte mig vid datorn och läste några bloggar som jag alltid kollar in på, bara ett fåtal av dom uppdateras ofta.
Men jag känner endå en viss plikt att dagligen kolla in på bloggarna.
En av bloggarna jag dagligen kollar in på är min brors blogg, Calle, chattade med honom här om dagen, trevlig prick det där!
Har alltid favoriserat min bror, antagligen för att han just är min bror, otroligt härlig och rolig människa och man skrattar 14 gånger varje minut när man pratar med honom.
Så är du nere och få dig ett gott skratt så är det bara att slå en pingla till han så mår du toppen igen, hans sätt att uttrycka sig skriftligt på är enligt mig unikt, och jag tror det är därför jag har börjat blogga och försöker att bli bättre på att skriva.
Är ju helt klart ett bra tag kvar innan jag är i närheten av honom men att sätta upp mål i livet är ju ändå viktigt, vi får väll se?
Får fortsätta med bloggen och sedan 2011 kolla tillbaka på detta inlägg och se om jag skriver något tjusigare än detta!
Detta har ändå fått mig att lite tänka på vad jag värderar i livet och hur jag tar vara på det jag värderar.
Vill ju gärna försöka få igång en lite stadigare kontakt med min bror och hoppas att vi ses oftare än vad vi gör nu.
Vissa tänker nog att när vi bara ses en gång varje halv år så njuter man extra mycket och har extra roligt kanske, men jag tror ändå om vi ses en gång i månaden att jag skulle ha minst lika roligt."
Just tillägget vid mitt namn, att han "chattat med mig häromdagen", det säger något ledsamt om relationen.
Men vi är faktiskt inte msn-bröder.
Vi träffas också, senast i förrgår, då tog vi den här bilden och då åkte vi bulle ihop.
Jag var inte otroligt härlig utan otroligt oförskämd mot chauffören, men jag fick iallafall Flex att skratta.
Så snittet där är rätt.
Vem behöver Ballack och Essien?
Jag är kär i dig, Johanna.
Mellanlandning at Dalar in Knalleland.
Jag vet vad jag behöver.
Behövde stanna på skolan till lördagen för att landa lite mjukare i avslutet.
Behövde åka med Dalar och Maxan till dem i Borås för att mellanlanda lite inför hemkomsten.
Jag är där, här, nu, och här finns det internet.
Men hemma har jag inget internet så bloggandet blir på obestämd framtid mer oregelbundet.
Men eftersom jag redan i höstas lovade att vissa inlägg skulle komma efter avslutad skoltid, ska jag hålla detta och blogga dessa inlägg.
Frågan är bara när.
Jag ska hem på kammaren och knåpa i lugn och ro, sen tar jag med mig min externa hårddisk nästa gång jag ska till Midda eller Pullis eller vem det nu kan vara som är internetutrustad.
Jag är inte borta.
Jag är bara lite frånvarande.
Ha det gott till nästa gång.
Behövde stanna på skolan till lördagen för att landa lite mjukare i avslutet.
Behövde åka med Dalar och Maxan till dem i Borås för att mellanlanda lite inför hemkomsten.
Jag är där, här, nu, och här finns det internet.
Men hemma har jag inget internet så bloggandet blir på obestämd framtid mer oregelbundet.
Men eftersom jag redan i höstas lovade att vissa inlägg skulle komma efter avslutad skoltid, ska jag hålla detta och blogga dessa inlägg.
Frågan är bara när.
Jag ska hem på kammaren och knåpa i lugn och ro, sen tar jag med mig min externa hårddisk nästa gång jag ska till Midda eller Pullis eller vem det nu kan vara som är internetutrustad.
Jag är inte borta.
Jag är bara lite frånvarande.
Ha det gott till nästa gång.
Johnny Wiklund has left the building.
Jag är klar.
Jag är inte säker, men jag måste ändå vara klar.
Det var väl såhär det såg ut i mitten på augusti, tror jag.
Fan, som om jag aldrig varit här.
Men jag kommer tillbaka, jag återvänder alltid till gamla flickvänner och knullar dom en sista gång.
En sista titt bort mot Nässjös svar på Hovhult.
Jag har tittat ditåt varje morgon, varje kväll.
Nu ser man inte lika bra som oftast, nu är det massa grönt emellan.
Men den är där.
Verkligheten.
Den andra verkligheten alltså.
Jag drar dit nu.
Nu drar jag dit.
Jag är inte säker, men jag måste ändå vara klar.
Det var väl såhär det såg ut i mitten på augusti, tror jag.
Fan, som om jag aldrig varit här.
Men jag kommer tillbaka, jag återvänder alltid till gamla flickvänner och knullar dom en sista gång.
En sista titt bort mot Nässjös svar på Hovhult.
Jag har tittat ditåt varje morgon, varje kväll.
Nu ser man inte lika bra som oftast, nu är det massa grönt emellan.
Men den är där.
Verkligheten.
Den andra verkligheten alltså.
Jag drar dit nu.
Nu drar jag dit.
Sista kvällen med gänget.
Dom flesta har åkt hem och kommer aldrig tillbaka.
Men alla är inte färdiga, jag är inte färdig.
En till kväll ska vi ha nu, vi behöver det.
En sista.
Jag saknar er inte än.
Det gör jag imorgon.
Och alla andra dagar efter idag.
För tio månader sedan såg jag ut såhär på Eds tågperrong.
Mindre hår, mindre belevad.
Imorgon sitter jag bakfull och långhårig i Maxans baksäte med ett bagage som jag trots tyngden måste älska.
Vi får se om jag kan ta en bild igen då för att knyta ihop säcken.
Vi får se om vi passerar nån Mackedonka så jag kan bjucka chaffisen på en jävla miniburgare.
Men alla är inte färdiga, jag är inte färdig.
En till kväll ska vi ha nu, vi behöver det.
En sista.
Jag saknar er inte än.
Det gör jag imorgon.
Och alla andra dagar efter idag.
För tio månader sedan såg jag ut såhär på Eds tågperrong.
Mindre hår, mindre belevad.
Imorgon sitter jag bakfull och långhårig i Maxans baksäte med ett bagage som jag trots tyngden måste älska.
Vi får se om jag kan ta en bild igen då för att knyta ihop säcken.
Vi får se om vi passerar nån Mackedonka så jag kan bjucka chaffisen på en jävla miniburgare.
I wanna be a billionaire, so fucking bad.
Travie Mccoy är mer Jason Mraz än Jason Mraz och låten Billionaire kommer nötas i sommar på radiostationer, förfester och i Middas bil.
Frasen I wanna be a billionaire, sooo fucking bad sätter sig i skallen och jag trallade på den så frenetiskt igår att Fnissan var tvungen att tysta mig gång på gång.
En annan låt jag nöter nu är Helm I´m alive med Metric som nog är en klassisk Calle-låt.
Jag fick den serverad på ett silverfat av min personliga låtjägare Cronärtskocken för nån månad sen, men det är först nu den gått in i högvarvspumpen.
Musik är godast när fönstret står på vid gavel, kylen är full med spansk pilsner och cigaretten väntar på att rökas.
Musik är godast nu.
Frasen I wanna be a billionaire, sooo fucking bad sätter sig i skallen och jag trallade på den så frenetiskt igår att Fnissan var tvungen att tysta mig gång på gång.
En annan låt jag nöter nu är Helm I´m alive med Metric som nog är en klassisk Calle-låt.
Jag fick den serverad på ett silverfat av min personliga låtjägare Cronärtskocken för nån månad sen, men det är först nu den gått in i högvarvspumpen.
Musik är godast när fönstret står på vid gavel, kylen är full med spansk pilsner och cigaretten väntar på att rökas.
Musik är godast nu.
Huvudet slog i verklighetens balkongräcke.
Det har hänt saker här.
Som ingen vet.
Ingen betyder i det här fallet att bara jag vet vad som hänt.
Det har hänt så mycket saker här.
Man hade fått åka många bilresor till Willys för att kunna berätta för passagerarna om allt som hänt.
Jag berättar inte saker i bilar.
Jag vinkar inte ens när ni åker.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle komma till en punkt där tårar var naturligare än skratt den här veckan.
Den nya hårdhudade jag.
Men efter nattvaka på skoltidningsredaktionen, efter utdelad succétidning och efter en fantastisk poesishow med mina underbara vänner kom punkten.
Då vägde inte huden mer än ett löfte från en lögnare.
Sättningen, Fommen och jag hade avtalat med Brynolf att få smyga upp på balkongen till hörsalen efter vårt uttåg från poesiscenen.
Där satt vi och såg en fylleteater som var smårolig, mest tack vare den talangfulle turken Dalar.
Men det var inget som berörde.
Vad som berörde var slutet.
Slutet på kultureftermiddagen.
Slutet på det här händelserika året.
Slutet på det här livet.
Några mjuka låtar av skolbandet.
Första strängen vibrerade, min läpp hängde och huvudet slog i balkongräcket när jag skulle dämpa snyftningarna.
Allt brakade.
Det jag kallat för en plats utanför verkligheten blev en verklighet som kom ikapp mig.
Jag grät förtvivlat.
När verkligheten talade om vem den är.
Som ingen vet.
Ingen betyder i det här fallet att bara jag vet vad som hänt.
Det har hänt så mycket saker här.
Man hade fått åka många bilresor till Willys för att kunna berätta för passagerarna om allt som hänt.
Jag berättar inte saker i bilar.
Jag vinkar inte ens när ni åker.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle komma till en punkt där tårar var naturligare än skratt den här veckan.
Den nya hårdhudade jag.
Men efter nattvaka på skoltidningsredaktionen, efter utdelad succétidning och efter en fantastisk poesishow med mina underbara vänner kom punkten.
Då vägde inte huden mer än ett löfte från en lögnare.
Sättningen, Fommen och jag hade avtalat med Brynolf att få smyga upp på balkongen till hörsalen efter vårt uttåg från poesiscenen.
Där satt vi och såg en fylleteater som var smårolig, mest tack vare den talangfulle turken Dalar.
Men det var inget som berörde.
Vad som berörde var slutet.
Slutet på kultureftermiddagen.
Slutet på det här händelserika året.
Slutet på det här livet.
Några mjuka låtar av skolbandet.
Första strängen vibrerade, min läpp hängde och huvudet slog i balkongräcket när jag skulle dämpa snyftningarna.
Allt brakade.
Det jag kallat för en plats utanför verkligheten blev en verklighet som kom ikapp mig.
Jag grät förtvivlat.
När verkligheten talade om vem den är.
Det var lurigt. Som poesi.
Man ska kanske passa sig för att benämna uttalanden för poesi till höger och vänster.
Kanske ska jag det för att behålla min trovärdighet.
Men det är svårt.
Det är så brett och gott.
Om vi tar mitt andra brinnande område, sport, är det också brett och gott.
Fotboll är sporternas sport och ingen annan sport kan nämnas på samma dag egentligen.
Men att dansa på is och åka fort i en bil är också sport.
Även om inte jag tycker så.
Det som svider i hjärtat är den verkliga poesin och dit kommer man aldrig med skojiga rim.
Men skojiga rim är också poesi.
Även om inte jag tycker så.
Poesi är nästan allting egentligen, precis allt kan kallas konst och poesi.
Vad jag tycker är poesi är när någon säger något som inte är menat för att briljera.
Men som är briljant ändå.
Något jag måste upprepa antingen muntligen eller i huvudet för att jag behöver mer av det.
Om det är något jag ser på webb-tv, som händer då och då, går jag tillbaka och vevar det om och om.
Nu har det hänt.
Jag såg en intervju med två fotbollsspelare på svenska fans.
Före detta hammarbyarna Max von Schleebrügge och Björn Runström är hemma i Sverige och skådar laget i sina hjärtan.
Avslutningsvis får de frågan om Sebastian Eguren kan återvända till klubben i framtiden.
Eguren begick det värsta svek en människa kan begå gentemot deras klubb, han valde rivalen AIK, och kan definitivt inte komma tillbaka.
Björn Runström tycker att Sebastian Eguren är världens största fitta och han drömmer drömmar om att få såga isär honom med en slö matkniv.
Men det kan han inte säga i tv.
Så vad säger han på frågan om Eguren är välkommen tillbaka i framtiden?
"nej, det är han nog inte då"
Så vad säger han angående Egurens agerande då han dolkade Hammarby?
Han flinar och säger "det var lite lurigt".
Det är ett jävla svar alltså.
Det var lite lurigt.
Hade han sagt att Eguren är en fitta som kan dra åt helvete hade det inte funnits någon finess, inte något att intressera sig för.
Men det här är stor finess.
Det är intressant.
Det är poesi.
För mig.
Men det är fan inte samma poesi som den jag "står för".
Pingis tycker jag mycket om.
Och det är en sport.
För mig.
Men det är lika mycket fritidsgårdsfjanteri.
Och ska fan inte få spelas i samma Olympiska Spel som fotboll.
Men det ingår ändå i OS eftersom alla inte tycker som mig, för att alla inte tycker lika.
Och det är bra.
Egentligen ville jag bara länka er, ville att ni skulle gå in och fascineras som jag av de sista tjugo sekunderna av tvåminutersklippet.
Varför jag skrev en doktorsavhandling istället för att bara länka vet jag inte.
Kanske för att jag är poet.
Om ni vill att jag ska vara det alltså.
Definitivt Poet. 
Poet ibland för vissa.
Definitivt Sport. 
Sport ibland för vissa.
Kanske ska jag det för att behålla min trovärdighet.
Men det är svårt.
Det är så brett och gott.
Om vi tar mitt andra brinnande område, sport, är det också brett och gott.
Fotboll är sporternas sport och ingen annan sport kan nämnas på samma dag egentligen.
Men att dansa på is och åka fort i en bil är också sport.
Även om inte jag tycker så.
Det som svider i hjärtat är den verkliga poesin och dit kommer man aldrig med skojiga rim.
Men skojiga rim är också poesi.
Även om inte jag tycker så.
Poesi är nästan allting egentligen, precis allt kan kallas konst och poesi.
Vad jag tycker är poesi är när någon säger något som inte är menat för att briljera.
Men som är briljant ändå.
Något jag måste upprepa antingen muntligen eller i huvudet för att jag behöver mer av det.
Om det är något jag ser på webb-tv, som händer då och då, går jag tillbaka och vevar det om och om.
Nu har det hänt.
Jag såg en intervju med två fotbollsspelare på svenska fans.
Före detta hammarbyarna Max von Schleebrügge och Björn Runström är hemma i Sverige och skådar laget i sina hjärtan.
Avslutningsvis får de frågan om Sebastian Eguren kan återvända till klubben i framtiden.
Eguren begick det värsta svek en människa kan begå gentemot deras klubb, han valde rivalen AIK, och kan definitivt inte komma tillbaka.
Björn Runström tycker att Sebastian Eguren är världens största fitta och han drömmer drömmar om att få såga isär honom med en slö matkniv.
Men det kan han inte säga i tv.
Så vad säger han på frågan om Eguren är välkommen tillbaka i framtiden?
"nej, det är han nog inte då"
Så vad säger han angående Egurens agerande då han dolkade Hammarby?
Han flinar och säger "det var lite lurigt".
Det är ett jävla svar alltså.
Det var lite lurigt.
Hade han sagt att Eguren är en fitta som kan dra åt helvete hade det inte funnits någon finess, inte något att intressera sig för.
Men det här är stor finess.
Det är intressant.
Det är poesi.
För mig.
Men det är fan inte samma poesi som den jag "står för".
Pingis tycker jag mycket om.
Och det är en sport.
För mig.
Men det är lika mycket fritidsgårdsfjanteri.
Och ska fan inte få spelas i samma Olympiska Spel som fotboll.
Men det ingår ändå i OS eftersom alla inte tycker som mig, för att alla inte tycker lika.
Och det är bra.
Egentligen ville jag bara länka er, ville att ni skulle gå in och fascineras som jag av de sista tjugo sekunderna av tvåminutersklippet.
Varför jag skrev en doktorsavhandling istället för att bara länka vet jag inte.
Kanske för att jag är poet.
Om ni vill att jag ska vara det alltså.
Definitivt Poet. 
Poet ibland för vissa.
Definitivt Sport. 
Sport ibland för vissa.Bara jag och Johnny Wiklund kvar i rum 15.
Städdag idag.
Enormt folkhögskoleligt att ha en dag lektionsfri för att städa sitt hem, tror inte riktigt det funkar så på Chalmers.
Men det är charmigt.
Har inte snackat så mycket med mina grannar Nokomo och Den dörre på hela detta året som idag.
Nokomo tog fönster, sopor och micron.
Den dörre tog skåp och golv.
Abrahamsson tog disken, jag är ju rutinerad diskare, är ett jävla hästjobb att få rent otympliga frysboxar och kylskåpslådor men jag tror att jag löste det.
Mina glassar skulle smälta under avfrostningen så jag bjuckade tjejerna på varsin minimagnum istället.
Sen gick jag och la mig för att ta igen sömn.
Grannarna är kvar, men nu har mina sambos flyttat.
Alla utom Johnny Wiklund, han lämnar inte det här stället ett ögonblick innan jag lämnar det.
Men Herman har lämnat badrumsskåpet.
Sättningen har lämnat badrumsspegeln.
Caroline har lämnat badrumsdörren.
Kameramannen har lämnat ytterdörren.
Bommen och hennes visdomssvordom har lämnat väggen vid långsidan av sängen.
Det har Leinar och mufflonfåren också gjort.
Gulingligan bestående av Ji-Sung Park, Rabarber och Hiro har lämnat väggen vid kortsidan av sängen.
Syrran har lämnat ena garderobsdörren.
Flexa har lämnat den andra.
Jag och Johnny Wiklund stannar några dagar till.
Vi är inte färdiga här.
Jag ska uträtta några saker till innan jag kan lämna det här stället.
Enormt folkhögskoleligt att ha en dag lektionsfri för att städa sitt hem, tror inte riktigt det funkar så på Chalmers.
Men det är charmigt.
Har inte snackat så mycket med mina grannar Nokomo och Den dörre på hela detta året som idag.
Nokomo tog fönster, sopor och micron.
Den dörre tog skåp och golv.
Abrahamsson tog disken, jag är ju rutinerad diskare, är ett jävla hästjobb att få rent otympliga frysboxar och kylskåpslådor men jag tror att jag löste det.
Mina glassar skulle smälta under avfrostningen så jag bjuckade tjejerna på varsin minimagnum istället.
Sen gick jag och la mig för att ta igen sömn.
Grannarna är kvar, men nu har mina sambos flyttat.
Alla utom Johnny Wiklund, han lämnar inte det här stället ett ögonblick innan jag lämnar det.
Men Herman har lämnat badrumsskåpet.
Sättningen har lämnat badrumsspegeln.
Caroline har lämnat badrumsdörren.
Kameramannen har lämnat ytterdörren.
Bommen och hennes visdomssvordom har lämnat väggen vid långsidan av sängen.
Det har Leinar och mufflonfåren också gjort.
Gulingligan bestående av Ji-Sung Park, Rabarber och Hiro har lämnat väggen vid kortsidan av sängen.
Syrran har lämnat ena garderobsdörren.
Flexa har lämnat den andra.
Jag och Johnny Wiklund stannar några dagar till.
Vi är inte färdiga här.
Jag ska uträtta några saker till innan jag kan lämna det här stället.
Tårta till dom fyra stora.
Farmor kom med min tårtfavvis i helgen, hennes marängtårta.
En hel stor som inte var gjord till bara mig utan jag skulle bjuda dom som står mig närmast på skolan.
Det har jag gjort nu.
Alla tyckte om den.
Sa dom iallafall.
Som fyllekäk i lördags gav jag till Sättningen.
Som nattmacka igår gav jag till Fnissan.
Som redaktionsgodis idag gav jag till Fommen och Dalar.
Det är dom fyra som är mina närmaste på skolan.
Det var dom jag ville ge tårta.
En hel stor som inte var gjord till bara mig utan jag skulle bjuda dom som står mig närmast på skolan.
Det har jag gjort nu.
Alla tyckte om den.
Sa dom iallafall.
Som fyllekäk i lördags gav jag till Sättningen.
Som nattmacka igår gav jag till Fnissan.
Som redaktionsgodis idag gav jag till Fommen och Dalar.
Det är dom fyra som är mina närmaste på skolan.
Det var dom jag ville ge tårta.
