Textväxandet som stil på liv.
Varje samtal bandas i hans inre och kan bli underlag för dialog i kommande bok.
Alla möten, miljöer och upplevelser är potentiella inslag i framtida kapitel.
Men framför allt handlar det om att en författare värd namnet lever med sitt skrivande så närvarande att han ständigt gränsar till verklighetsfrånvaro.
Detta kan låta paradoxalt och kanske en aning skevt, men gränsen mellan genialitet och dårskap är inte bred.
En autentisk berättare måste ha sina sinnen inne i vardagen samtidigt som han är inne i det oskrivna bokbladet, det är en duktigt komplex balansgång.
Man kan tro att jag är ledig nu och i samhällets mening är jag väl en slapp sommarlovsnarkoman.
Sanningen är den att jag filurar och förbereder texter och scener till romaner varje, varje dag.
Utan att skriva ner dem.
När jag sen sätter mig behöver jag inte anstränga mig, då är det stora jobbet redan gjort, då ska bara fingrarna para ihop den svarta kroppen och det vita.
Just nu tänker jag mycket på döden och sex, inte kombinerat alltså, jag ska inte skriva nån nekrofilsaga.
Men en berättelse om döden gror inom mig samtidigt som en berättelse om sex gör det, tungt men häftigt.
Det är inget jag bluffat ihop för skojs skull utan det växer ur min kärna helt av naturen.
Jag tror förresten aldrig att jag någonsin kommer skriva om en frisk person.
Mina böcker kommer alltid behandla män som är sexuellt vridna eller/och filurar på om döden är en trappa ner eller en trappa upp.
Hur det än går eller inte går för mig i mitt skrivande liv kommer jag aldrig få ekonomisk ersättning för alla de dagar och nätter jag ägnat.
Men så är det heller inget jobb, det är något helt annat.
Ett sätt att leva, att leva med en passion och en sjukdom.
Det är inget jag själv valt.
Pediasyndromet/Signeringsfunderingar.
Nämligen att istället för att skriva på den bok man påbörjat planerar man kommande böcker.
Jag har kommit drygt halvvägs med mitt första romanprojekt, men nu har jag inte skrivit en bokstav på över en månad och det känns inget vidare.
Men jag ligger inte helt på latsidan heller alltså.
Som en blixt slog idén om att den historia jag nu håller på med ska få två syskonberättelser som tillsammans formar en trilogi.
Jag har tänkt en del på detta under mina promenader senaste kvällarna och jag tror verkligen på dom stories jag så smått har formulerat, har svårt nu att släppa planen på trippeln.
Men först borde jag verkligen lägga all energi på den första så jag kan ro den i hamn.
Lättare sagt än gjort är det, vet precis som Pedia att det är roligare att spåna på titeln till bok nummer tre än att skriva kapitel femton i första boken.
En annan sak jag promenadfunderat på är det här med signerandet.
Sättningen har sagt att hon heter Arne om inte jag sitter på bokmässan och signerar böcker inom tio år.
Jag kan inte tänka mig henne med namnet Arne och jag tror verkligen inte hon vill heta det, därför måste det vara sant, därför måste det bli så att jag signerar böcker på bokmässan.
Funderandet handlar om hur man förbereder sig för signeringen.
Är det förmätet att ta med sig 3.000 böcker dit.
Ska man kanske bara ta med sig 200 och sen låtsas vara förvånad över den långa kön och be dem fylla i adressuppgifter så dom kan få den i efterhand per post.
Och själva skriften för signeringen.
Jag får lätt kramp i händerna så jag måste nog försignera, skriva nåt käckt och sen bara dunka dit kundernas namn när dom kommer.
Fast det blir för opersonligt.
Jag måste istället träna innan så jag inte får kramp.
Men ska jag skriva samma sak till alla eller ska jag anpassa.
Anpassa är personligare, eftersom jag skriver personliga böcker måste jag skriva personliga signeringar.
Om en kille i min ålder kommer skriver jag Ha ett gott liv.
Om en tjej i min ålder kommer skriver jag mitt mobilnummer.
Om en gammal man kommer skriver jag Ha det bra i himlen.
Om en gammal kvinna kommer skriver jag mitt mobilnummer.
Så får det bli.
När verkligheten hotar.
Jag skriver på en bok som i mångt och mycket utgår från min förra folkhögskolerunda, den i Sala 07/08.
Det var ett år som berörde mig och förändrade mig mer än något år i mitt liv gjort.
Jag kom hit till Nässjö 09/10 för att dokumentera den omvälvande tiden.
Jag kom hit för att bara skriva och inte alls leva.
Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att pausa livet, inte minst i en sån här miljö, en likadan som den i Sala.
Min mentor AC har sagt att jag måste låta mig leva under tiden, har sagt att det ständiga levandet gynnar min pågående skrivandeprocess.
Men nu börjar det snart slå över.
Jag lever snart lika mycket här som jag gjorde där.
Och jag har stora problem med att försöka avbilda den tiden när mitt nu upptar en så stor av mitt inre.
Kort och gott kan man säga att jag lever väldigt mycket nu.
Och jag vill skriva en bokjävel om detta, detta också.
Kreativitetstidningen.
Folkhögskolorna är, för att inte säga allt, så åtminstone en betydande del av mitt vuxna liv.
Jag har kommit i kontakt med många kompetenta journalister och skrivare.
För att framhäva dessa och för att drömma en dröm har jag nu satt ihop en jävligt skarp tidningsredaktion.
Om jag vinner på lotto ska jag starta en tidning och anställa mina mest slipade kompisar och så ska vi göra landets bästa tidning tillsammans.
Chefredaktör: Calle Abrahamsson
Politik: Robert Halvarsson
Nyheter: Anna Bäckström, Anna-Carin Windh
Kultur: Robert Halvarsson, Camilla Holst, Linda Börjesson
Nöje: Emma Hägglund
Sport: Dennis Johansson, Jonas Östlund
Krönikor: Camilla Holst, Anna-Carin Windh
Roman i delar: Linda Börjesson
Poesi: Franz Werner, Olivia Ericsson
Tecknare: Liam Lindgren
Roliga historier: Lennie Björkman
Redigerare: Sanna Jacobsson, Stina Samuelsson
Nio poster innehas av människor från journalistlinjen och åtta poster innehas av människor från skrivarlinjer.
Konstigt kan tyckas, i och med att jag gått ett år i en klass med journaliststuderande och två år på två olika skolor med skrivarstuderande, men det är trots allt journalistik som ska bedrivas.
Dock har skrivarna en stor funktion, det är dom som ska stå för den kreativitet som ska vara utmärkande för vår produkt.
Jag måste säga att jag är äckligt nöjd med det här gänget och obotligt övertygad om att vi skulle göra succé.
Och festerna ska vi inte ens tala om, sicka jävla personalfester vi hade haft, ujuj.
Halvarsson - Windh - Holst - Börjesson
Svampbob goes poet.
Viktigast för mig är vad jag skriver på, att jag skriver allt som betyder något i en anteckningsBOK, inte i ett anteckningsBLOCK.
Block är slafsiga, böcker är mäktiga.
Jag har inte varit en såhär seriös skrivare så länge som man kan tro, köpte min första anteckningsbok i våras faktiskt.
Två böcker har redan skrivits slut så nu har jag blivit tvungen att införskaffa en tredje.
Eller tvungen och tvungen, det känns inte så jobbigt som det låter, det är mest lustfyllt och spännande att se vad för anteckningsbok man ska leva med kommande månaderna.
På Bokia i Nässjö fanns det dåligt med a-böcker, fanns nästan bara a-block, almanackor och dagböcker.
Till slut hittade jag en anteckningsbok av rätt snitt och mått, men utsidan var vid första anblicken alldeles för skojsam och käck för att skrivas ord om livet och döden i.
Sen ändrade jag syn och kom fram till att kontrasten är fullständigt underbar.
Dessutom gör den mig unik.
Om(när) jag blir publicerad som poet är jag den första poeten i världshistorien som skrivit sina dikter i en anteckningsbok med Svampbob Fyrkant utanpå.
Det är mäktigt, om något.
Svartvitt mönster gällde i vår/sommar, sen regnbågsrandigt sommar/höst och nu svampbobbigt höst/vinter.
Därför lämnade prettot lektionen i vrede.
Jag behövde vila och jag behövde ta livet av denna torsdags mittparti.
Med en katastrofal start på dagen är det lika bra att stämpla ut, dagen var inte värd mig.
Vi hade lektion med ettorna, som vi har varannan torsdag.
Idag var det poesi som gällde och det kan man tro är en favoritlektion för mig, men så är det absolut inte.
Poesi är ett favoritämne för mig och lektioner kan vara favoriter ibland, men man ska för allt i världen inte få för sig att para ihop poesi med lektioner, det är dårskap.
Det är numer få saker som kan tända igång mig så hårt som när folk ska diskutera dikter.
Eller inte diskutera, dissekera, som läraren själv träffande uttryckte det.
De dissekerar dikter, de står böjda över en levande människa som de tar livet av och när de tagit livet av människan böjer de sig in mellan revbenen på människan och flaxar okontrollerat med rävsaxen som om de inte förstått att människan är mördad.
Jag vill inte vara med på det, naturligtvis.
Jag satt tyst i över en timme och rispade med en kniv i min anteckningsbok och försökte att inte höra dödsskriken inifrån våra hjärtan, poesins och mitt.
Sen skulle vi komma tillbaka efter fikat och prata mer, få en övning, en övning i poesi.
Där var måttet rågat för länge sedan och jag tog ansvar för mina personliga handlingar och lämnade skolan för resten av dagen.
Jag måste stå för vem jag är, jag kan inte vara en duktig elev som sen tvingas döma sig själv till livstid för medhjälp till massmord.
Det kan jag inte.
Av det jag rispade under lektionen finns en mening som sammanfattar bra.
Sluta genast känna en skyldighet att stå till svars för er relation till Tomas Tranströmer. (uppmaning till mina kurskamrater som jag inte på något sätt klandrar för detta, det är kursplanen som är förkastlig)
Tomas och jag, kan fortfarande titta på den här bilden med båda mina ögon.
Boken som blev ett mejlprojekt.
Den sista han lägger sin blick på är killen i svart pannband och röd adidaströja.
Hur går det i folkhögskolemiljön då?
Det går åt helvete.
Nejdå.
Jo, det får man lov att säga.
Vad är felet då?
Jag skriver mejl istället för att skriva roman.
Vad ska du göra åt saken?
Vad ska du göra åt saken?
Ja, vad ska jag göra åt saken, det hjälper inte så mycket, det är hos författaren själv det slutligen ligger.
Ja, dom säger det.
Varför kom jag hit?
Nu är den uppe, motivatorn som ska få mig att varje dag inse värdet av just den pågående dagen.
Jag kom inte hit varken för att spela pingis, se på Idol och Champions League eller dricka Mariestads.
Naturligtvis kommer jag spela pingis, kolla på Idol och CL och dricka pilsner, men jag ska göra något annat mycket mer än det, jag ska, som jag uttryckt det på motivatorns första datum idag, skriva skiten ur mig.
Först tänkte jag sätta upp en lapp på var och en av de fyra vita väggarna, svik-inte-dig-själv.
Kanske gör det också, men de skulle bli som tavlor efter ett tag, jag skulle inte ens notera deras existens, med motivatorn måste jag varje dag fejsa verkligheten och min dröm.
Det går inte att smita från motivatorn, varendaste dag måste jag fylla i en rad med min syn på varför jag tagit mig till den plats jag nu är på, och jag får aldrig använda en formulering som redan använts.
Hoppas den ska ge mig positiv press och få varje dag att kännas som en möjlighet.
Kan bli kul att läsa, om några månader, vad jag ansett mig ha för anledningar att komma hit.
Nu kör jag.
Fortsätt suga på samma sätt.
Och när en tonårstjej i Tortuna utanför Västerås, igår över ett glas svart vinbärssaft, var väldigt medveten om att jag inte har några föräldrar, för att det är punkt fyra på nämnda lista.
Det är kittlande att folk i alla åldrar och på många orter fäster vikt vid något som kommer från min hjärna och mitt hjärta.
Där har jag bekräftelsebrevet, där har ni svaret på varför jag är tillbaka på bloggscenen - för att bli förstådd.(detta är inget ni behöver grubbla på idag, jag är beredd att ägna ett helt liv åt den här frågan så jag kräver inte att ni ska haja den genom ett enda ögonkast och en eller två dagars grubbleri)
Jag är hursomhelst glad att folk suger in och inte bara suger av.
1. Här visar Uski vad jag och kvinnan avnjöt under vårt samtal.
2. Här visar Johnnie Låda och Perra P vad jag och tjejen avnjöt.
En reviderad dröm sjösätts i detta ögonblick.
Efter en avstickare in i dimman är jag tillbaka där jag hör hemma i bloggosfären.
Världen är rosa och det är den för att det lätt svartnar i mina ögon, för att balansera upp mig själv behöver mina ögonfransar glitter.
Denna inredning ska få mig att blåsa på, försöka att inte tänka så jävla mycket utan bara köra.
En tänkare är en tänkare är en tänkare men jag behöver inte knussla till det så satans mycket i onödan utan kan försöka att klacksparka lite oftare än vad jag gjorde i mörkret på passionsskeppet.
Här ska vi ha det gött ihop och vara lite mer andersellerkimmiga än ordenochpassioniga, jag tror de flesta trivdes bättre i den rosa världen och jag tror vi kommer trivas här, vi måste se till att trivas här för det är vårt hem, vi bor här nu.
Längre utläggning finns risk för framöver, men nu tycker jag vi nöjer oss.
Jo, just det: Den bild jag vill att ni har när ni kommer hit är bilden av en vacker sjö, och ska vi som tycker om den här sajten ha ett samlingsnamn, så är det sjöskådarna.
De gamla familjerna är ute, andersellerkimfamiljen känns väldigt 2008 och passionsskeppet är 2005 eller nåt, sjöskådarna är idag och framtiden.
Sjötanken är inspirerad av Stephen King som anser att skrivandet ska vara en sjö som läsare och författare går ner till för att mötas. En galet vacker tanke om ni frågar mig.
