Pediasyndromet/Signeringsfunderingar.
Jag har drabbats av den sjukdom min före detta klasskamrat Wikipedia lider av.
Nämligen att istället för att skriva på den bok man påbörjat planerar man kommande böcker.
Jag har kommit drygt halvvägs med mitt första romanprojekt, men nu har jag inte skrivit en bokstav på över en månad och det känns inget vidare.
Men jag ligger inte helt på latsidan heller alltså.
Som en blixt slog idén om att den historia jag nu håller på med ska få två syskonberättelser som tillsammans formar en trilogi.
Jag har tänkt en del på detta under mina promenader senaste kvällarna och jag tror verkligen på dom stories jag så smått har formulerat, har svårt nu att släppa planen på trippeln.
Men först borde jag verkligen lägga all energi på den första så jag kan ro den i hamn.
Lättare sagt än gjort är det, vet precis som Pedia att det är roligare att spåna på titeln till bok nummer tre än att skriva kapitel femton i första boken.
En annan sak jag promenadfunderat på är det här med signerandet.
Sättningen har sagt att hon heter Arne om inte jag sitter på bokmässan och signerar böcker inom tio år.
Jag kan inte tänka mig henne med namnet Arne och jag tror verkligen inte hon vill heta det, därför måste det vara sant, därför måste det bli så att jag signerar böcker på bokmässan.
Funderandet handlar om hur man förbereder sig för signeringen.
Är det förmätet att ta med sig 3.000 böcker dit.
Ska man kanske bara ta med sig 200 och sen låtsas vara förvånad över den långa kön och be dem fylla i adressuppgifter så dom kan få den i efterhand per post.
Och själva skriften för signeringen.
Jag får lätt kramp i händerna så jag måste nog försignera, skriva nåt käckt och sen bara dunka dit kundernas namn när dom kommer.
Fast det blir för opersonligt.
Jag måste istället träna innan så jag inte får kramp.
Men ska jag skriva samma sak till alla eller ska jag anpassa.
Anpassa är personligare, eftersom jag skriver personliga böcker måste jag skriva personliga signeringar.
Om en kille i min ålder kommer skriver jag Ha ett gott liv.
Om en tjej i min ålder kommer skriver jag mitt mobilnummer.
Om en gammal man kommer skriver jag Ha det bra i himlen.
Om en gammal kvinna kommer skriver jag mitt mobilnummer.
Så får det bli.
Nämligen att istället för att skriva på den bok man påbörjat planerar man kommande böcker.
Jag har kommit drygt halvvägs med mitt första romanprojekt, men nu har jag inte skrivit en bokstav på över en månad och det känns inget vidare.
Men jag ligger inte helt på latsidan heller alltså.
Som en blixt slog idén om att den historia jag nu håller på med ska få två syskonberättelser som tillsammans formar en trilogi.
Jag har tänkt en del på detta under mina promenader senaste kvällarna och jag tror verkligen på dom stories jag så smått har formulerat, har svårt nu att släppa planen på trippeln.
Men först borde jag verkligen lägga all energi på den första så jag kan ro den i hamn.
Lättare sagt än gjort är det, vet precis som Pedia att det är roligare att spåna på titeln till bok nummer tre än att skriva kapitel femton i första boken.
En annan sak jag promenadfunderat på är det här med signerandet.
Sättningen har sagt att hon heter Arne om inte jag sitter på bokmässan och signerar böcker inom tio år.
Jag kan inte tänka mig henne med namnet Arne och jag tror verkligen inte hon vill heta det, därför måste det vara sant, därför måste det bli så att jag signerar böcker på bokmässan.
Funderandet handlar om hur man förbereder sig för signeringen.
Är det förmätet att ta med sig 3.000 böcker dit.
Ska man kanske bara ta med sig 200 och sen låtsas vara förvånad över den långa kön och be dem fylla i adressuppgifter så dom kan få den i efterhand per post.
Och själva skriften för signeringen.
Jag får lätt kramp i händerna så jag måste nog försignera, skriva nåt käckt och sen bara dunka dit kundernas namn när dom kommer.
Fast det blir för opersonligt.
Jag måste istället träna innan så jag inte får kramp.
Men ska jag skriva samma sak till alla eller ska jag anpassa.
Anpassa är personligare, eftersom jag skriver personliga böcker måste jag skriva personliga signeringar.
Om en kille i min ålder kommer skriver jag Ha ett gott liv.
Om en tjej i min ålder kommer skriver jag mitt mobilnummer.
Om en gammal man kommer skriver jag Ha det bra i himlen.
Om en gammal kvinna kommer skriver jag mitt mobilnummer.
Så får det bli.
Kommentarer
Trackback
