Tandläkaren väcker livsfrågor.
Det är ett ställe att ta avstamp på.
En plats att reflektera över livet, sammanfatta vad som hänt sen senast och vad man vill ska hända i mellanrummet till nästa besök.
Igår sa Per "Ha det bra nu Calle" när vi skildes åt.
"Du med" sa jag, gjorde tummen upp och höll kvar tummen i rummet lite längre än resten av kroppen, när jag försvann ut i framtiden.
Han har ingen aning om hur jag har det utanför tandraden.
Jag har ingen aning om ifall jag kommer ha det bra nu.
Trots att det känns som att jag var där nyss har det hänt en herrans massa sen sist.
Livet och jag har gjort saker med varandra som inte Per kan se i min mun.
Jag skulle få en ny besökstid i början av 2011.
Nu undrar jag vad som ska hända fram till dess och vem jag är när jag kliver in i rummet nästa gång.
Var bor jag? Lyckas jag balansera ensamheten och friheten i den miljön?
Vilken är min huvudsyssla? Har jag skaffat mig ett folkligt arbete?
Hur går det med skrivandet? Hur långt har jag kommit med Hur vet man?
Hur långt hår har jag? Hur trivs jag med längden?
Lever Farmor? Är jag lika rädd att hon ska dö?
Har jag nåt hål i nån tand? Druckit mer cola än bordsvatten?
Är jag tatuerad? Vilket alternativ kom jag fram till?
Har jag någon flickvän? Har jag henne isåfall för att jag måste eller har jag lärt mig att älska?
Har mina drömmar ändrats på något sätt? Har jag tagit mig närmre någon av dem?
Och slutligen: Vad har hänt i Pers liv medan jag varit borta?
Behöver min dubbelgångare i tjejform.
Det gjorde jag idag under min promenad också.
Mer och mer har det frångått att vara en fråga om drömtjejen och övergått i en fråga om hur jag är och hur hon måste vara för att klara av mig.
Det var det idag också.
Scenpoeter som framträder i duos måste antingen vara varandras motsatser eller vara identiska.
Det måste vara enkelt att antingen urskilja olikheter eller likheter, annars ger det inte publiken tillräckligt.
Jag tror att det är likadant med partnerskap.
Antingen måste man vara helt olika eller helt lika, annars ger man inte varandra tillräckligt.
I mitt fall har jag nu helt lagt mig på den sida som säger att min tjej bör vara lik mig, måste vara som mig.
Förkovrar man sig i mig, lever man med mig, är jag svårhanterlig, är jag nog svårförstådd.
För att få den acceptans som krävs tror jag att tjejen måste vara lik, riktigt lik mig.
Vanliga tjejer skulle aldrig orka med mig i längden, inte en chans i helvetet.
Dåliga tjejer skulle orka för att dom är dumma nog att inte inse, att inte bry sig om det djuplodande.
Bra tjejer måste nog vara så bra att dom blir tråkiga och därmed inte aktuella för uppdraget ändå.
Det krävs nog en inte fullt så uppenbart bra, en ganska bra tjej, som är komplex och har en oförklarlig twist i personligheten som bara kan finna ro i samlevnad med min komplexa karaktär.
Jag behöver nog en ganska bra tjej.
En ganska.
Det kommer en tid då jag är exklusiv.
För varje gång jag är och handlar på ett sätt som stämmer så illa överens med mina värderingar vill jag bort.
Varje dag växer min övertygelse på tvåsamheten som fenomen.
Jag är fullkomligt uppslukad av tanken på att en dag viga min kropp och själ åt en annan människa.
Jag längtar till att jag och en tjej ska hänge oss totalt känslomässigt och fysiskt åt bara, bara varandra.
Dom livade och Den blockerade.
Att vi är på ett sätt väldigt olika.
Rabarber har sagt det.
Att Dalar och jag är världens mest otippade radarpar.
Den stora skillnaden är väl att han har en stark sträng som han alltid spelar på, no matter what.
Och att mina strängar då är svaga allihop och att jag måste baddas in i rätt sammanhang för att kunna lira.
Min fnissa är likadan som Dalar, hon är lite av tjejernas version av honom.
Hon undrar ibland hur jag kan vara som jag är och inte vara som andra är och som man ska vara.
Att jag inte är som dom märks uppenbarast på den stora sociala scenen i matsalen.
Ingen kille gapar mer och skrattar högre än Dalar.
Ingen tjej gapar mer och skrattar högre än Fnissan.
Jag säger inte mycket, finns nästan inte.
Ändå är det dom som står mig närmast och jag som står dom närmast.
Det är något jag tänker på.
Varför, varför det är så.
Ni skulle aldrig ha tackat mig ändå.
Jag har varit den människan som livet sätter dobbarna i hälsenan på, som ligger kvar och gråter och sen ber om ursäkt för att jag stod i vägen.
Har varit den man kan göra lite som man vill med, som man vet att man har där han är, vad fan man än gör med honom.
Det är ändrat.
Nu är jag fysisk och ful mot livet.
Kanske i den process som ska göra man av pojken.
Livet har inte varit rättvist och nu är inte jag heller det.
Jag är den människan som springer ifatt livet och sparkar ner det bakifrån, skäller ut det och frågar om det ska resa på sig eller ha en spark över käften också.
Oförstörda människor som råkar vara på fel plats åker också i backen när jag är i färd att hämnas på livet, men det kan inte hjälpas, det har inte jag tid att ta hänsyn till.
Man kan säga mycket om det beteende jag lagt mig till med och man kan sakna hjärtat jag hade i kroppen.
Men det gick inte att vara den jag var i denna verklighet, jag hade aldrig överlevt.
Nu har jag anpassat mig, det kostade för mycket att vara ljus i en mörk värld.
Sorry.
Ångestmedicinen heter Skratt.
Som jag skrev häromdagen pratade Farmor och jag om livet under påsklovet, som vi ofta gör när vi umgås.
Mycket allvar blir det, ibland även tårar, men också ofta, ofta skratt.
Skratt är livets bensin, en människa som inte skrattar är en död människa, likaså en människa utan självdistans.
Farmor och jag har en levande relation med mycket kärlek och himmelshögt i tak.
Mitt i min utläggning om mina oceaner av samvete bröt Farmor in med något som fick oss båda att släppa skiten för ett tag.
Ibland behövs det och när det händer är det så härligt.
Såhär var det, jag berättade att jag även kan må dåligt å andras vägnar många gånger, Farmor sa då att ingen annan gör så och fortsatte:
Jag tror inte folk tar på sig vad andra gör iallafall. Det är nog det sista dom gör. Det skulle vara han Thomas Quick. Han har ju tagit på sig 20 mord som andra har gjort.
Följt av ett gemensamt ångestmördande skratt.
Jag tror inte det framgår här i mitt återberättande, vilket fint ögonblick detta verkligen var.
Men det var fint.
En av få som tar på sig mer onödig skit än vad jag gör.
Är inte jag större än min situation?
Vi lever i en tid då jag inte får ut någonting av min potential. Vi lever och vi låter mig vara statisk. Vi leker att jag ska vara sån som jag är. Här befinner man sig på en institution där den ena som ska bära mig ber mig byta kalsonger med en före detta förälskelse. Där jag befinner mig säger den andra som ska bära mig att man ska hålla sig borta om man inte går med på en stil som går ut på att pissa på och skita ner och köra över. När folk sover och rådjuren står bakom rektorsexpeditionen och tittar på mig som naken chippar efter luft i mitt takfönster, då viskar jag till dom. Frågar jag dom om dom kan ersätta människorna som skulle få mig att växa i anden. Som skulle låta mig bli stor och försvinna och kanske, kanske komma tillbaka och älska. Jag viskar att jag behöver någon jag inte har.
Vi är båda lika dömda.
Skriver på ett kapitel om när Halvarsson och Gabbi fördjupar sin relation.
En bit in i skrivandet börjar jag fundera på vad kärlek är.
Jag som poet ska egentligen veta det, kan man tycka.
Men det ska jag inte.
Det är förunnat stora poeter att sätta ord på kärleken.
Om femtio år kanske man kan kräva det av mig, men inte redan.
Jag googlar ordet.
Märkligt att jag aldrig gjort det tidigare i mitt liv, det liv som är så präglat av sökande.
www.google.se, "kärlek" och klick på sök är en gärning med så mycket liv och död i sig, jag önskar att tiden stannade här.
Jag läser något om att kärlek är själens längtan när jag plötsligt blir upphånglad.
Det känns surrealistiskt att bli upphånglad i en skrivbordsstol inför en datorskärm som visar träffar på ordet kärlek.
"Vad tänker du på" frågar hon. "Du ser så fundersam ut".
Jag svarar att jag inte tänker på någonting, men i själva verket tänker jag på att dörren till den stora datasalen är öppen.
Tänker på att det sitter en ensam kille där inne, vars ensamhet jag fick reda på redan innan jag flyttade hit.
Han var den första på den här skolan jag hade en bild av, förutom min lärarinna som jag pratat med i telefon.
Han är till och med mer ensam nu än vad jag föreställde mig innan jag kom hit.
Mer utdömd nu än då.
Stora datasalen är upplyst, det är en talande bild, den säger att alla kan se hans ensamhet.
Lilla datasalen är nedsläckt.
Mörkret säger att ingen ser min ensamhet.
Definitivt inte när jag hånglar.
Men inne i min kropp lyser lika många lampor som i hans.
Först smörjer jag hjärtat, sedan levern.
Ibland är att gå på fest som att gå till ett arbete.
Man har ingen lust men man känner att man måste så man gör det ändå.
Såna tillfällen tycker inte jag om.
Ibland är att gå på fest som att gå till en stor match i fotboll.
Man har laddat länge och det pirrar och man vet inte var man ska göra av sig själv innan man får kliva in i handlingen.
Såna tillfällen älskar jag.
Vid såna tillfällen förbereder jag mig ibland på ett speciellt sätt.
Jag söker upp kloka människor på internet eller i böcker, oftast youtubar jag intervjuer med starka och sköra män som berättar vackra sanningar om livet.
Då sitter jag som en åttaåring i en farfars knä, med werthers original i munnen, lyssnande till farfars visdomsord om hur världen är konstruerad och hur farfar gjort för att ta sig igenom dom snåriga skogarna.
Idag lyssnade jag på regissören och skådespelaren Thorsten Flinck.
Andra återkommande suveräner är musikern Henrik Berggren och poeten Bruno K Öijer.
Vet inte vad det är som får mig att söka mig till stora män inför goda fester, kanske är det för att jag vill ha en så bra bild som möjligt av verkligheten innan jag flyr ifrån den, så jag ska komma tillbaka till den med gott mod, men jag vet inte.
Nu flyr jag.
Thorsten - Henrik - Bruno
Tre av de män jag beundrar mest. Blir jag en dag lite lik dom blir jag väldigt bra. Att jag numer röker mer än bara på fest skyller jag helt på dom, men det är en last som är väl värd att ta åt sig på kuppen.
Vi vill ha varsin människotjej som kan förfesta hos Quimmen.
Det är kusinens tionde dag på hans småländska semester.
Vi dippar lättsaltade chips i fresh island-dipp, samtidigt som han sitter i en stekfåtölj och pökrar med min lapptopp i knät och jag sitter vid skoldatorn och skriver det här.
Det är mysigt och vi kommer nog tillbringa större delen av natten här, är inte ett dugg trötta eftersom vi vaknade halv fem i eftermiddags trots att vi somnade tre igår, utan att ha festat, vansinnigt.
När vi inte sitter här och inte festar och inte bowlar med ICA-Jerrysar är vi i Jönköping och ser Twilightfilmen New Moon på bio.
Twilight handlar om omöjlig kärlek mellan en vampyrkille och en människotjej.
När vi inte är i Jönkan och ser på filmer om omöjlig kärlek pratar vi om saker.
En sak vi pratar om det är möjlig kärlek mellan människokillar och människotjejer.
Det är kruxigt det där.
Jag säger till Låda att man måste vara stolt över sin flickvän, att det inte ska spela nån roll vad andra tycker om henne, att ingen annans ord ska väga något i förhållande till ens eget hjärtas ord.
Om andra kan snacka ner hennes värde är hon inte tillräckligt mycket värd.
Låda tittar lite snabbt på mig och så avger han ett halvt mmm som gör att jag inte vet om han tycker det jag sagt är väsentligt och rätt.
Man måste väga in flera aspekter, säger Låda.
Det är klart att det är mysigt att ligga och pussas på tu man hand med vilken småsöt tjej som helst.
Men bara få, få ickerandomtjejer håller måttet när alla aspekter vägs in.
Man får tänka på att det både ska gå att ha med sig henne till Farmor på jul och att hon ska gå att ha med sig på förfesterna hos Quimmen, säger Låda.
Jag skrattar till, för att det är ett komiskt kriterie att hon måste ha den specifika talangen att smälta in i en blå soffa på Tureborg, för att kunna leva med en av kusinerna Abrahamsson.
Sen slutar jag skratta och säger ja.
Ja, det är fan sant, säger jag till Låda.
Vi är tysta en stund i internatrummet och tänker på detta på var sitt håll.
Vi bestämmer oss för att gå till gympasalen och spela fotboll.
Vi lämnar rummet som helt nya människor och spelar fotboll som helt nya människor.
Vi tränar avslut och gör satans massa mål.
Vi lämnar gympasalen och går ut i verkligheten och bereder oss på att träffa en människotjej som gör kärlek möjlig.
Nu sitter vi i biblioteket och bereder oss.
Hon är en omöjligt kär människotjej.Professionalism.
Det är det ordet jag valt att arbeta med nu, jag ska vara professionell i mitt uppförande.
För att verkligen veta vad detta innebär har jag hört med Bertil Rolf, docent i teoretisk filosofi vid Lunds universitet.
Såhär säger Bertil om saken:
För att kalla sig professionell krävs att tre villkor är uppfyllda.
1. Det görs bedömningar som har stor betydelse för individens framtid.
2. Bedömningarna kan överklagas.
3. Överklaganden granskas av andra yrkesutövare.
Detta betyder alltså att jag nu måste söka upp fler professionella för att kunna kalla mig själv professionell.
Någon måste kunna granska mig, om det blir så att det kommer in överklaganden på mina bedömningar framöver.
Jag känner ingen professionell i dagsläget så om någon vet någon får ni hemskt gärna förmedla en kontakt för det är nödvändigt för min fortsatta existens.
Svåra steg, sa Bill.
Vet man inte vilken färg man har och inte vilka siffror som ger extraslag, får man det tufft.
Har man dessutom ett väl utvecklat luktsinne och drivs av dofter, när ens Saints&Sinners-tröja inte luktar Björn Borg längre, blir det inte mindre vilset i söndagssängen.
Det var fan bättre de första helgerna när jag var skandalmakare och inte ens visste vad jag gjort.
Vad Bull sa om detta?
Glaslirare, sa Bull.
Vad är ni för nåt?
Tjejer, tjejer, tjejer.
Det är klart att vi undrar, vad ni är för ett släkte egentligen.
Det finns samtal och det finns Samtal.
Detta mirakel utspelade sig på Göteborgsvägen i lördags mellan succé-coachen tillika husvärden Stek-Janne och Kvibergs precisaste tacklingskirurg Johnnie Låda.
Vi andra kunde inte göra annat än stå handfallna och bara beundra den personkemi som visade upp sig i rummet.
Stek-Janne gestikulerar inför en intresserad Johnnie Låda.
Midda försöker spela ett spratt, som endast fångas av kameran, Johnnie Låda och Stek-Janne gör inte ens en kort notis om skojarens närvaro, de har inte lust med annat än att låta sin intensiva diskussion fortlöpa.
Samtalet tycks få nytt syre och nu tar Låda över taktpinnen och visar mått på ett föremål inför en märkbart tagen Stek-Janne, om måttet visar låren som krävs för en perfekt glidtackling, en genomsnittlig norsk penis eller cnc-operatörernas senaste borr, det vet bara Låda och Janne. Vi ser till vänster i bildkant hur Midda ger upp sitt spexande och vispar in en rusdryck som tröst. Meningen är att vi andra i låtsasvärlden utanför dessa herrar aldrig ska få veta, vi ska fortsätta vandra runt i förtvivlan och vilsenhet, med drömmen att en dag ingå i en lika stark relation som de båda guldmakarna.