Huvudet slog i verklighetens balkongräcke.
Det har hänt saker här.
Som ingen vet.
Ingen betyder i det här fallet att bara jag vet vad som hänt.
Det har hänt så mycket saker här.
Man hade fått åka många bilresor till Willys för att kunna berätta för passagerarna om allt som hänt.
Jag berättar inte saker i bilar.
Jag vinkar inte ens när ni åker.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle komma till en punkt där tårar var naturligare än skratt den här veckan.
Den nya hårdhudade jag.
Men efter nattvaka på skoltidningsredaktionen, efter utdelad succétidning och efter en fantastisk poesishow med mina underbara vänner kom punkten.
Då vägde inte huden mer än ett löfte från en lögnare.
Sättningen, Fommen och jag hade avtalat med Brynolf att få smyga upp på balkongen till hörsalen efter vårt uttåg från poesiscenen.
Där satt vi och såg en fylleteater som var smårolig, mest tack vare den talangfulle turken Dalar.
Men det var inget som berörde.
Vad som berörde var slutet.
Slutet på kultureftermiddagen.
Slutet på det här händelserika året.
Slutet på det här livet.
Några mjuka låtar av skolbandet.
Första strängen vibrerade, min läpp hängde och huvudet slog i balkongräcket när jag skulle dämpa snyftningarna.
Allt brakade.
Det jag kallat för en plats utanför verkligheten blev en verklighet som kom ikapp mig.
Jag grät förtvivlat.
När verkligheten talade om vem den är.
Som ingen vet.
Ingen betyder i det här fallet att bara jag vet vad som hänt.
Det har hänt så mycket saker här.
Man hade fått åka många bilresor till Willys för att kunna berätta för passagerarna om allt som hänt.
Jag berättar inte saker i bilar.
Jag vinkar inte ens när ni åker.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle komma till en punkt där tårar var naturligare än skratt den här veckan.
Den nya hårdhudade jag.
Men efter nattvaka på skoltidningsredaktionen, efter utdelad succétidning och efter en fantastisk poesishow med mina underbara vänner kom punkten.
Då vägde inte huden mer än ett löfte från en lögnare.
Sättningen, Fommen och jag hade avtalat med Brynolf att få smyga upp på balkongen till hörsalen efter vårt uttåg från poesiscenen.
Där satt vi och såg en fylleteater som var smårolig, mest tack vare den talangfulle turken Dalar.
Men det var inget som berörde.
Vad som berörde var slutet.
Slutet på kultureftermiddagen.
Slutet på det här händelserika året.
Slutet på det här livet.
Några mjuka låtar av skolbandet.
Första strängen vibrerade, min läpp hängde och huvudet slog i balkongräcket när jag skulle dämpa snyftningarna.
Allt brakade.
Det jag kallat för en plats utanför verkligheten blev en verklighet som kom ikapp mig.
Jag grät förtvivlat.
När verkligheten talade om vem den är.
Kommentarer
Postat av: Gums
Fattar fortfarande inte att det slut på ett sätt! känns som att vi är hemma för ett kort lov och att vi snart ses igen om två veckor....känns helt könrad att inte komma tillbaka till skolan igen och speciellt inte till dig..Saknar dig grymt mycket fast det bara gått mer än 2h sen vi träffades! Hur ska jag då klara mig utan dig i a vad vet jag, en månad, ett halvår eller flera år?!?!
Puss på dig Gubbi!
Trackback
