Det gör ont när fjädrar brister.
brast i hans huvud
och han förändrades
blev en annan
oförmögen att röra sig
höll han omgivningen
i ett järngrepp
av ångest och krav
miljarder år av sol
måste lämnat spår i marken
envisades han
och grävde efter stänk av guld
grävde i den hårda ängen
i den lackade myllan
satt nätterna igenom
och skavde
grävde med naglarna
i bordsskivan
Bruno Keats
Det var en dålig söndag igår. Jag hade mycket på axlarna som verkade omöjligt att bli av med. Och jag hade jätteont i halsen för att jag inte kunnat låta bli att byta bakterier med min tjej som haft ont i halsen. Och så. Men dagen slutade med att jag la mig i himmelska nytvättade sängkläder och läste den här dikten. Det slutet var det bästa med den dagen.
Mamma och metaforerna.
Morsan mejlade häromdagen ett av sina klassiska frågemejl där hon undrar både vilken amerikansk president jag tycker haft snyggaste kostymen och ifall jag känner skillnad på ris från Lidl och Uncle Bens.
Och något om kärleken.
Alltid något om den.
Om jag sett kärleken utanför mitt fönster(på mammaspråk:om jag hittat någon) eller om jag rent av druckit ur dess kropp under natten(om jag fångat någon).
Den här gången var det så att syrran snackat bredvid mun, yrat nåt om att hon sett mig med kärleken under sitt besök här.
Jag försökte vara tydlig med morsan, i mitt svar, men verkar inte ha lyckats.
Skrev en metafor som inte helt gick hem.
Kärleken - en näve "grus"? Det där fattade jag inte.
Jaja, så kan det vara när sonen går och blir poet.
Och när hans mamma, som hon själv säger i mejlet "inte varit så mycket med dig de senaste 15 åren".
Vi snackar inte samma språk.
Kanske har vi inte gjort det sen jag började med poesi för två år sedan.
Kanske har vi inte gjort det sen hon slutade vara så mycket med mig, när jag var nio år.
Vi har kanske aldrig någonsin pratat samma språk, egentligen, mamma och jag.
Morsan torkar håret - En jävla massa nävar kärlek
lekte att jag var Haralds väntande fru
Jag växte upp där Harald Treutiger ingick i fredagsmyset och du växte upp när det alltid var broöppning.
Jag växte upp där korven kostade tio spänn och du växte upp när en sköterska på Ungdomsmottagningen ringde upp alla dina vänner.
När jag tröttnat på de glittriga pom pom-flickorna i 24-karat gick jag ut i köket
där lekte jag att jag var
Haralds väntande fru som grät och drack för att döva ensamheten
Jag ville att Harald skulle sluta vara på teve och komma hem.
Längtan på östkusten.
Ligga med en lisebergskanin mot kinden och känna hur Harald säger nej.
Poesikollektivet G=T=B=R=G
