Det ska po bloggen osso!

hon kom som en virvelvind, förklädd till en storm
till den busshållplats, där jag väntat så många gånger förr
hon sa: vart är du på väg?
jag sa: vartsomhelst!
hon svara: jag vet vart det e. kom till mitt obebodda hjärta och se!
två ensamma själar bara föll i en famn.
de hade inget val, som gjorda för varann
två sargade hjärtan va skulle de göra

de sökte varann och dom rörde sig vid varandras sår
båda med höften full av längtan och törst
och för några månader försvann all smärta som de bar i sina bröst

den jag ser i spegeln kan inte va jag!
måste vi slåss i veckor för att älska en dag?

Uno: Att jag bloggat lite tunt denna vecka beror på att jag haft sinnesmycket att göra.
Exempelvis jobbade jag non-stop med (ingen jävla)skoltidningen all min vakna tid i onsdags, sjutton timmar i sträck.
Utöver det har det varit förberedelser inför Öppet hus som vi har på skolan idag, det har varit två gånger bollspel, svampcup, förberedelser inför kvällens fest och som moset på klubban finns en flickvän.
Nu är egentligen första gången på hela veckan som jag andas ut luft ur lungorna.
Och då gör jag det i ett bloggfönster.

Öppet hus idag ja, med press i form av en poesiuppläsning där jag kände mig orolig för formen efter ett och ett halvt års bortavaro från scenen samt en förväntan att vara bra kille inför Fnissans föräldrar som skulle komma.
Formen där var jag inte orolig för på samma sätt, att jag inte är den killen som jonglerar fram kaniner ur trollkarlshattar inför flickvänners föräldrar, det vet jag och det finns ingen risk att det ändrats sen senast jag var i den svängen.

Jag var alltså inte speciellt glad när jag släckte ljuset inatt och visste att jag skulle vakna till en dag med massa pissig press.
När klockan väl ringde imorse var jag ändå på hyfsat humör och jag peppade upp mig med Middas och Seppo Pannbiffs stämningshöjare "Så gott att må gott igen" av Peter Lemarc.
Tog en duckaching, tog en tallrik hallonyoghurt med Start och tog på mig kläder som jag vet att jag växer i, sen traskade jag mot händelsernas centrum med god feeling.
BAM.
Smack på käften.
Rullgardin ner.
Det första som händer är att vår skoltidning som vi slitit ur oss med blod, svett och tårar och sen skrivit ut i färg och stolt tejpade upp sent igår kväll, är nerplockad.
Vi irrar runt och undrar vem fan som tagit sig den friheten ovanför våra huvuden.
Sen stiger vår lärares assistent fram och informerar att han och 91;an minsann inte tyckte det vi gjort utanför kursens ramar var lämpligt att visa upp för besökarna.
Stämningen vid det tillfället glömmer jag sent.
Jag glömmer inte heller den adrenalinpumpen som var igång när Dalar och jag stack upp till datasalen och specialskrev varsin föraktosande dikt till uppläsningen som väntade en halvtimme framåt i tiden.
Det blev riktigt bra texter, det blir det alltid när man fångar sig själv mitt i en känsla, då är det bara att vrida ur kroppen ovanför bokstavsbadet.
Men någon hejdade oss och såhär i efterhand var väl det tur det, inte snyggt att avskräcka allmänhetens besökare för att man är förbannad på individer, det ligger så att säga utanför kursens ramar.
Vi gick upp och läste ursprungstexterna och jag tyckte vi gjorde det jättebra, var en go kick att öppna sig inför en publik igen.
Men det blev bara en uppläsning, inte två som planerat, vi meddelade vår lärare Bommen som alltid ska ha respekt, att vi inte kunde gå med på villkoren, vi fick respekt tillbaka och med den markeringen kändes det renande att lämna skolan bakom sig och möta solljuset nere i stan.
Dom där föräldrarna som jag trots allt tänkt ta i hand fick falla mellan stolarna, jag var inte i representativt skick.

Jag vill inte skriva för mycket.
I den här vrickade institutionen har någon tidigare slängts ut på grund av kärleksförklaring till lärare via blogg.
Då tar jag för givet att det är pistolen mot skallen även när man ska måskitförklara.
Men en man som äter etablissemangets skit och kör över sina elever har jag inte mer till övers för än vad jag har för den bruna korven som ligger på tungan där.

Nu har jag legat en stund i sängen och samlat intryck och energier, härmed är det slut på den dåliga delen av dagen.
Nu är det dags att ta en ny duckaching, ta en iskall pilsner och sätta på Så gott att må gott igen, igen.
Kläderna blir inte desamma som imorse, det är nämligen Skrapans avskedsfest och hon har utlyst Dragqueentema.
Calle Abrahamsson blir alltså Carola Abrahamsson ikväll, kvinnokläder är inköpta på Röda Korset, även högklackade skor och handväska.
Muckar man med mig ikväll springer jag inte iväg och skriver en dikt, då vevar jag med handväskan!
Skål, vänner och fiender.

Peter Lemarc - Vilda katter - Dragqueens

Efter snökaos och blodigt ansikte kommer solkaos och mindre blodigt ansikte.
Så är det.
Om vi ska börja med solen som sådan så är den ju löjligt härlig idag.
Vaknade halv åtta och solglasögonen som jag alltid har på mig när jag går upp så tidigt för att äta frukost i skolmatsalen, inte för att vara spexig eller så utan för att mina ögon behöver det på grund av nyvakenheten, fyllde faktiskt den grundläggande funktionen som solstrålsdämpare.
Sen dess har den varit uppe och lysande, känns fantastiskt efter all snökaos och allt jävla mörker vi dragits med senaste tiden, ja senaste halvåret mer eller mindre.
Och jag har lyfts upp av inre faktorer såväl som av vädret, vilket till och med gläder mer.
Trots att det var sinnessjukt tungt att stiga upp igår och trots att jag hade tusen anledningar att inte göra det så gjorde jag det.
Det är bättre att knyta den blodiga näven och gå ut och fejsa verkligheten än att ligga under täcket och gömma sig för livet.
Kvittot för mod och styrka kom på kvällen då söndagssamtalet som var bra men inte gjorde någon glad följdes av ett måndagssamtal som var jävligt bra och gjorde två personer jävligt glada.
Sen dess har jag inte kunnat få ner mungiporna från öronen, har(förutom när jag känt mig som mest fånig) inte försökt heller, dom mungiporna har faktiskt lite att ta igen i form av sårrengöring och tårtorkning.
På något sätt är jag när allt kommer omkring uppriktigt tacksam för allt som hände i helgen.
Visst, dom sjutton glassarna hade varit goda att smaska på nu i solen, men resten alltså.
Det är bra att livet ger mig käftsmällar ibland så jag vaknar.
Jag bemötte fredagens motgångar enormt destruktivt och tack vara den skit jag ställde till med och det ansikte jag nu ligger här i internatsängen med, vet jag vad jag att det var fel.
Och att jag inte ska göra så nästa gång.
Tack vare lördagens väckarklockslavett vet jag vad jag haft och vill ha kvar, att jag tagit någon viktig för givet och att jag inte behandlat den personen tillräckligt värdefullt.
Även där blir det ändring.

Så, tack livet för käftsmällarna.
Och tack för solen.
Den ska jag gå ut till nu för en renande promenad on my own, dumt att ligga och skräpa på rummet när det bjuds stekchans.

Vi får skrivuppgifter som jag skiter i.
Klassen förbereder en julshow och jag är den enda som inte är med alls.
Det åks på pyssel- och lekmys hos lärarinnan i Habo och jag följer inte med, meddelar inte ens att jag inte följer med.
Det planeras klassresa, jag planerar inte, röstar inte ens på resmål, tänker inte ens följa med, planerar inte ens att meddela att jag inte ska med.
Vi ska gå fem minuter tidigare från lektionen för att hinna i tid till luciatåget på fikat i matsalen, jag går trekvart tidigare för att gå hem.
Jag gick hem och lyssnade på musik som är lika ledsen som mig, men sen stod jag inte ut med det så jag var tvungen att ta en promenad.
Tog en sån promenad utan mp3-spelare, en sån där det är tyst och man tvingar sig att umgås med sitt inre.
Det var så jädra jobbigt och jag ville bara gråta.
Jag ville vika av från terrängspåret och rakt in i skogen för att lägga mig i nåt hörn och bara storgrina.
Då pratar jag inte om en skvätt för att sedan gå vidare. utan om sorgearbete, en sån gråt som efter att ha sett ett litet barn bli slaget.
Jag övervägde detta väldigt starkt, men det gick inte för jag hade inga mörka solglasögon med mig och det går inte att smita hem utan att passera skolbyggnader och riskera att en massa folk ser sorgen.
Efter ett liv i den här kroppen vet jag allt om att vänta med att gråta, men det är aldrig lättare för det, behovet blir inte mindre.
Klockan 12 är det lunch, god sådan, kött och potatis och sås.
Men jag ska fan inte vara med på det heller, av någon anledning är jag inte hungrig.
Vi har terminens sista projektinlämning klockan 13 idag och jag har inte skrivit på flera veckor.
Ska gå bort kvart i och lämna in en text jag skrev för ett tag sådan om att knulla sig till välmående.
Jag ska nog fanimej grina på papprena innan jag lägger dem i facken.

Det är något av det sjukaste av allt det här.
Så oerhört bisarrt.
Du kommer till mitt rum och vet hur upprörd och sviken jag är.
(jag säger inte att du hoppats att jag haft tårar istället för förakt i ögonen, jag säger bara att det inte är något jag utesluter)
Du vill lägga dig bredvid mig.
Hur i hela helvetet resonerar man när något sådant hänt och man är hos en människa som mår så och man är där för att prata på det sättet, hur tänker man då, när man vill ligga tätt intill.
Skulle du inte bara ligga tätt intill bredvid, skulle du lägga dig som vanligt, tätt intill ovanpå, med huvudet på mitt bröst, med örat mot mitt hjärta.
Du tänkte snärja mig.
Koppla ett grepp och utnyttja mig med en giftpil där jag är som sårbarast.
Till vilken nytta.
Nästa brev, nästa blick, nästa uppskattning, nästa delade clementin där ena halvan inte går att äta.
Nästa gång vi skrattar högt och länge tillsammans och jag inte förstår att vi bara gör det för att nästa tv-program inte börjat än.
(jag säger inte att du kände istället för tänkte när du ville lägga dig ner, jag säger bara att det inte är något jag utesluter)

Nejnej, det var ingen fylleblock jag la upp inatt.
Det var ett stort ljust skåp som jag drog in i det massiva mörkret och placerade mitt i det vilsna landskap som aldrig vill umgås med allvaret.
Det är vad det var.

Farmor, Farmor, Farmor.
Nu talar jag om för dig att du är större än Zlatans avgörande VM-mål, att du är större än den snyggaste tjej jag spanat in här, större än livet självt.
Nu talar jag om att jag mardrömmer dagligen om att du dör och att mitt liv förlorarar hela sitt värde.
Farmor, i denna stund, exakt nu när du inte ser vad jag skriver så skrapar något på din blus, något hårt, det är min ande som slår dig hårt och säger att när du dör så dör jag.
Och det är min enda vilja, jag vill dö i ditt sista andetag.
Farmor, du är jag.

Idag hade vi första responsen.
Min inlämning innehöll en del om mitt synsätt på tårar och gestaltning av mitt eget gråtande.
När lärarinnan läst upp detta stycke sa en tjej som inte läst eller hört texten tidigare "åhh, vad glad jag blir" och så sken hon upp.
Det kändes väldigt suspekt att höra någon läsa om något så känsligt som hur jag beter mig i mina svagaste stunder, samtidigt som någon annan blev glad av det.
Jag blev glad att det gladde och fick genomgående jättefin respons, men ändå lurigt att glädja med gråt.
Well, nu är vi igång iallafall.