Drömstart på lovet.
Imorgon är det en vecka sedan jag packade mitt pick och stack hem i förtid.
Det var ett rätt och riktigt beslut och jag har haft en underbar start på min rehabilitering.
Onsdag-Fredag var jag hemma och bara umgicks och mös och kollade på tv med Farmor, Olsson och Fajsi.
Jag fick precis den mjuka landning och den sorts luft jag var i stort behov av.
Lördag var det "Fest på Tureborg", så att säga.
Midda, Quimmen, Rulle, Solskjaer, Natalie och jag lämnade Alkiskrokens svärd och spray för att spela Med andra ord och låtsas slicka fitta, via en terrorattack mot ett gym och en klassisk taxiresa med Gun-Britt.
Jag brukar vara relativt duktig och ölbalanserad hemma i Småland, men hemma i Bohuslän slog jag till med vodka(skyller på att jag inte pallade bära med mig alltför mycket på bussen från Ed).
Vi ska inte vara dumma mot mig och kalla det för snefylla för jag hade inga svarta ögon, jag var bara lite småvild helt enkelt, men kul hade vi.
Söndag var jag såklart välförtjänt bakfull, men efter omständigheterna var det en mycket bra dag ändå med uppvaknande i Kohagen och transport till Unneröd där det blev grabbmys.
Rulles nya lya är fräsch och stekig och han har inte tagit med sig en enda av flugorna från Västerås.
Vi såg på fotboll och åt pizza och utöver det fick jag ta välbehövliga diskussioner om värderingar.
Först tog jag ett mjukt(och bra) samtal med Rulle, sen ett krasst(och bra) med Skörsten och sen ett till mjukt(och bra) med Rulle.
Efter det såg jag nyktrare på mitt dilemma och mådde bättre.
Det var en alldeles underbar kväll i det lilla och jag kände verkligen vad riktiga vänner betyder, vad det var jag flydde till när jag inte fick luft.
Måndag kom Morsan och hämtade mig, första gången jag träffade henne på ett och ett halvt år, väldigt sjukt men inte alls onaturligt i den verklighet vi lever i.
Trots allt har inte kvinnan som födde mig glömt vad jag tycker om för mat så hon dukade fram tacos.
Maten smakade bra, i övrigt hängde jag på syskonens rum.
Först kollade vi i skolkataloger, sen kollade vi filmer, sen lyssnade vi på musik och busade och skrattade.
Det blev mycket sent.
Tisdag är det idag och jag var inte pigg vid väckning kvart i åtta imorse, men ska man julhandla så ska man.
Syrran och jag drog till Göteborg för traditionsenlig shopping, brorsan ville hänga med, men detta är en sak mellan storebror och lillasyster.
Bufflade runt i Femman kors och tvärs och upp och ner i ett gäng timmar.
Kändisspottade Erik Blixt och komikern Per från Parlamentet och Myggan på kanal 5, träffade även Kivan som hade det tungt i greenpeacevärvandet.
Till att börja med gick jag bara lös på saker till mig själv.
2 böcker, Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år och en bok om skrivande.
2 stickade tröjor.
1 ostickad tröja.
1 skjorta.
Jag hoppade ut och in i affärer och blev mer och mer frustrerad över att inget vettigt fanns till dem jag tänkt ge julklappar.
När huvudet hängde som lägst och benen värkte som värst löste det sig äntligen.
Som vanligt körde jag samma race till gänget Morsan-Farsan-Uncle Molle, det blev så kallade badbomber och badskum och badoljor från dofttemplet Lush i Kompassen, vilket för övrigt är Påsättningens gamla arbetsplats.
Till Olsson köpte jag en nazibok, som jag gör varje jul.
Antingen får han en bok om Hitler som person eller om nazismen i stort eller om andra världskriget i stort.
Den här gången får han en om andra världskriget i stort, men jag börjar undra om det är så nyttigt att mata ondskan med pistoler.
Till Farmor har jag köpt örhängen, fina silverbrickor som hänger på rad.
Hoppas hon gillar dem, tror de kommer passa henne, men man vet aldrig, hon har en svår smak och det är alltid viktigast att Farmor blir nöjd med sin klapp.
Utöver detta har jag två specialklappar som jag inte köpte idag, som jag ska ge till två andra.
Kan inte berätta om dessa eftersom mottagarna läser bloggen, men den ena ska få stöldgods jag nyligen stulit och den andra ska få en julklapp som jag själv fick förra året, oanvänd men ändå.
Onsdag är det imorgon och då ska Morsan skjutsa mig till stan, ska med Olsson och Fajsi till veterinären för grabben har kissat massa blod och kalvat, sen åker vi hem och packar in paket och såna saker.
Torsdag är julafton.
Vad som händer på jul och därefter vet ingen, men starten lovar gott, det har varit en mycket bra start.
11:14:27, 2009-12-16
Gråten, luften, cigaretterna.
Jag tog gråten sådär lite lätt i håret och bara ryckte till så den skulle fatta att jag visste att den fanns där, så att den skulle se att jag ser den, så att den ska hålla sig i skinnet ett tag.
Den verkliga tömningen får jag väl ta hemma på det hökedalska köksgolvet, det brukar bli så.
När jag gråtit behövde jag luft, jag har varit i omedelbart behov av just luft väldigt ofta på senare tid.
Hade hittat en cigarett under elementet som jag kunde leva på till macken.
Där köpte jag skogsbärsvatten och vingummi och marlboro menthol.
Jag hade inga solbrillor på mig nu heller, men en plan hade jag, om jag skulle träffa någon av kassagrabbarna jag är tjenis med, att säga att slitenhet, glansiga ögon och rosslig röst berodde på bakfylla.
En av kassagrabbarna var där, Högerbacken, men jag behövde aldrig försvara mitt tillstånd.
Ni kan se mig vanka under gatlyktorna här fler kvällar om ni tittar ut mellan elva och ett.
Jag går sakta, jag går mitt i vägen.
Jag går mot vinden för att få röken i ansiktet för att förnedra mig.
Ingen går bakom mig och ingen går framför mig.
Man kan säga att jag går ensam.
AC och Calle VS. Halvarsson och Abrahamsson.
Jag har många gånger tänkt att tala ut om henne och henne och mig, men det har inte blivit av, jag har inte känt att jag haft det rejäla grepp som jag tycker krävs för att göra en rättvis omfamning.
Det har jag då inte heller idag, men jag ska nämna något kort ändå.
Förutom de två skrivarlärare vi har på skolan har vi även några mentorer som är fördelade på oss sju i klassen.
Min mentor, eller chef som jag kallar henne, heter AC och bor i Stockholm där hon är skrivarcoach, författare, psykolog eller terapeut eller nåt sånt och säkert massa mer bra grejer.
Vi mejlar nån gång i veckan, jag skeppar över ett romankapitel och hon skeppar tillbaka en respons på det jag skrivit.
Men vi har fått en så fin kontakt och jag har fått ett sånt förtroende för henne så jag skeppar ibland iväg andra saker, eftersom hon är så skicklig med människor(psykolog eller terapeut eller nåt sånt) så ger hon väldigt tänkvärda synpunkter på det mesta jag vill ha synpunkter på.
Det kan handla om brudbekymmer, det kan handla om skrivkramp, tvivel på mig själv eller vadsomhelst.
Kanske är det fulfräckt att belasta henne med min privata skit när hon egentligen bara får en struntsumma för att responsa skönlitterära texter, men hon tackar alltid vänligt vad jag än skickar och sänder givande saker tillbaka så jag fortsätter så länge det går.
I fredags när jag mådde skit och skrev ett inlägg här på bloggen om detta fick jag vips för mig att kopiera inlägget och skicka det till AC.
Utan förklaring av något slag skickade jag exakt den text jag bloggat.
Tillbaka skrev hon, förutom att hon var på väg till nån helgkurs och inte kunde ge något ordentligt svar förrän i början på nästa vecka, följande: "Hm, Calle. Tack för att du delar med dig av det här. Jag vet inte om det är Halvarsson(för er vetskap så är det alltså mitt romanjag) eller Abrahamssons ord, men spelar det någon roll?"
På detta replikerade jag: "Tack för att du tackar för den skit jag häver in i dig. Vems ord det är vet jag inte, jag har inte kraft nog att separera Halvarsson och Abrahamsson, lek att det är den du vill."
Vad jag vill komma fram till är att det är ett helvete att bolla med ett jag i sina självbiografiska texter.
Ett jag som officiellt ska behandlas som något annat än mig själv och självbiografiska texter som officiellt bara ska vara inspirerade av mitt verkliga liv och inte alls rent självbiografiska.
Lägg därtill att texterna skrivs av mig, jag som inte vet vem mig är, vem jag är.
Snurrigt, sa Bill.
Surrigt, sa Bull.
Calle? 
Halvarsson? 
Abrahamsson?Killen och Gumman.
Jag väntade samtal från Farsan.
Han hade ringt utan framgång och sms;at med en fråga om när jag hade telefontid.
Ring imorgon mellan ett och tre, svarade jag.
Ulrik frågade mig på lunchen om jag skulle gå och ta en sleep.
Då svarade jag "nej, farsan ska ringa och jag måste svara, har inte pratat med killen sen i somras".
"Haha, killen, sjukt att kalla sin farsa för killen" sa Ulrik då.
Och jag tänkte inte på det själv när jag sa det, men i den stunden insåg även jag det vrickade.
Att inte ha pratat med sin pappa på nästan ett halvår säger väldigt mycket om en svårt skadad relation, att sonen kallar pappan för "killen" säger kanske ännu mer.
Senare samma dag pratade jag med Farmor i telefon, under överhörande från Ulrik.
Samtalet avslutades med att jag sa "Ha det bra nu, Gumman".
Även denna gång påtalade Ulrik tilltalet - det är inte många som kallar sin Farmor för Gumman.
Detta föll sig lika naturligt som att kalla Farsan för "killen", men när Ulrik belyste så kunde jag inte annat än hålla med.
Farmor är min goa Gumma och det är lika unikt som självklart för mig.
Killen och syrran. 
Jag och Gumman.
Det går inte bra nu.
Vi får skrivuppgifter som jag skiter i.
Klassen förbereder en julshow och jag är den enda som inte är med alls.
Det åks på pyssel- och lekmys hos lärarinnan i Habo och jag följer inte med, meddelar inte ens att jag inte följer med.
Det planeras klassresa, jag planerar inte, röstar inte ens på resmål, tänker inte ens följa med, planerar inte ens att meddela att jag inte ska med.
Vi ska gå fem minuter tidigare från lektionen för att hinna i tid till luciatåget på fikat i matsalen, jag går trekvart tidigare för att gå hem.
Jag gick hem och lyssnade på musik som är lika ledsen som mig, men sen stod jag inte ut med det så jag var tvungen att ta en promenad.
Tog en sån promenad utan mp3-spelare, en sån där det är tyst och man tvingar sig att umgås med sitt inre.
Det var så jädra jobbigt och jag ville bara gråta.
Jag ville vika av från terrängspåret och rakt in i skogen för att lägga mig i nåt hörn och bara storgrina.
Då pratar jag inte om en skvätt för att sedan gå vidare. utan om sorgearbete, en sån gråt som efter att ha sett ett litet barn bli slaget.
Jag övervägde detta väldigt starkt, men det gick inte för jag hade inga mörka solglasögon med mig och det går inte att smita hem utan att passera skolbyggnader och riskera att en massa folk ser sorgen.
Efter ett liv i den här kroppen vet jag allt om att vänta med att gråta, men det är aldrig lättare för det, behovet blir inte mindre.
Klockan 12 är det lunch, god sådan, kött och potatis och sås.
Men jag ska fan inte vara med på det heller, av någon anledning är jag inte hungrig.
Vi har terminens sista projektinlämning klockan 13 idag och jag har inte skrivit på flera veckor.
Ska gå bort kvart i och lämna in en text jag skrev för ett tag sådan om att knulla sig till välmående.
Jag ska nog fanimej grina på papprena innan jag lägger dem i facken.
Pojkarna vägrade bli män.
Det gick dåligt för mammas pojkar, dom tänkte med sina kukar.
Synd att de inte vet vad som är bäst för dem, mammorna försökte tala vett i dem, men det hjälpte inte.
Jag sätter tio kronor på att minst två av dem tar en ångerfylld kontakt med den tjej de tidigare ratat.
Vinnare: 
Förlorare: 
Dags för mammas pojkar att få fitta.
Dags att jag brukar allvar.
Mammas pojkar har sin grande finale ikväll.
Såhär vill jag att det slutar:
Winner: 
Loser: Winner: 
Loser: Winner: 
Loser: Veckans musik.
Har varit nere på byn och hejdåkramat Låda på perrongen nu.
Tretton dagar var han här.
Första helgen var han här på besök, när han bestämde sig för att stanna längre flyttade han in, blev ett mellanting mellan inneboende och sambo, hade rumsnyckeln lika ofta som jag.
Det känns könrad att han inte är här längre.
Bakom ryggen, på madrassen där han sov, hör jag hur det lugna och det sköna bryter arm med tystnaden och saknaden.
Jag hör hur det knakar i en handled och skruvar nervöst på mig.
Nej, jag vill inte höra på den skiten mer.
Nu vill jag höra på dom låtar vi har nött, min kusin och jag.
Hans house och min fighter.
Hunkarnas ohlalala slutar med röda kort.
Crickan Ronaldo sparkar in en fotboll från två meter i öppet mål och blir helt tossig.
Han firar målet som om han avgjort en svampcupsfinal för fyraåringar.
Extasen är som den vid en en stor final och idiotin att ta av sig sin tröja när man får en varning för det är på en fyraårig pojkes nivå.
Jag har alltid gillat honom, men det är hatkärlek för jag blundar inte för hans egoistiska äckliga strandraggarstil.
När han den vita madridtröjan rycks av och han blottar sin bringa säger Fnissan ohlalala.
Då irriterar han mig ännu mer, när han får en sån reaktion från kvinnosläktet för sitt otillåtna tilltag.
Jag irriterar mig själv när jag kommer fram till att jag också skulle ha skeppat av mig tröjan om jag hade haft en sån kropp och en sån publik.
Det är klart att det är värt att stärka sitt värde i kvinnoögonen för en liten ostskiva i handen på nån gammal gubbe med svarta kläder och visselpipa.
Jag irriteras intensivt i några sekunder innan tv-bilden visar en ännu dummare aktion från Crickan, han gör en eftersläng, sparkar ner en motståndare bakifrån och får en till ostskiva som blir till ett rött utvisningskort.
Det är inte värt det längre, det är inte värt att inte få spela mer för att få lite ohlalala om sig.
De så kallade hunkarna förlorar alltid till slut i en rättvis värld, så måste det bara vara.
Ohlalala.
Vi vill ha varsin människotjej som kan förfesta hos Quimmen.
Det är kusinens tionde dag på hans småländska semester.
Vi dippar lättsaltade chips i fresh island-dipp, samtidigt som han sitter i en stekfåtölj och pökrar med min lapptopp i knät och jag sitter vid skoldatorn och skriver det här.
Det är mysigt och vi kommer nog tillbringa större delen av natten här, är inte ett dugg trötta eftersom vi vaknade halv fem i eftermiddags trots att vi somnade tre igår, utan att ha festat, vansinnigt.
När vi inte sitter här och inte festar och inte bowlar med ICA-Jerrysar är vi i Jönköping och ser Twilightfilmen New Moon på bio.
Twilight handlar om omöjlig kärlek mellan en vampyrkille och en människotjej.
När vi inte är i Jönkan och ser på filmer om omöjlig kärlek pratar vi om saker.
En sak vi pratar om det är möjlig kärlek mellan människokillar och människotjejer.
Det är kruxigt det där.
Jag säger till Låda att man måste vara stolt över sin flickvän, att det inte ska spela nån roll vad andra tycker om henne, att ingen annans ord ska väga något i förhållande till ens eget hjärtas ord.
Om andra kan snacka ner hennes värde är hon inte tillräckligt mycket värd.
Låda tittar lite snabbt på mig och så avger han ett halvt mmm som gör att jag inte vet om han tycker det jag sagt är väsentligt och rätt.
Man måste väga in flera aspekter, säger Låda.
Det är klart att det är mysigt att ligga och pussas på tu man hand med vilken småsöt tjej som helst.
Men bara få, få ickerandomtjejer håller måttet när alla aspekter vägs in.
Man får tänka på att det både ska gå att ha med sig henne till Farmor på jul och att hon ska gå att ha med sig på förfesterna hos Quimmen, säger Låda.
Jag skrattar till, för att det är ett komiskt kriterie att hon måste ha den specifika talangen att smälta in i en blå soffa på Tureborg, för att kunna leva med en av kusinerna Abrahamsson.
Sen slutar jag skratta och säger ja.
Ja, det är fan sant, säger jag till Låda.
Vi är tysta en stund i internatrummet och tänker på detta på var sitt håll.
Vi bestämmer oss för att gå till gympasalen och spela fotboll.
Vi lämnar rummet som helt nya människor och spelar fotboll som helt nya människor.
Vi tränar avslut och gör satans massa mål.
Vi lämnar gympasalen och går ut i verkligheten och bereder oss på att träffa en människotjej som gör kärlek möjlig.
Nu sitter vi i biblioteket och bereder oss.
Hon är en omöjligt kär människotjej.Fredagspucken.
henrik säger:
är d elungna pucken ikväll för kapten?
Jean-Pierre Papin säger:
det vore bäst och så var också tanken. men det finns damer och herrar som vill annorlunda. jag är nyvaken efter en powernap och öppnade just kvällens första pilsner. det blir inte den lugna pucken ikväll. men det blir heller inte den vildaste av puckar. jag ska bara glida längs isen. titta på dom andra. titta på janne i båset. titta på honken i målet.
Cykel-Calle på förstasidan!
Men i tisdags hände det mig när jag steg in i en tobaksaffär i stan och såg Cykel-Calle på Expressens framsida.
Jag köpte tidningen och fick veta att Calle heter Carl Wachtmeister och att han numera bor i Uppsala, i skogen.
Jag träffade Cykel-Calle sommaren 06 när jag var på semester på Gotland med Skörsten och Låda, C-C trampade runt på ön den sommaren.
Minns honom väl, han körde hem Skörsten och mig från krogen till campingen, Låda var försvunnen och ramlade in i tältet senare på natten.
Han var trevlig, alla på vägen hem var tjenis med honom, han var glad, verkade inte hemlös.
Hoppas ni lyder artikelns råd och dyker in på facebook och pungar upp en peng så killen får tak över huvudet, det är han värd.
Egentagen bild.Alla som bowlar heter Ica-Jerry.
Igår var vi och bowlade, Låda och jag.
Redan när vi steg innanför dörren gjorde vi en sinnessjuk upptäckt, som när vi kom längre in i lokalen inte blev friskare direkt.
Det råkade förefalla så att alla på Nässjö bowlingcenter ser ut som mongot Jerry i Ica-reklamen.
Man blev alldeles virrig i pannkakan när man vände sig åt olika håll för att se om det fanns nån normal människa någonstans, men det var bara Ica-Jerrysar överallt.
Att alla som är från Göteborg heter Glenn visste vi sen gammalt.
Nu vet vi även att alla som spelar bowling heter Ica-Jerry.
En sak till.
Pulla inte sönder fingrar och händer och armar inför en bowlingrunda.
Inte för att Ica-Jerrysar pullar.
Men gör det bara inte.
1 December= Julkalender och snöstormsglob!
Han har semester från sitt norska jobb och stannar här en längre tid.
Det är mysigt att ha sin bästa kusin hos sig, även om det är småtrångt i mitt lilla internatrum.
För att få det ännu mysigare och ännu trängre köpte jag idag en julkalender och en snöstormsglob med en jultomte i.
Dessa två saker ska köpas den första december varje år, en chokladkalender och en julpyntargrej.
Jag är inte mycket för att hetsa inför julen, men det är ett måste, att ha en kalender och ett pynt.
Nu är det jul i mitt rum.
Är lite pirrig inför att öppna första luckan, har inte gjort det än.
Nu sitter jag i datasalen och ska skriva ett nytt kapitel i min bok, sen ska jag gå hem till min hemmaman Låda och se vad som finns i lucka nummer ett.
Visst är det lite kul med jul, visst är det lite det.
Det fanns flera kalendrar att välja mellan, valet föll på den med High school musical.
Julpyntet var lättare att välja, snöstormsgloben var både billigast och väckte mest minnen från mitt barndomsrum, minns att jag tyckte det var så fräckt att det började snöa när jag skakade globen. I barndomen hade jag den på mitt skrivbord, nu har jag den i fönstret, bland Falunskylten och pepparkakorna. Den bor bra där.
Den är här nu, Underhållningen.
Bilden är tagen i Gläntan i fredags.
Den visar det vi länge väntat på, den visar en liten del av det som nu finns på Sörängen.
Jag talar om det vi i folkhögskolemun kallar Underhållningen.
Det tog längre tid i Nässjö än vad det gjorde i Molkom och i Sala, ett tag var jag förbryllad över det långa förspelet, men visst lossnade det till slut, visst kom den.
Den kommer alltid till folkhögskolorna, Underhållningen.
När den kommit stannar den.
Den stannar och skiftar färg, fram och tillbaka skiftar den mellan gamla och nya färger.
Ibland är den riktigt stygg.
Alltid är den vacker.
Underhållningen.
