Killen och Gumman.
Jag väntade samtal från Farsan.
Han hade ringt utan framgång och sms;at med en fråga om när jag hade telefontid.
Ring imorgon mellan ett och tre, svarade jag.
Ulrik frågade mig på lunchen om jag skulle gå och ta en sleep.
Då svarade jag "nej, farsan ska ringa och jag måste svara, har inte pratat med killen sen i somras".
"Haha, killen, sjukt att kalla sin farsa för killen" sa Ulrik då.
Och jag tänkte inte på det själv när jag sa det, men i den stunden insåg även jag det vrickade.
Att inte ha pratat med sin pappa på nästan ett halvår säger väldigt mycket om en svårt skadad relation, att sonen kallar pappan för "killen" säger kanske ännu mer.
Senare samma dag pratade jag med Farmor i telefon, under överhörande från Ulrik.
Samtalet avslutades med att jag sa "Ha det bra nu, Gumman".
Även denna gång påtalade Ulrik tilltalet - det är inte många som kallar sin Farmor för Gumman.
Detta föll sig lika naturligt som att kalla Farsan för "killen", men när Ulrik belyste så kunde jag inte annat än hålla med.
Farmor är min goa Gumma och det är lika unikt som självklart för mig.
Killen och syrran. 
Jag och Gumman.
