Det ska po bloggen osso!

Vi får skrivuppgifter som jag skiter i.
Klassen förbereder en julshow och jag är den enda som inte är med alls.
Det åks på pyssel- och lekmys hos lärarinnan i Habo och jag följer inte med, meddelar inte ens att jag inte följer med.
Det planeras klassresa, jag planerar inte, röstar inte ens på resmål, tänker inte ens följa med, planerar inte ens att meddela att jag inte ska med.
Vi ska gå fem minuter tidigare från lektionen för att hinna i tid till luciatåget på fikat i matsalen, jag går trekvart tidigare för att gå hem.
Jag gick hem och lyssnade på musik som är lika ledsen som mig, men sen stod jag inte ut med det så jag var tvungen att ta en promenad.
Tog en sån promenad utan mp3-spelare, en sån där det är tyst och man tvingar sig att umgås med sitt inre.
Det var så jädra jobbigt och jag ville bara gråta.
Jag ville vika av från terrängspåret och rakt in i skogen för att lägga mig i nåt hörn och bara storgrina.
Då pratar jag inte om en skvätt för att sedan gå vidare. utan om sorgearbete, en sån gråt som efter att ha sett ett litet barn bli slaget.
Jag övervägde detta väldigt starkt, men det gick inte för jag hade inga mörka solglasögon med mig och det går inte att smita hem utan att passera skolbyggnader och riskera att en massa folk ser sorgen.
Efter ett liv i den här kroppen vet jag allt om att vänta med att gråta, men det är aldrig lättare för det, behovet blir inte mindre.
Klockan 12 är det lunch, god sådan, kött och potatis och sås.
Men jag ska fan inte vara med på det heller, av någon anledning är jag inte hungrig.
Vi har terminens sista projektinlämning klockan 13 idag och jag har inte skrivit på flera veckor.
Ska gå bort kvart i och lämna in en text jag skrev för ett tag sådan om att knulla sig till välmående.
Jag ska nog fanimej grina på papprena innan jag lägger dem i facken.