Gråten, luften, cigaretterna.
Jag tog gråten sådär lite lätt i håret och bara ryckte till så den skulle fatta att jag visste att den fanns där, så att den skulle se att jag ser den, så att den ska hålla sig i skinnet ett tag.
Den verkliga tömningen får jag väl ta hemma på det hökedalska köksgolvet, det brukar bli så.
När jag gråtit behövde jag luft, jag har varit i omedelbart behov av just luft väldigt ofta på senare tid.
Hade hittat en cigarett under elementet som jag kunde leva på till macken.
Där köpte jag skogsbärsvatten och vingummi och marlboro menthol.
Jag hade inga solbrillor på mig nu heller, men en plan hade jag, om jag skulle träffa någon av kassagrabbarna jag är tjenis med, att säga att slitenhet, glansiga ögon och rosslig röst berodde på bakfylla.
En av kassagrabbarna var där, Högerbacken, men jag behövde aldrig försvara mitt tillstånd.
Ni kan se mig vanka under gatlyktorna här fler kvällar om ni tittar ut mellan elva och ett.
Jag går sakta, jag går mitt i vägen.
Jag går mot vinden för att få röken i ansiktet för att förnedra mig.
Ingen går bakom mig och ingen går framför mig.
Man kan säga att jag går ensam.
