Jaså, anarkister kan också äta bajs.
Uno: Att jag bloggat lite tunt denna vecka beror på att jag haft sinnesmycket att göra.
Exempelvis jobbade jag non-stop med (ingen jävla)skoltidningen all min vakna tid i onsdags, sjutton timmar i sträck.
Utöver det har det varit förberedelser inför Öppet hus som vi har på skolan idag, det har varit två gånger bollspel, svampcup, förberedelser inför kvällens fest och som moset på klubban finns en flickvän.
Nu är egentligen första gången på hela veckan som jag andas ut luft ur lungorna.
Och då gör jag det i ett bloggfönster.
Öppet hus idag ja, med press i form av en poesiuppläsning där jag kände mig orolig för formen efter ett och ett halvt års bortavaro från scenen samt en förväntan att vara bra kille inför Fnissans föräldrar som skulle komma.
Formen där var jag inte orolig för på samma sätt, att jag inte är den killen som jonglerar fram kaniner ur trollkarlshattar inför flickvänners föräldrar, det vet jag och det finns ingen risk att det ändrats sen senast jag var i den svängen.
Jag var alltså inte speciellt glad när jag släckte ljuset inatt och visste att jag skulle vakna till en dag med massa pissig press.
När klockan väl ringde imorse var jag ändå på hyfsat humör och jag peppade upp mig med Middas och Seppo Pannbiffs stämningshöjare "Så gott att må gott igen" av Peter Lemarc.
Tog en duckaching, tog en tallrik hallonyoghurt med Start och tog på mig kläder som jag vet att jag växer i, sen traskade jag mot händelsernas centrum med god feeling.
BAM.
Smack på käften.
Rullgardin ner.
Det första som händer är att vår skoltidning som vi slitit ur oss med blod, svett och tårar och sen skrivit ut i färg och stolt tejpade upp sent igår kväll, är nerplockad.
Vi irrar runt och undrar vem fan som tagit sig den friheten ovanför våra huvuden.
Sen stiger vår lärares assistent fram och informerar att han och 91;an minsann inte tyckte det vi gjort utanför kursens ramar var lämpligt att visa upp för besökarna.
Stämningen vid det tillfället glömmer jag sent.
Jag glömmer inte heller den adrenalinpumpen som var igång när Dalar och jag stack upp till datasalen och specialskrev varsin föraktosande dikt till uppläsningen som väntade en halvtimme framåt i tiden.
Det blev riktigt bra texter, det blir det alltid när man fångar sig själv mitt i en känsla, då är det bara att vrida ur kroppen ovanför bokstavsbadet.
Men någon hejdade oss och såhär i efterhand var väl det tur det, inte snyggt att avskräcka allmänhetens besökare för att man är förbannad på individer, det ligger så att säga utanför kursens ramar.
Vi gick upp och läste ursprungstexterna och jag tyckte vi gjorde det jättebra, var en go kick att öppna sig inför en publik igen.
Men det blev bara en uppläsning, inte två som planerat, vi meddelade vår lärare Bommen som alltid ska ha respekt, att vi inte kunde gå med på villkoren, vi fick respekt tillbaka och med den markeringen kändes det renande att lämna skolan bakom sig och möta solljuset nere i stan.
Dom där föräldrarna som jag trots allt tänkt ta i hand fick falla mellan stolarna, jag var inte i representativt skick.
Jag vill inte skriva för mycket.
I den här vrickade institutionen har någon tidigare slängts ut på grund av kärleksförklaring till lärare via blogg.
Då tar jag för givet att det är pistolen mot skallen även när man ska måskitförklara.
Men en man som äter etablissemangets skit och kör över sina elever har jag inte mer till övers för än vad jag har för den bruna korven som ligger på tungan där.
Nu har jag legat en stund i sängen och samlat intryck och energier, härmed är det slut på den dåliga delen av dagen.
Nu är det dags att ta en ny duckaching, ta en iskall pilsner och sätta på Så gott att må gott igen, igen.
Kläderna blir inte desamma som imorse, det är nämligen Skrapans avskedsfest och hon har utlyst Dragqueentema.
Calle Abrahamsson blir alltså Carola Abrahamsson ikväll, kvinnokläder är inköpta på Röda Korset, även högklackade skor och handväska.
Muckar man med mig ikväll springer jag inte iväg och skriver en dikt, då vevar jag med handväskan!
Skål, vänner och fiender.
Peter Lemarc - Vilda katter - Dragqueens
