Det ska po bloggen osso!

Nämnde något inatt om att jag kände harmonin lukta mig i nacken när jag återvände till Småland-Nässjö-Sörängen-Lindängen-Rum 15.
Idag ligger lugnet som en harmonisk filt över hela kroppen på mig.
Ibland är det riktigt hemskt att känna sig ensam, ibland är det vackert och alldeles, alldeles underbart.
Det är det bästa med Sörängen jämfört med Molkom och Tärna, att man får vara ifred här.
Visst är en stor del av internatlivet att leva nära inpå jämnåriga och likasinnade och umgås flitigt och härja.
Men det ska vara självvalt.
Man ska kunna dra sig undan när som helst och hur mycket som helst.
Tidigare har vi bott fler i varje hus och mitt hus har alltid varit det med flest elever i och mitt rum(tack vare att mitt efternamn börjar med alfabetets första bokstav, I guess) låg närmast in- och utgången, tillika händelsernas centrum, på båda de tidigare ställena.
Här är vi uppdelade på fler boenden och till min stora lycka bor jag i det hus med minst spring i.
Istället för att dela kök med femton pers delar jag med två som i praktiken är en.
Egen toa och dusch, vilket jag hade i Sala men inte i Molkom.
Företeelsen korridorhäng existerar tack och lov inte.
Här är det helt tvärtom, jag tror inte ens att en enda i mitt hus varit inne i den andras rum.
Det låter överdrivet asocialt och tråkigt, hade jag inte varit med om motsatsen så hade jag säkert tyckt det också.
Men nu har jag varit med på två klibbiga resor, då är det jävligt behagligt att ha air condition på den tredje.
Umgänge är det så klart ändå, man är med den man vill när man vill och gör det man vill i den miljön man känner för.
Ungefär som det är i världen utanför.
Vad gäller mitt val av umgänge håller jag det på en sparsmakad nivå, vilket det faktum att jag bara haft två(!) självvalda besökare(när det inte varit fest) på rummet sen i augusti. Tre med vapendragaren då.
Det är så himla skönt att bara steka själv och inte behöva ta hänsyn till nån.
Jag känner det inte minst i anslutning till hembesöken.
Självklart är det jättehärligt att träffa Farmor, Olsson och Fajsi och få ta nostalgiska tittar ut genom pojkrumsfönstret i Hökedalen.
Men jag kan aldrig dra mig undan.
Dels förväntas jag umgås och snacka hela tiden för att vi, så att säga, har tid att ta igen när jag inte är hemma så ofta.
Dels har vi inte längre någon tv i vardagsrummet så den enda tv´n är stationerad i mitt rum och eftersom Olsson inte har något jobb längre så kan jag varken se på de program jag själv vill eller ligga och titta i taket ifred.
Därför, därför, därför är landningen hemma på det småländska höglandet så jävla gött nu.
Har kammat lite internet som var länge sen.
Rakat mig som jag inte gjort på två veckor.
Tagit en lång och varm dusch.
Till ljudet av ljuvlig ackustisk rock på AOL.
Som moset på klubban är solen riktigt glad idag, inget snökaos här inte.
Passar bra när jag måste till stan och fylla på kyl, frys och skafferi - knäckebröd, prickig korv och gammal glass är inget man blir stor och stark av, så det blir promenix.

Just det, mitt dilemma och tajmande med sömn, OS, skrivande och lektioner.
Jag tog en fyratimmarssleep efter nattens blogginlägg så jag pallar med den här dagen, men är ändå rätt trött, så det ska inte vara några problem att ta en ny fyratimmarssleep mellan nio och ett ikväll.
Fotbollen skiter jag alltså i, vaknar lagom till hockeyn, sen kör jag skola direkt därefter och lägger mig imörra nån gång mitt på dagen.
Skriva ska jag göra mellan promenadhandlingen och kvällssleepen.
Feta inlägg nu, här tas hela bloggtorkan igen på en och samma gång.
Hoppas ni gillar´t.
Hej.


Träffarna på googlesökningen av ordet "harmoni" var minst sagt skilda och lustiga.