In i föraktet med örat mot hans hjärta.
Det är något av det sjukaste av allt det här.
Så oerhört bisarrt.
Du kommer till mitt rum och vet hur upprörd och sviken jag är.
(jag säger inte att du hoppats att jag haft tårar istället för förakt i ögonen, jag säger bara att det inte är något jag utesluter)
Du vill lägga dig bredvid mig.
Hur i hela helvetet resonerar man när något sådant hänt och man är hos en människa som mår så och man är där för att prata på det sättet, hur tänker man då, när man vill ligga tätt intill.
Skulle du inte bara ligga tätt intill bredvid, skulle du lägga dig som vanligt, tätt intill ovanpå, med huvudet på mitt bröst, med örat mot mitt hjärta.
Du tänkte snärja mig.
Koppla ett grepp och utnyttja mig med en giftpil där jag är som sårbarast.
Till vilken nytta.
Nästa brev, nästa blick, nästa uppskattning, nästa delade clementin där ena halvan inte går att äta.
Nästa gång vi skrattar högt och länge tillsammans och jag inte förstår att vi bara gör det för att nästa tv-program inte börjat än.
(jag säger inte att du kände istället för tänkte när du ville lägga dig ner, jag säger bara att det inte är något jag utesluter)
