Tack livet för käftsmällarna.
Efter snökaos och blodigt ansikte kommer solkaos och mindre blodigt ansikte.
Så är det.
Om vi ska börja med solen som sådan så är den ju löjligt härlig idag.
Vaknade halv åtta och solglasögonen som jag alltid har på mig när jag går upp så tidigt för att äta frukost i skolmatsalen, inte för att vara spexig eller så utan för att mina ögon behöver det på grund av nyvakenheten, fyllde faktiskt den grundläggande funktionen som solstrålsdämpare.
Sen dess har den varit uppe och lysande, känns fantastiskt efter all snökaos och allt jävla mörker vi dragits med senaste tiden, ja senaste halvåret mer eller mindre.
Och jag har lyfts upp av inre faktorer såväl som av vädret, vilket till och med gläder mer.
Trots att det var sinnessjukt tungt att stiga upp igår och trots att jag hade tusen anledningar att inte göra det så gjorde jag det.
Det är bättre att knyta den blodiga näven och gå ut och fejsa verkligheten än att ligga under täcket och gömma sig för livet.
Kvittot för mod och styrka kom på kvällen då söndagssamtalet som var bra men inte gjorde någon glad följdes av ett måndagssamtal som var jävligt bra och gjorde två personer jävligt glada.
Sen dess har jag inte kunnat få ner mungiporna från öronen, har(förutom när jag känt mig som mest fånig) inte försökt heller, dom mungiporna har faktiskt lite att ta igen i form av sårrengöring och tårtorkning.
På något sätt är jag när allt kommer omkring uppriktigt tacksam för allt som hände i helgen.
Visst, dom sjutton glassarna hade varit goda att smaska på nu i solen, men resten alltså.
Det är bra att livet ger mig käftsmällar ibland så jag vaknar.
Jag bemötte fredagens motgångar enormt destruktivt och tack vara den skit jag ställde till med och det ansikte jag nu ligger här i internatsängen med, vet jag vad jag att det var fel.
Och att jag inte ska göra så nästa gång.
Tack vare lördagens väckarklockslavett vet jag vad jag haft och vill ha kvar, att jag tagit någon viktig för givet och att jag inte behandlat den personen tillräckligt värdefullt.
Även där blir det ändring.
Så, tack livet för käftsmällarna.
Och tack för solen.
Den ska jag gå ut till nu för en renande promenad on my own, dumt att ligga och skräpa på rummet när det bjuds stekchans.
