Ett av dom svåraste besluten i mitt liv.
Det är så att min pappa fyller 50 snart och han ringde för ett tag sedan för att bjuda med mig på resa till Barcelona med familjen, det var väldigt överraskande och väldigt kul.
Men när han ringde igen häromdagen och berättade att datum för resan är sista helgen i maj trodde jag att mitt hjärta skulle gå i kras.
Visst, det är inte den sista skolveckan, men det är den näst sista, och jag vet hur magisk motsvarande tid varit på mina två tidigare folkhögskolor.
Vill verkligen inte missa den tiden.
Men Farsan tjatade och det gör han aldrig annars, vi har en väldigt, väldigt dålig relation och att han bjuder med mig på resa har aldrig någonsin tidigare hänt och kommer förmodligen heller aldrig hända igen.
Jag ifrågasatte det idiotiska i att välja just den tidpunkten när dom har en hel drös ungar som går i skola och framför allt en av mina bröder lär ha ett tufft beslut då han tar studenten i den vevan.
Fick aldrig något riktigt svar på varför just den veckan valdes ut, men det var inte han som prickade in datumet, utan hans häxa till fru, och jag kände på den tysthet som uppstod i luren, hur ledsen han blev när jag vägde över till att tacka nej.
Nu sitter jag här och vet varken ut eller in, och imorgon måste jag bestämma mig för då ska preliminärbokningen klubbas igenom.
Mår skit, känns som om jag går med förlust hur jag än gör.
Att det är ett av dom svåraste valen jag gjort i mitt liv kan låta väldigt överdramatiserat.
Men det känns verkligen så.
Och det svåraste betyder inte största, jag har tagit många större beslut, men då har dom känts mer naturliga och givna.
Det handlar inte bara om att åka med på en resa eller inte, det är så mycket mer underliggande, som insatta inte kan förstå.
Min farsa har aldrig någonsin bett mig om något i någon positiv mening.
Och han kommer nog aldrig mer göra det heller.
Det har påtalats från folk jag diskuterat detta med, att mina bröder kommer bli besvikna om jag inte följer med.
Men den aspekten finns inte för mig.
Visst, klart brorsorna hellre ser att jag följer med än att jag inte gör det, men vi har så bra kontakt att vi hittar på massa saker tillsammans i övrigt och inget kan förändra vår fina relation.
Däremot relationen till pappa kan förändras och skulle ha möjlighet att förbättras av en sån här grej, att vi kom närmare varandra.
Det är en unik möjlighet och jag känner lite att jag sviker farsan om jag bangar, men det i sig är väl inte så dumt, egentligen har jag väl mer eller mindre längtat hela livet efter att få välja bort honom.
Han har ju alltid valt bort sin äldste son, menar jag.
Men nu när jag sitter här är det allt annat än lätt att välja.
Att välja bort.
Det är ett helvete.
Men när han ringde igen häromdagen och berättade att datum för resan är sista helgen i maj trodde jag att mitt hjärta skulle gå i kras.
Visst, det är inte den sista skolveckan, men det är den näst sista, och jag vet hur magisk motsvarande tid varit på mina två tidigare folkhögskolor.
Vill verkligen inte missa den tiden.
Men Farsan tjatade och det gör han aldrig annars, vi har en väldigt, väldigt dålig relation och att han bjuder med mig på resa har aldrig någonsin tidigare hänt och kommer förmodligen heller aldrig hända igen.
Jag ifrågasatte det idiotiska i att välja just den tidpunkten när dom har en hel drös ungar som går i skola och framför allt en av mina bröder lär ha ett tufft beslut då han tar studenten i den vevan.
Fick aldrig något riktigt svar på varför just den veckan valdes ut, men det var inte han som prickade in datumet, utan hans häxa till fru, och jag kände på den tysthet som uppstod i luren, hur ledsen han blev när jag vägde över till att tacka nej.
Nu sitter jag här och vet varken ut eller in, och imorgon måste jag bestämma mig för då ska preliminärbokningen klubbas igenom.
Mår skit, känns som om jag går med förlust hur jag än gör.
Att det är ett av dom svåraste valen jag gjort i mitt liv kan låta väldigt överdramatiserat.
Men det känns verkligen så.
Och det svåraste betyder inte största, jag har tagit många större beslut, men då har dom känts mer naturliga och givna.
Det handlar inte bara om att åka med på en resa eller inte, det är så mycket mer underliggande, som insatta inte kan förstå.
Min farsa har aldrig någonsin bett mig om något i någon positiv mening.
Och han kommer nog aldrig mer göra det heller.
Det har påtalats från folk jag diskuterat detta med, att mina bröder kommer bli besvikna om jag inte följer med.
Men den aspekten finns inte för mig.
Visst, klart brorsorna hellre ser att jag följer med än att jag inte gör det, men vi har så bra kontakt att vi hittar på massa saker tillsammans i övrigt och inget kan förändra vår fina relation.
Däremot relationen till pappa kan förändras och skulle ha möjlighet att förbättras av en sån här grej, att vi kom närmare varandra.
Det är en unik möjlighet och jag känner lite att jag sviker farsan om jag bangar, men det i sig är väl inte så dumt, egentligen har jag väl mer eller mindre längtat hela livet efter att få välja bort honom.
Han har ju alltid valt bort sin äldste son, menar jag.
Men nu när jag sitter här är det allt annat än lätt att välja.
Att välja bort.
Det är ett helvete.
Kommentarer
Postat av: Skörra
"känns som om jag går med förlust hur jag än gör."
Se det som att du går med vinns oavsett hur du gör. Det är trots allt två goda saker du ska välja mellan.
Jag skulle rekommendera dig att välja ett alternativ som du inte tidigare prövat, alltså att åka Barce.
Postat av: lillebror
Nej gör det enklaste och kasta myntet! :D
Simpelt, och du slipper göra detta val, lämnar allt åt den matematiska chansen vilken sida myntet kommer på! :)
Trackback
