2008-2010 1-2.
Förra veckan var också en blek bloggvecka, den gången berodde det i första hand på tidningsmakande, denna veckan beror det på allt annat.
Skrev för nån månad sedan att den här skolan samlade tärnapoäng, att Nässjö började mäta sig med det händelserika livet i Sala.
Men då var det en bit kvar.
Nu har det hänt sjuhelvetes massa sjuka saker här.
För två år sedan var det Snusan som skakade världen, nu har jag stått för det mesta av showen på egen hand.
Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta och mena det, men nu har Sörängen gått om Tärna.
Inte i form av påverkan på mig, det tror jag inte.
Jag är inte den känslomässiga vulkan nu som jag var då.
Men boken om det här livet blir bättre än boken om det förra livet, om jag vågar skriva den.
Det bästa är att inte de som varit en del av den känner till de andra delarna.
Det läskigaste är att inte ens jag vet hur det slutar.
Jag trodde inte att nån var kapabel att skapa fetare rubriker än den här tjejen.
Nu vet jag att den här killen är kapabel. Jag vet inte vad jag ska tycka om det.Jag hatar djuret i mig.
Mellan två kyssar: Jag söker efter kärleken, precis som du.
hon kom som en virvelvind, förklädd till en storm
till den busshållplats, där jag väntat så många gånger förr
hon sa: vart är du på väg?
jag sa: vartsomhelst!
hon svara: jag vet vart det e. kom till mitt obebodda hjärta och se!
två ensamma själar bara föll i en famn.
de hade inget val, som gjorda för varann
två sargade hjärtan va skulle de göra
de sökte varann och dom rörde sig vid varandras sår
båda med höften full av längtan och törst
och för några månader försvann all smärta som de bar i sina bröst
den jag ser i spegeln kan inte va jag!
måste vi slåss i veckor för att älska en dag?
Flygelterapi.
Söndag är generellt en dålig dag för stora beslut, men ibland spelar det inte roll vad dagen är för en dag och nu gjorde det inte det.
När jag grubblade som grövst satte sig Dalar vid flygeln i hörsalen och spelade och sjöng för mig, samtidigt som jag gick runt i rektanglar i den rymliga lokalen.
Det var väldigt helande, plötsligt fick jag en ny terapiform att lägga till dom gamla.
Förutom skriva, läsa, prata, motionera och duscha kan jag nu även rekommendera att lyssna på en kompis som spelar piano, när man inte mår bra.
En av låtarna han spelade var When we were winning, det var till min ära för att jag för dagen såg ut som ett äkta Broder Daniel-fan med utsmetat smink.
Jag trivdes lika bra som BD-fan som jag gjorde i kvinnorollen.
Att gnugga bort nagellacket var hälsosamt, jag blev rädd för mig själv varje gång jag såg ner på mina händer.
Och utsmetat smink har jag alltid gillat, tjejer brukar tro att dom är fula i det, men jag talar alltid om hur hett jag tycker det är.
Så: Man är finare bakis som tjej än som kille.
Men beslut måste man ta som sig själv, det kan jag inte låta Carola göra.
Den lilla slynan Carola.
Igår föddes Carola Abrahamsson, en riktig bitch som ständigt har ett koppel av uppvaktare runt sig.
Jag kommer definitivt spara denna outfit och iklä mig rollen som Carola fler gånger i mitt liv.
Jag är fullt medveten om att både dessa bilder och denna text kan komma att användas emot mig, men jag har faktiskt alltid gillat tanken på mig själv som tjej, velat klä ut mig till kvinna.
Vet inte om det klassas som en sjukdom, men isåfall är det ändå bara en i raden.
Vad som väcks i min kropp när jag får vara Carola kan jag inte sätta fingret på, men det är väldigt härligt.
Jaså, anarkister kan också äta bajs.
Uno: Att jag bloggat lite tunt denna vecka beror på att jag haft sinnesmycket att göra.
Exempelvis jobbade jag non-stop med (ingen jävla)skoltidningen all min vakna tid i onsdags, sjutton timmar i sträck.
Utöver det har det varit förberedelser inför Öppet hus som vi har på skolan idag, det har varit två gånger bollspel, svampcup, förberedelser inför kvällens fest och som moset på klubban finns en flickvän.
Nu är egentligen första gången på hela veckan som jag andas ut luft ur lungorna.
Och då gör jag det i ett bloggfönster.
Öppet hus idag ja, med press i form av en poesiuppläsning där jag kände mig orolig för formen efter ett och ett halvt års bortavaro från scenen samt en förväntan att vara bra kille inför Fnissans föräldrar som skulle komma.
Formen där var jag inte orolig för på samma sätt, att jag inte är den killen som jonglerar fram kaniner ur trollkarlshattar inför flickvänners föräldrar, det vet jag och det finns ingen risk att det ändrats sen senast jag var i den svängen.
Jag var alltså inte speciellt glad när jag släckte ljuset inatt och visste att jag skulle vakna till en dag med massa pissig press.
När klockan väl ringde imorse var jag ändå på hyfsat humör och jag peppade upp mig med Middas och Seppo Pannbiffs stämningshöjare "Så gott att må gott igen" av Peter Lemarc.
Tog en duckaching, tog en tallrik hallonyoghurt med Start och tog på mig kläder som jag vet att jag växer i, sen traskade jag mot händelsernas centrum med god feeling.
BAM.
Smack på käften.
Rullgardin ner.
Det första som händer är att vår skoltidning som vi slitit ur oss med blod, svett och tårar och sen skrivit ut i färg och stolt tejpade upp sent igår kväll, är nerplockad.
Vi irrar runt och undrar vem fan som tagit sig den friheten ovanför våra huvuden.
Sen stiger vår lärares assistent fram och informerar att han och 91;an minsann inte tyckte det vi gjort utanför kursens ramar var lämpligt att visa upp för besökarna.
Stämningen vid det tillfället glömmer jag sent.
Jag glömmer inte heller den adrenalinpumpen som var igång när Dalar och jag stack upp till datasalen och specialskrev varsin föraktosande dikt till uppläsningen som väntade en halvtimme framåt i tiden.
Det blev riktigt bra texter, det blir det alltid när man fångar sig själv mitt i en känsla, då är det bara att vrida ur kroppen ovanför bokstavsbadet.
Men någon hejdade oss och såhär i efterhand var väl det tur det, inte snyggt att avskräcka allmänhetens besökare för att man är förbannad på individer, det ligger så att säga utanför kursens ramar.
Vi gick upp och läste ursprungstexterna och jag tyckte vi gjorde det jättebra, var en go kick att öppna sig inför en publik igen.
Men det blev bara en uppläsning, inte två som planerat, vi meddelade vår lärare Bommen som alltid ska ha respekt, att vi inte kunde gå med på villkoren, vi fick respekt tillbaka och med den markeringen kändes det renande att lämna skolan bakom sig och möta solljuset nere i stan.
Dom där föräldrarna som jag trots allt tänkt ta i hand fick falla mellan stolarna, jag var inte i representativt skick.
Jag vill inte skriva för mycket.
I den här vrickade institutionen har någon tidigare slängts ut på grund av kärleksförklaring till lärare via blogg.
Då tar jag för givet att det är pistolen mot skallen även när man ska måskitförklara.
Men en man som äter etablissemangets skit och kör över sina elever har jag inte mer till övers för än vad jag har för den bruna korven som ligger på tungan där.
Nu har jag legat en stund i sängen och samlat intryck och energier, härmed är det slut på den dåliga delen av dagen.
Nu är det dags att ta en ny duckaching, ta en iskall pilsner och sätta på Så gott att må gott igen, igen.
Kläderna blir inte desamma som imorse, det är nämligen Skrapans avskedsfest och hon har utlyst Dragqueentema.
Calle Abrahamsson blir alltså Carola Abrahamsson ikväll, kvinnokläder är inköpta på Röda Korset, även högklackade skor och handväska.
Muckar man med mig ikväll springer jag inte iväg och skriver en dikt, då vevar jag med handväskan!
Skål, vänner och fiender.
Peter Lemarc - Vilda katter - Dragqueens
Gatt gung!
Dagens spottklysa var tråkigt att blogga, jag borde ha lärt mig att alla trådar som måste hållas igång tar död på blogglusten.
Men kärleken till musiken dör aldrig.
Och länka till låtar ska jag göra titt som tätt ändå.
Just nu har jag genom Min Älsk fått vetskap om att Chelseas Ashley Cole inte är värd sin fru.
Inte nog med att han varit otrogen mot sin Cheryl, han är även sämre på att spela fotboll än vad hon är på att sjunga.
Den här låten har så jävla gatt gung och nöts nu för att jag ska ta mig upp ur sängen med glatt humör och komma i tid till en redaktion där jag ska bidra till skolans bästa tidning.
Superettantips.
Inför säsongsstarten av Superettan tippade Dalar och jag utgången, nu har det gått två omgångar, men vi står fast:
DALARS TIPS:
1.Syrianska
2.Hammarby
3.ÖIS
4.Assyriska
5.Sundsvall
6.Ljungskile
7.Norrköping
8.Landskrona
9.Jönköping
10.Ängelholm
11.Öster
12.Väsby
13.Degerfors
14.Trollhättan
15.Falkenberg
16.Brage
Stjärnvärvningen Peter Ijeh.
MITT TIPS:
1.Assyriska
2.Hammarby
3.Syrianska
4.Örgryte
5.Ljungskile
6.Norrköping
7.Ängelholm
8.Sundsvall
9.Falkenberg
10.Landskrona
11.Öster
12.Degerfors
13.Väsby
14.Jönköping
15.Trollhättan
16.Brage
Stjärnvärvningen Rikard Norling.
Shopping och telefunken.
Min bror Flexa och min kompis Midda var på Willys och handlade äppeljuice och ringde till personalen på interntelefonen.
Det tyckte jag var värt att dokumentera.
Finns en kung finns en drottning.
Att BaginboxDavve är kung på den här skolan är bestämt och bokfört, men alla vet inte vem drottningen är.
Drottningen är Global-Sandra som kom till tyskfesten med världshistoriens mest glamourösa smycke.
Har man örhängen med Clemens Konrad på är man drottningen, det är inget jag behöver vidareutveckla.
När Kungen tog kronan från "Kungen".
Att en liten låtsaskrona på en killes huvud kan attrahera tjejer så till den milda grad, det trodde jag inte innan jag upplevde det på den här skolan.
Första gången var på halloweenmaskeraden i höstas, då Schlippovi var utklädd till King Arthur och fick brudarna att flänga efter honom hela kvällen på ett, för flockdjuren, närmast självförnedrande sätt.
Efter detta har han i sättningsgänget gått under namnet "Kungen" sedan den dagen, något som stört mig.
Jag gillar Schlippovi, inte minst för att han la en miniburgare utanför min dörr när jag låg dödsbakis i min säng idag, men det är ingen kille någon ska kalla för kung, det är det inte.
Någon vi ska kalla för kung såg ut som en sådan igår under den tyska comebackfesten för den ståtlige Clemens Konrad som varit i Ecuador under vinterhalvåret.
Vet inte hur BaginboxDavve fick in sin kungakrona i det tyska temat, men det bryr jag mig inte alls om.
Vad jag bryr mig om är att tjejerna hängde och klängde på honom på ett lika uppseendeväckande sätt som var fallet för Schlippo för ett halvår sedan.
Davve njöt i fulla drag och han är utan tvekan värd det, han är det verkliga konungaämnet på Sörängen.
Så nu är den gamla kungen avsatt.
Bara en kan vara kung.
Kungen är Kung Davve.
Hur man vet att man är lycklig.
Jag är ganska skojfrisk, jag brukar skoja och skratta en hel del.
Men att skratta och att fyra av ett riktigt hjärtligt leende, det är inte samma sak.
Att inte försöka le, att försöka hålla tillbaka ett leende men misslyckas, att ett leende lyckas skina igenom, det är lyckans mest definitiva uppenbarelse.
Idag har jag och min klass varit i Göteborg på konstmuseum bakom Poseidons rumpa.
Jag är ingen människa som gillar museum, men för första gången hade jag inte tråkigt.
Det var spännande att se skelett som juckade mot ägg och en naken kvinna som rullade in sig i mjöl och jord.
Hela dagen har faktiskt varit riktigt bra.
Det bästa med dagen var när Dalar och jag fick fotas tillsammans med vår estetlärare Magasinet.
Magasinet är nog den mysigaste kvinna jag mött i hela mitt liv, man kan säga att hon är damernas svar på männens Janne.
Var så himla uppspelt inför att fotas med henne och när jag nu i efterhand ser på bilden vi tog med henne ser jag mig själv med ett löjligt glatt leende.
Jag ser oförställt lycklig ut.
Det finns inte mycket som gör mig så glad som att se mig själv oförställt lycklig.
Jag blir rent av lycklig, av det också.
Jösses vilken positiv kedjereaktion.
Två gubbar blir gubbigare.
Tomas Tranströmer fyller 79 år idag. Grattis till den första poet jag såg uppträda live.
Thomas Abrahamsson fyller 50 år idag. Grattis till min pappa.
Ångestmedicinen heter Skratt.
Som jag skrev häromdagen pratade Farmor och jag om livet under påsklovet, som vi ofta gör när vi umgås.
Mycket allvar blir det, ibland även tårar, men också ofta, ofta skratt.
Skratt är livets bensin, en människa som inte skrattar är en död människa, likaså en människa utan självdistans.
Farmor och jag har en levande relation med mycket kärlek och himmelshögt i tak.
Mitt i min utläggning om mina oceaner av samvete bröt Farmor in med något som fick oss båda att släppa skiten för ett tag.
Ibland behövs det och när det händer är det så härligt.
Såhär var det, jag berättade att jag även kan må dåligt å andras vägnar många gånger, Farmor sa då att ingen annan gör så och fortsatte:
Jag tror inte folk tar på sig vad andra gör iallafall. Det är nog det sista dom gör. Det skulle vara han Thomas Quick. Han har ju tagit på sig 20 mord som andra har gjort.
Följt av ett gemensamt ångestmördande skratt.
Jag tror inte det framgår här i mitt återberättande, vilket fint ögonblick detta verkligen var.
Men det var fint.
En av få som tar på sig mer onödig skit än vad jag gör.
Vimmelbilder?
Vet inte vad jag var på för humör under Midda och Solskjaers inflyttningsfest egentligen.
Eller jo, jag vet att jag var på gott humör, men om man ser på bilderna jag nu laddade ur kameran blir man konfunderad.
Jag lyckades inte ta några vettiga bilder alls.
Och de bilder jag försökte ta måste ses som halvhjärtade försök.
En halv rumpa, en stråle kiss, en chefsmustasch, ett par fotbollskalsonger och en thailändsk mage, ja jag säger då det...
Detta med kondomerna.
Dom som håller på och skvätter kondomer runt sig på skolans område ska sluta med det.
Vi kan inte ha det såhär längre.
Hemma på Höglandet.
Det här är den första platsen av de olika jag bott på under mitt vuxna liv, där jag känt mig hemma.
Jag bor inte i Ed nu, jag bor i Nässjö.
Men inte så länge till, bara sju veckor, och det bidrar också till att det är göttigt att vara här så mycket som möjligt.
Tre av lovdagarna spenderade jag med mina grabbar i Uddevalla och det var en strålande avvägd disponering av dessa.
En festkväll, en pokerkväll och en svampcupskväll - bättre än så blir det inte.
Var först lite könrad känsla i magen att se några man inte sett på länge och som man varit halvt på kant med sen dess, men det ordnade sig på bästa sätt.
Det gick snabbt att hitta tillbaka till gamla fina tider, den ena kanten pratade jag ut om små saker och ting med, den andra kanten behövde inte pratas med.
Festen var härlig, men det kändes som att man levde i en dröm, blir så skumt att festa med dom jag alltid festat med, när jag inte gjort det på länge, när jag festar med andra figurer vecka ut och vecka in, blir som en resa in i sitt förflutna.
Moset på festens klubba var naturligtvis besöket hos Janne och hans familj.
Janne är moset på alla fester och återigen fick man den stora äran att stiga in i hans palats, dricka av hans öl och beundra hans kropp, det kallar jag påsklov det.
Pökern var trevlig, men utgången var ett skämt.
Lillebror Flexa spelade organiserad texas för första gången i sitt liv, vilket märktes tydligt, men ändå slutade med att han efter att ha slagit ut alla andra i tur och ordning, stod som segrare med pengaluntan bredvid flinet.
Svampcupstittandet hos Pullis var gott, det var en jävligt bra match mellan Manchester United och Bayern München.
Jag brydde mig inte om utgången, men både Midda och Pullis är unitedfans, så stämningen var inte på topp när Arjen Robben smiskat in en wollat och plockat hem en tysk seger.
Resten av tiden var jag hemma i Hökedalen, det vill säga fyra dagar.
Som vanligt var jag lite inåtvänd och svår första dagarna, vet inte varför jag alltid är sån när jag kommer hem, kanske jetlag.
Men mot slutet mjukade jag upp mig och Farmor och jag hade ett par klassiska sittauppesenanattenochsnackalivet-kvällar.
Första kvällen var en sån där blytung som händer en gång i halvåret då jag öppnar spjällen och blottar en skärva av mitt svarta inre liv.
Farmor blev som alltid bestört och bedrövad, men efter att jag klargjort att det inte var några nyheter eller någon form av rop på hjälp, lugnade hon sig några hekto.
Det kändes gott att snacka, det brukar göra det, men andra gånger har jag legat på köksgolvet och grinat, nu höll jag mig både på benen och tårfri, vilket var smärtfriare.
Andra kvällen pratade vi mer om livet i smått, mer om det yttre livet, relationer och uppdukade smörgåsbord, det var nyttigt det snacket också.
Jag älskar det viktiga och ärliga samtalet, jag lever för det, det är det samtalet som räknas och det går ett sånt på en miljon vädersnack, det inser jag mer och mer för varje gång.
Sen slängde Olsson och jag ett öga på A-Team, något vi inte gjort sen vi bodde på Tureborg för femton år sedan, då la han sig alltid på vardagsrumsmattan efter middagen, och jag satte mig i den röda utnötta fåtöljen, och vi såg på B.A och grabbarna, nu gjorde vi något liknande och det kallas nostalgi.
Janne - Flexa - Robben - A-Team
Bloggout på grund av påsklov.
Sen ska jag åka hem till min familj och ge dom påskägg för att jag älskar dom.
Det finns inget internet där jag älskar så bloggen har påsklov.
När jag kommer tillbaka till höglandet ska jag både blogga och sätta ett bestående avtryck under min sista tid här.
Hej så länge.
När verkligheten hotar.
Jag skriver på en bok som i mångt och mycket utgår från min förra folkhögskolerunda, den i Sala 07/08.
Det var ett år som berörde mig och förändrade mig mer än något år i mitt liv gjort.
Jag kom hit till Nässjö 09/10 för att dokumentera den omvälvande tiden.
Jag kom hit för att bara skriva och inte alls leva.
Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att pausa livet, inte minst i en sån här miljö, en likadan som den i Sala.
Min mentor AC har sagt att jag måste låta mig leva under tiden, har sagt att det ständiga levandet gynnar min pågående skrivandeprocess.
Men nu börjar det snart slå över.
Jag lever snart lika mycket här som jag gjorde där.
Och jag har stora problem med att försöka avbilda den tiden när mitt nu upptar en så stor av mitt inre.
Kort och gott kan man säga att jag lever väldigt mycket nu.
Och jag vill skriva en bokjävel om detta, detta också.
Affischtävling och hårigt självförtroende.
Det är poesifestival på våran skola varje sommar och uppdraget att göra affischen ges till den elev som visar sig bäst på det.
Tävlingen avgjordes idag och jag fick via andrahandsinformation veta att nån kass vann, men det skiter jag i för jag har min egen vinnare.
Den är så stilren och originell och genialisk. Att man kunde blunda för den vid prisutdelningen är ett dåligt skämt.
För övrigt är min hårlängd alldeles perfekt just nu, tycker jag och andra.
Tidigare har jag fått utstå mycket trackningar för mitt hår, men nu är det andra tongångar, jag får komplimanger för´t.
Detta tillsammans med att jag själv är nöjd med det, att jag vet hur jag ska lägga det och vilka produkter jag inte ska ha i, har givit mig ett hårsjälvförtroende.
Det är gott att ha hårsjälvförtroende, speciellt när man inte haft det innan.
