Ångestmedicinen heter Skratt.
Som jag skrev häromdagen pratade Farmor och jag om livet under påsklovet, som vi ofta gör när vi umgås.
Mycket allvar blir det, ibland även tårar, men också ofta, ofta skratt.
Skratt är livets bensin, en människa som inte skrattar är en död människa, likaså en människa utan självdistans.
Farmor och jag har en levande relation med mycket kärlek och himmelshögt i tak.
Mitt i min utläggning om mina oceaner av samvete bröt Farmor in med något som fick oss båda att släppa skiten för ett tag.
Ibland behövs det och när det händer är det så härligt.
Såhär var det, jag berättade att jag även kan må dåligt å andras vägnar många gånger, Farmor sa då att ingen annan gör så och fortsatte:
Jag tror inte folk tar på sig vad andra gör iallafall. Det är nog det sista dom gör. Det skulle vara han Thomas Quick. Han har ju tagit på sig 20 mord som andra har gjort.
Följt av ett gemensamt ångestmördande skratt.
Jag tror inte det framgår här i mitt återberättande, vilket fint ögonblick detta verkligen var.
Men det var fint.
En av få som tar på sig mer onödig skit än vad jag gör.
Höjer min kaffemugg för Tomas Tranströmmers födelsedag idag.
