Det ska po bloggen osso! -

Hemma på Höglandet.

Lovet är slut och det var ett jättebra lov, men det var faktiskt skönare att komma tillbaka hit än det var att åka härifrån.
Det här är den första platsen av de olika jag bott på under mitt vuxna liv, där jag känt mig hemma.
Jag bor inte i Ed nu, jag bor i Nässjö.
Men inte så länge till, bara sju veckor, och det bidrar också till att det är göttigt att vara här så mycket som möjligt.

Tre av lovdagarna spenderade jag med mina grabbar i Uddevalla och det var en strålande avvägd disponering av dessa.
En festkväll, en pokerkväll och en svampcupskväll - bättre än så blir det inte.
Var först lite könrad känsla i magen att se några man inte sett på länge och som man varit halvt på kant med sen dess, men det ordnade sig på bästa sätt.
Det gick snabbt att hitta tillbaka till gamla fina tider, den ena kanten pratade jag ut om små saker och ting med, den andra kanten behövde inte pratas med.
Festen var härlig, men det kändes som att man levde i en dröm, blir så skumt att festa med dom jag alltid festat med, när jag inte gjort det på länge, när jag festar med andra figurer vecka ut och vecka in, blir som en resa in i sitt förflutna.
Moset på festens klubba var naturligtvis besöket hos Janne och hans familj.
Janne är moset på alla fester och återigen fick man den stora äran att stiga in i hans palats, dricka av hans öl och beundra hans kropp, det kallar jag påsklov det.
Pökern var trevlig, men utgången var ett skämt.
Lillebror Flexa spelade organiserad texas för första gången i sitt liv, vilket märktes tydligt, men ändå slutade med att han efter att ha slagit ut alla andra i tur och ordning, stod som segrare med pengaluntan bredvid flinet.
Svampcupstittandet hos Pullis var gott, det var en jävligt bra match mellan Manchester United och Bayern München.
Jag brydde mig inte om utgången, men både Midda och Pullis är unitedfans, så stämningen var inte på topp när Arjen Robben smiskat in en wollat och plockat hem en tysk seger.
Resten av tiden var jag hemma i Hökedalen, det vill säga fyra dagar.
Som vanligt var jag lite inåtvänd och svår första dagarna, vet inte varför jag alltid är sån när jag kommer hem, kanske jetlag.
Men mot slutet mjukade jag upp mig och Farmor och jag hade ett par klassiska sittauppesenanattenochsnackalivet-kvällar.
Första kvällen var en sån där blytung som händer en gång i halvåret då jag öppnar spjällen och blottar en skärva av mitt svarta inre liv.
Farmor blev som alltid bestört och bedrövad, men efter att jag klargjort att det inte var några nyheter eller någon form av rop på hjälp, lugnade hon sig några hekto.
Det kändes gott att snacka, det brukar göra det, men andra gånger har jag legat på köksgolvet och grinat, nu höll jag mig både på benen och tårfri, vilket var smärtfriare.
Andra kvällen pratade vi mer om livet i smått, mer om det yttre livet, relationer och uppdukade smörgåsbord, det var nyttigt det snacket också.
Jag älskar det viktiga och ärliga samtalet, jag lever för det, det är det samtalet som räknas och det går ett sånt på en miljon vädersnack, det inser jag mer och mer för varje gång.
Sen slängde Olsson och jag ett öga på A-Team, något vi inte gjort sen vi bodde på Tureborg för femton år sedan, då la han sig alltid på vardagsrumsmattan efter middagen, och jag satte mig i den röda utnötta fåtöljen, och vi såg på B.A och grabbarna, nu gjorde vi något liknande och det kallas nostalgi.