Skeppar hem flyttlasset som vore det ett pappersplan.
Det var gott.
Att se dom.
Att krama dom.
Att det var så mycket fart i Fajsi.
Att äta min favoritmat, Farmors ugnskyckling.
Och att få flytta, rent prylmässigt, det ligger bara och väntar som ett berg ovanpå huvudet innan.
Det var inte alls jobbigt att dom kom och åkte och att grejerna packades ner och ihop och åkte.
Konstigt.
Nog för att jag har varit avstängd vad gäller kvinnoaffärer och sånt bök, men jag har fortfarande känslor.
Antingen kommer det sen som världens fetaste bakfylla eller så har min hud bara blivit så jävla hård som livet kräver.
Jag tror tamejfan på det senare.
Jag vill vara den mannen med känsligast spröt i universum, det är så upplevelserikt och vackert, men jag mäktar inte längre med det, det blir bra om jag blir hårdare.
Nu sitter jag och tar en iskall signifikant pilsner, San Miguel, i blåvit rutig skjorta och röda kalsonger, i mitt ekande internatrum.
Jag brukar prata mig varm för tvåmannafester, men tacka vet jag enmannaförfester.
Verklig magi skapar jag själv i blåvit rutig skjorta och röda kalsonger.
Jag laddade med att sova en halvtimme.
Sen vaknade jag, tog en bit av tårtan Farmor kom med, öppnade en fryskall pils och satte på Sverige-Bosnien på webb-tvn.
När Ola Toivonen hade frälst mig i halvtid maxade jag musiken, sjöng och dansade jag, rakade jag mig och tog en duckaching.
Sen dess har jag bara seglat och spunnit.
Nu ska jag ta en av cigaretterna som ligger i kylen.
Jag la cigaretter och kondomer i boliskassen i kylen för att inte Farmors öga skulle börja flacka.
Vet inte varför, jag har inga hemligheter för Farmor, dom svarta spetstrosorna lät jag liksom hänga kvar i sänglampan.
Fnissan says: "Farmor var så mysig, men Olsson sa inte så mycket, han gick bara runt och mös"
Farmor says: "Men hon var go, det tyckte jag, kramades och var spontan och go"
Olsson says: "Jätterar tjej, henne ska han hålla hårt i, hon kunde ju diska och allt"
Ta inte bort alla mina favoriter!
Om ett par veckor börjar den senaste fyraårsperiodens höjdpunkt fotbolls-VM och det är den stora lyktan i den mörka tunneln som börjar om en vecka när skolan och livet tar slut.
Jag har sett fram emot det, trots att den starkaste längtan avstannade när Sverige misslyckades i kvalet.
När dessutom mitt andra favoritlag Kroatien missade VM fick jag hitta andra favoriter.
Förutom svenskledda afrikanlagen Nigeria och Elfenbens håller jag på England för att dom är England.
Men favoriter handlar ofta mer om enskilda spelare än om hela lag, iallafall för mig.
Och nu är det så att mina personliga favoritspelare rycks bort en efter en, trots att dom tillhör länder som ska medverka i mästerskapet.
Michael Ballack i Tyskland skadade sig i FA-cupfinalen och är borta sedan tidigare.
Idag kom två nya bakslag.
Michael Essien i Ghana har nu fått beskedet att han inte kommer tillbaka från sin gamla skada förrän i slutet på juli.
Orlando Engelaar i Holland, den stora svarta besten som var så fenomenal i EM för två år sedan, har petats.
Jag blir lite tom.
Hoppas verkligen att detta VM kan ge mig nya favoriter när dom gamla verkar ha blivit gamla.
Kriss är trött på majs.
Kriss, som är besatt av sex och vill ha gratis lapdance när han går på strippklubb, undrade hur ett par silikonbröst känns.
Han frågade om jag känt på några.
När jag svarade Ja föddes ett sken i pojkens ögon.
Sen blev det massa följdfrågor och filosoferande kring ämnet.
På frågan om det är nån skillnad mot vanliga bröst var jag så pedagogisk jag kunde.
Jag pekade på min tallrik och på skålen på bordet.
Man kan säga att en näve majs är vanliga bröst och att den här skålen är silikon.
Då blev Kriss alldeles stel.
Och så kände han på skålen med det bredaste flinet.
Weekend hos Skörsten i Låtsasdanmark.
Efter en kväll och natt med Dalar och Sättningen var det hemskt att se ny dags ljus, jag var mycket nära att spy i duschen, var mycket nära att inte klara transportera min kropp till tåget.
Men jag traskade på mot stan och ett regnigt Nässjö bar fram mig till stationen där jag äntligen fick ner lite mat.
Tågresan tog två timmar som löpte fort tack vare Aftonbladet och min kropp blev snäll tack vare Kycklingcurryn.
Framme i Lund väntade Skörra med en utlåning av katastrofal cykel från början ägd av hans svärmor från *trumvirvel* Nässjö.
Det gick inte bra, men det gick, och färden tog oss till hans fotbollsmatch med Hallands Nation mot Bjärred i skånska division fem.
Jag satt på läktaren och lapade sol och San Miguel, öppnade ett paket fotbollsklistermärken för varje öppnad pilsner och kände att jag och livet var väldigt goda vänner.
Förutom ren njutning satt jag även och tänkte på livet, ringde även Farmor och pratade om detsamma.
Man kan tycka att jag inte skulle behöva åka ända till Skåne för att dricka pilsner, öppna fotbollsbilder och ringa till Farmor, men när Nässjö bjuder på regn och strupgrepp blev jag tvungen att åka ända till Skåne.
Av vistelsen i sig nämner jag att Skörra hade några jäkligt sköna snubbar på lagret.
För dom uddevallska bloggläsare som tvivlar på dessa uppgifter kan jag för att stärka mina ord tala om att dom varken är politiker eller skåningar.
Kavve och Linus hette goa krabbarna från laget som vi hängde med på fredagkvällen.
Hjalmar hette den finurlige från korridoren som vi hängde med på lördagkvällen.
Utöver detta skedde även två andra sinnesträffar.
Pantern som jag gick med i Molkom hörde av en slump nån dag före och stämde sedan träff, henne hade jag inte träffat på fyra år.
Pavve som var med på dom svarta festerna på soffkanterna i Luleå såg Svampcupsfinalen på samma pizzeria som oss, honom hade jag inte träffat på fem år.
Det kändes som att man parallellt reste in i Skörstens nya liv, vårat gemensamma tidigare liv och mitt egna tidigare liv på en och samma gång.
Surrealistiskt, sa Bull.
Inför resan fanns många orosmoln, klimatet, kulturen, valutan och språket.
Klimatet var så sydeuropeiskt som jag hoppats på, fantastiskt både på fredagsläktaren och i lördagsparken.
Kulturen krockade inte så farligt, människor av kvalité fanns och maten var som den skulle både hos DJ Burgare och Chadis.
Valutan förstod jag aldrig hur man räknade och mitt kort funkade inte där nere, men Skörsten lånade ut till mig så det löste sig.
Språket var som befarat det värsta.
Till min stora överraskning talades dock inte skånska utan på varje studentbalkong och i varje gathörn av stan talades vidrig stockholmska.
Skånska och stockholmska är de två i särklass mest avskydda dialekterna hos mig.
Vad som är än värre än dialekter i sig är när någon från en viss plats medvetet bytt ut sitt ursprung för att tala en annan dialekt.
Det är bland det värsta jag vet i hela världen och livet, då får jag tinnitus, vilket hände nu i helgen, det var inte roligt.
Men för att avsluta i positiv anda fick jag mycket gott intryck av staden som sådan.
När jag klev av tåget var det första jag hörde en medresenärs dryga stockholmsstämma säga Är det här Lund, är det här Skabblund?
Kändes som ett tveksamt första intryck, men det visade sig inte finnas något skabbigt Lund, det fanns bara ett mysigt.
(1)Skörra blev glad över tröstpriset som matchens sämsta spelare, en uppochner-vänd ostkaka. (2)Den bästa spelaren var Tjuren från Strömstad, han fick naturligtvis välja mellan en ungersa bamse och en zigenarkorv.
(3)Hos Skörras ex-klassisar spelade han dragspel och (4)jag övertalade fotbollsspelarna att lösa en box. (5)Sen drev dom sönder och samman med tjejen i röd klänning, dom hade tydligen smygsett henne skreva i en mobil. (6)Jag sov till tre på lördagen, efter krubb hos Chadis stekte vi sönder och samman i en park med hundratals andra.
(7)Att gräva bort Skåne är i grunden rätt, (8)Tompa och jag var överens om att det skulle skyfflas över till Danmark. (9)Pantern anslöt framåt kwella och hakade på till en gulingrestaurang med jättegod mat där vi såg svampcupsfinalen. (10)Dom flesta verkade hålla på Bayern München, men Pavve och jag firade Inters seger.
(11)Tompa var inte alls så lik mig som jag fått intrycket av på förhand, han var en helt annan typ av stekare än mig, en mer klassisk. Ekwallifierad var han och visade stolt upp sin klocka. (12)Jag försökte mig på att vara Tompa med tight skjorta och vansinnig väska, men det passade inte. Jag är en friare, mer egensinnig stekare. Och tjockare.
Låda & Pullis intog Sörängen.
Det var fint att ha dom på mitt högland, kusinen var här för fjärde gången så han är lite som ett husdjur här, men för Pullisongen var det oskulden som rök.
Men det blev inte riktigt så maxat som vi tänkt oss.
När vi summerade hade tiden gått så fort och vi hade inte hunnit med nåt större.
Man kan säga att vi hade tillräckligt roligt för att tiden skulle rusa iväg och tillräckligt tråkigt för att inte minnas något roligt.
Okej, Pullis tassade runt i Gläntan i pörrig leopardhatt och Låda bockade av en strippklubb på checklistan.
Nåt hände, okej.
En bloggare som heter Quimmen.
Han kommer och går i bloggosfären som om han ägde den.
Jag har talat om att Quimmen är en bra och rolig bloggare tidigare, det behöver jag inte göra igen.
Men att han är igång behöver jag.
För han har inte skrivit på ett tag och när jag sa att jag saknat hans inlägg svarade han att han inte trodde en jävel läser.
Jag läser och om jag är den enda jäveln är det dags att fler jävlar gör det.
Inte minst för att jag figurerar ofta.
Mest för att han vid sin återkomst klargjorde att jag är hans stora förebild som bloggare.
Det är gott och stort och jag säger inte nej till att han har drag av sin förebild i sina inlägg.
jaggerdigmin.blogg.se är adressen.
Rensa rummet och livet.
När jag bor hemma ältar Farmor ett mantra för mig.
Hon tycker jag har det stökigt på pojkrummet, men det har jag verkligen inte.
Inte för att jag städar, men för att hon städar så det aldrig hinner bli stökigt.
Ändå kallar hon det stökigt, när ett par sockar ligger intill sängen ovanpå en Aftonbladet samtidigt som ett par jeans och en tröja ligger i fåtöljen, då är det en himla oreda i rummet, säger hon.
Mantrat är att om man har det stökigt utombords blir det stökigt inombords, alltså om man inte har ordning runt om sig i den fysiska miljön får man ingen ordning i skallen och känslolivet heller.
Det mantrat tror jag till viss del på.
Hemma kan jag inte anknyta till det eftersom det inte är stök för mig, men i mitt internatliv kan jag det.
Det har under en längre tid varit extremt stökigt i mitt rum och det har varit extremt stökigt i mitt inre.
Idag fick jag ett ryck och slevade ut all skit ur rummet.
Det är inte rent och bra än, men projektet är påbörjat.
Jag lär inte bli vän med mina tankar och känslor på de sista två veckorna här, bara för detta, men jag kanske blir lite mindre ovän iallafall, kanske kan hantera det lite bättre.
Det är kort tid kvar, blir nog inget större skrivande på boken, men en skoltidning ska göras och en poesishow ska sättas ihop, därför behöver jag dom krafter jag kan skaffa.
Hur det går, det får vi se.
........
Jag uppmärksammade två sidor av mig själv när jag städade, den ohälsosamma rökaren och den hälsosamma duscharen.
Det kommer en tid då jag är exklusiv.
För varje gång jag är och handlar på ett sätt som stämmer så illa överens med mina värderingar vill jag bort.
Varje dag växer min övertygelse på tvåsamheten som fenomen.
Jag är fullkomligt uppslukad av tanken på att en dag viga min kropp och själ åt en annan människa.
Jag längtar till att jag och en tjej ska hänge oss totalt känslomässigt och fysiskt åt bara, bara varandra.
Åter är Bengtsson i mitt liv.
Jag träffade en kille som hette Bengtsson när jag gick i skola i värmländska Molkom.
Han heter fortfarande Bengtsson.
Vi var kompisar i två år, sen blev det massa strul och jag sa upp bekantskapen med honom för två år sen.
Men för nån vecka sen hände något.
Jag var för ovanlighetens skull inloggad på msn och fick då ett meddelande från Bengtsson.
Hallå, skrev han.
Hejdu, svarade jag.
Vad gör du nuförtiden, undrade han.
Betala mig det du är skyldig först, sen kan vi snacka, sa jag.
Efter det mejlade jag mitt kontonummer till honom och den proceduren har vi gått igenom förr och han har lovat mig att återbetala lånet, eftersom det aldrig skett var jag föga hoppfull.
Men tro det eller ej, dagen därpå satt 1400 friska pistoler på mitt konto.
Sinnes, sa Bull.
Sen dess har han skickat mängder av sms till mig varje dag, precis som förr i tiden, om allt mellan himmel och jord, men mest sport.
Ibland blir det jobbigt, men för det mesta är det gott att få sms från Bengtsson, då är liksom allt som det ska.
Känns fortfarande tveksamt att "ha tagit tillbaka honom", eftersom det inte var mina pengar som var upphovet till att jag sa upp bekantskapen med honom.
Men jag vet inte, efter all skit jag ställt till med senaste tiden och blivit förlåten har jag fått lite perspektiv på hård hud.
Livet handlar mycket om att förlåta, jävligt mycket handlar det om det, att acceptera och försonas med sanningar.
Det bästa med just denna försoning är att jag återigen har en Bengtsson i mitt liv.
Innan jag träffade honom första gången hade jag alltid velat ha en kompis med namnet Bengtsson.
Nu har jag det igen.
Det liv jag levt har inneburit att jag träffat mängder av människor och gått in och ut i massvis med olika relationer.
Många saknar jag, men det finns två som verkligen fattas i mitt liv på allvar när dom inte längre är där.
Ingen kan ersätta Franz K Werner.
Ingen kan ersätta Robert Ek.
Jag drömmer ganska ofta om Franz och Robert.
En dag kanske även dom vandrar åter in i mitt lilla liv.
En dag som är vacker.
Låt det lekande barnet i mig få leva.
I fredags var det nån sorts marknad på torget här i Nässjö.
Marknad i mitten på maj betyder en första chans för knallarna att sälja solbrillor.
Trots att det regnade var jag framme och snokade och jag blev så jävla glad av de hjärtformade varianterna att jag fyllde på med alla de hade för att komplettera de rödbågade jag redan ägde.
Inte mindre än fem hjärtformade fick sällskap av ett par gula halvgallrade.
Säljaren frågade om vi, Fnissan, Låda, Pullis och jag, skulle på maskerad.
Nej, svarade jag och bemötte hans skojsamma blick med en allvarsam.
Ni ska bara spexa, försökte han.
Nej, sa jag igen.
Då gav han ifrån sig en ytterst skeptisk blick, antar att 25-åriga killar inte brukar göra liknande köp.
Bagarn på Steak House frågade om jag skulle sälja brillorna.
Nej, för fan, jag har ju nyss köpt dom, svarade jag då.
Som moset på klubban upptäckte jag att affärerna äntligen fått in fotbollsklistermärkena inför sommarens VM.
Jag har längtat i två år och letat i ett par månader.
Har på bara denna helg köpt bilder för 600 pistoler, får nog lugna ner mig, även om det är löjligt kul.
Som skruv på moset köpte jag idag både påfyllning till mina såpbubblor och ett bubbelsvärd så man slipper blåsa.
Farmor brukar tjafsa om att jag ska sluta leka och växa upp istället, hon säger alltid det när hon ser mina samlarbilder och mina solbrillor.
Jag brukar kontra med att det bara är bra att bevara barnet i sig.
Det finns så mycket att må dåligt över i livet, när jag funnit några harmlösa prylar som innebär oförställd glädje för mig, då ska man inte missunna eller motarbeta det.
Har jag lyckats hålla kärleken till brillorna och bilderna vid liv till jag är 25 kan jag inte se varför det inte ska vara för alltid.
Jag ger mig fan på att jag sitter i rullstol, med blinkande brillor och dreglar över en bild på Garbriel Batistutas barnbarn när jag bor på ålderdomshem.
Hoppas, vill att det ska vara så.
Läge för lista.
Dagens mående: Svårtytt. Mer plus än minus.
Dagens person/personer: Låda och Pullis.
Dagens låt: Lättaste frågan jag fått i hela mitt liv. Långa nätter med Melissa Horn.
Dagens klädsel: Randiga tröjan med grönt, grått och vitt. Olssons stekiga wassbergmössa.
Dagens smycken: Hade en kondom på mig i förmiddags, men tog av den efter en stund.
Dagens vill ha: Ett sammansvetsat DLHEG som nu börjar tagga inför titelförsvarandet.
Dagens roligaste: Tiden mellan att hon tog på mig kondomen och att jag tog av mig den.
Dagens tråkigaste: Att Hammarby förlorade mot Öster eftersom Lodden och jag lirat på bajenseger.
Dagens planer: Det är ju hyfsat sent, men vi har sagt att vi ska beträda gympasalen, det är en plan.
Dagens längtan: En tidsbromsare längtar jag efter att få tillgång till.
Dagens saknad: Den tid som är nu saknar jag i förtid, visst är jag ofrisk.
Dagens tvprogram/film: Såg en period av Karjala Cup 2 mellan Tre Kronor och Tjeckien.
Dagens Tjej: Hon som trädde på den kondom som fått sanslöst stor plats i denna lista.
Idag har jag insett: Att Melissa är Håkan Hellströms första utmanare, vilket är en av de största möjliga insikterna.
Vissa inlägg mår sämst av att läsas.
Två olika inlägg om två skilda ämnen, som jag med förnuftets hjälp plockade bort eftersom det fanns risker för trubbel och jag är inte riktigt upplagd för stormar i mitt glas för tillfället.
Om man inte varit inne och hetsjagat känns det bra att ni vet det nu, vet att jag varit produktiv genom en form av viskande.
Snart, snart smiskar jag in ett inlägg som jag vågar låta bo kvar, snart, snart.
En sms-skärva signerad Olsson.
Kan bli väldigt glad för minsta lilla också.
Idag kommer min kusin Låda hit.
Det är inte minsta lilla.
Men minsta lilla är att Olsson nu skrev i ett sms att Farmor undrade när Johan kommer.
Han kommer 16.42 svarade jag.
Goe goe Låda, fick jag tillbaka då.
En oväntad och härlig replik av den gamle grågubben.
Bara för det ler jag med hela kroppen.
Det händer ganska ofta att små, små skärvor av livet går in i mig och sprider sig som något vi kan kalla lycka.
Dom livade och Den blockerade.
Att vi är på ett sätt väldigt olika.
Rabarber har sagt det.
Att Dalar och jag är världens mest otippade radarpar.
Den stora skillnaden är väl att han har en stark sträng som han alltid spelar på, no matter what.
Och att mina strängar då är svaga allihop och att jag måste baddas in i rätt sammanhang för att kunna lira.
Min fnissa är likadan som Dalar, hon är lite av tjejernas version av honom.
Hon undrar ibland hur jag kan vara som jag är och inte vara som andra är och som man ska vara.
Att jag inte är som dom märks uppenbarast på den stora sociala scenen i matsalen.
Ingen kille gapar mer och skrattar högre än Dalar.
Ingen tjej gapar mer och skrattar högre än Fnissan.
Jag säger inte mycket, finns nästan inte.
Ändå är det dom som står mig närmast och jag som står dom närmast.
Det är något jag tänker på.
Varför, varför det är så.
Fönstertittaren.
Tycker väldigt mycket om att titta ut genom fönster.
Det säger säkert något om mig som människa.
Men inte vet jag vad.
Kändisköpen på Statoil.
Som jag nämnt flera gånger tidigare har vi en dygnet runt-öppen statoilmack alldeles runt hörnet intill internatet.
Det är väldigt förmånligt att ha det så, hade jag önskat i Molkom när Preem stängde 21 och i Sala där det inte fanns många mackar så långt ögonen kunde nå och benen kunde gå.
Eftersom Dalar och jag har varit där sjuhelvetes massa gånger och eftersom vi är två sympatiska killar har vi fått fin kontakt med två ur personalen där borta.
Det handlar om den alltid leende och lättsamme Bagarn samt flegmatikern Högerbacken.
Inatt var vi där och tog en matbit under samtal med Högerbacken.
Det kom in en kund som var farligt lik sångaren Nick Borgen, men troligtvis var det ändå inte han.
Detta fick mig att fråga vilka kändisar Högerbacken haft på besök tidigare.
Tommy Salo är väl den kändaste, sa han då.
Vi skrattade och frågade vad han köpte, svaret var vatten.
Nån mer?
Magnus Samuelsson, han köpte tio coca-cola.
Nån mer?
Mojje har varit här, hela gamla idoljuryn kom i limousin och Christer Sjögren har varit här.
Högerbacken mindes inte vad dessa köpt, men gick in på kontoret för att kolla i gemensamma almanackan som personalen brukar skriva upp kändisar och kändisköp i.
Tyvärr hittade han inte den.
Men nu vet jag hur jag ska mäta min framgång som författare.
Den dag då personalen på bensinmackarna skriver upp vad jag handlar, då har jag gjort mig ett namn.
Sitter här med benen i kors.
Ett tecken jag lagt märke till med mig själv, som jag inte vet huruvida det har med ålder, trygghet eller homosexualitet att göra.
Benen i kors.
Under mina första tjugofyra år la jag inte benen i kors en enda gång på naturlig väg.
Sen ungefär ett år tillbaka gör jag det ofta, på senare tid till och med dagligen.
Jag tänker inte på att jag gör det, men när jag gjort det tänker jag alltid på att jag gjort det.
Det är väldigt skönt, men ser inte alls manligt ut.
Fast med tanke på att den stora benenikorskillen inte är nån femininare än grottbrottaren Olsson så kanske det inte är så mycket att hispa över, trots allt.
Och med tanke på att jag fått visa legitimation när jag lämnat in tipskuponger med 18-årsgräns både på Avenyn och i Nässjö senaste månaden, känns det bra att jag är en benenikorsare, för jag förknippar det med mognad.
Ni skulle aldrig ha tackat mig ändå.
Jag har varit den människan som livet sätter dobbarna i hälsenan på, som ligger kvar och gråter och sen ber om ursäkt för att jag stod i vägen.
Har varit den man kan göra lite som man vill med, som man vet att man har där han är, vad fan man än gör med honom.
Det är ändrat.
Nu är jag fysisk och ful mot livet.
Kanske i den process som ska göra man av pojken.
Livet har inte varit rättvist och nu är inte jag heller det.
Jag är den människan som springer ifatt livet och sparkar ner det bakifrån, skäller ut det och frågar om det ska resa på sig eller ha en spark över käften också.
Oförstörda människor som råkar vara på fel plats åker också i backen när jag är i färd att hämnas på livet, men det kan inte hjälpas, det har inte jag tid att ta hänsyn till.
Man kan säga mycket om det beteende jag lagt mig till med och man kan sakna hjärtat jag hade i kroppen.
Men det gick inte att vara den jag var i denna verklighet, jag hade aldrig överlevt.
Nu har jag anpassat mig, det kostade för mycket att vara ljus i en mörk värld.
Sorry.
