Ni skulle aldrig ha tackat mig ändå.
Jag har varit den människan som livet sätter dobbarna i hälsenan på, som ligger kvar och gråter och sen ber om ursäkt för att jag stod i vägen.
Har varit den man kan göra lite som man vill med, som man vet att man har där han är, vad fan man än gör med honom.
Det är ändrat.
Nu är jag fysisk och ful mot livet.
Kanske i den process som ska göra man av pojken.
Livet har inte varit rättvist och nu är inte jag heller det.
Jag är den människan som springer ifatt livet och sparkar ner det bakifrån, skäller ut det och frågar om det ska resa på sig eller ha en spark över käften också.
Oförstörda människor som råkar vara på fel plats åker också i backen när jag är i färd att hämnas på livet, men det kan inte hjälpas, det har inte jag tid att ta hänsyn till.
Man kan säga mycket om det beteende jag lagt mig till med och man kan sakna hjärtat jag hade i kroppen.
Men det gick inte att vara den jag var i denna verklighet, jag hade aldrig överlevt.
Nu har jag anpassat mig, det kostade för mycket att vara ljus i en mörk värld.
Sorry.
