Sitter här med benen i kors.
Ett tecken jag lagt märke till med mig själv, som jag inte vet huruvida det har med ålder, trygghet eller homosexualitet att göra.
Benen i kors.
Under mina första tjugofyra år la jag inte benen i kors en enda gång på naturlig väg.
Sen ungefär ett år tillbaka gör jag det ofta, på senare tid till och med dagligen.
Jag tänker inte på att jag gör det, men när jag gjort det tänker jag alltid på att jag gjort det.
Det är väldigt skönt, men ser inte alls manligt ut.
Fast med tanke på att den stora benenikorskillen inte är nån femininare än grottbrottaren Olsson så kanske det inte är så mycket att hispa över, trots allt.
Och med tanke på att jag fått visa legitimation när jag lämnat in tipskuponger med 18-årsgräns både på Avenyn och i Nässjö senaste månaden, känns det bra att jag är en benenikorsare, för jag förknippar det med mognad.
