Hon hånglade med honom. Du vet vem jag pratar om.
Fast det var trots allt Schlippovis födelsedagsfest och man vill vara lojal och man vill att han ska komma när man själv fyller år om ett par veckor så det var knivigt.
Msn;ade med lillebror Flexnes som pepprade partylåtar till mig samtidigt som jag sakta men säkert jobbade in två groggar lagom till tolvslaget.
Duschade bort lite blod och lite skam, smiskade på lite parfym kände mig som en ny människa när jag stoppade ner tre pilsner i en påse och traskade ner till kalaset.
Alkoholen bet inte, var väl immun sen det stora intaget i fredags, så jag var nog klarsyntast på festen, vilket inte hör till vanligheterna men var väldigt intressant.
Samtalade med en hel drös folk och för en gångs skull hade jag ett ärligt utbyte av det, och jag kommer ihåg varenda ord som sades.
Två lite roliga tugg från två olika personer kan jag bjucka på:
"Det finns två sidor av dig. Jag har varit inne på din blogghemsida och tittat. Du är en kille som tänker mycket på saker och ting."
Kommentar: En kille som tänker mycket, sa Bull.
"Vad mjukt hår du har ikväll. Du ser mycket snällare ut när du inte har håret bakåt. Jag var rädd för dig i början, du såg alltid så arg ut och så hade du stekig frisyr. Det är mycket bättre nu."
Kommentar: Mjukt hår och blodigt ansikte, då är dom inte rädda längre.
Flexnes - En mjukhårig kille som tänker mycket och Schlippovi.
Ibland är fester roliga.
Ibland är fester tråkiga.
Kändisspotting.
Kändisspottade tre storstjärnor när jag var i väst: Först såg vi Idol-Jesper som kom sist i Idol 2008 och blev mer känd som Anna Bergendahls uppvaktare än sin sång(på Nils Ericsson-terminalen i Skötet), sen såg vi Robinson-Simon som bad att få bli utröstad för att han fick ett myggbet(på mackedonkan i vår gemensamma födelsestad), sist men inte minst såg vi fotbollsproffset Etchu Tabe som var tillbaka i stan för att dra ner en sista uddevallatrosa innan han drog hem till Finland för att äta muminbiff(på Kungsgatan).
Ryggradslösa människor. Levande döda.
Ibland har vi matgäster, det nämnde jag aldrig.
För ett tag sedan hade vi matgäster som fick nöja sig med min pepsiflaska för vi hade tom kyl, men eftersom dom var barfota tog dom även med sig Mysans och Hjalmars skor på vägen ut.
Inatt var han/hon/dom här igen och eftersom vi hade lov förra veckan var jag i stan och storhandlade i onsdags så tajmingen var snygg och bytet bättre än förra gången.
Eller vad sägs om fyra färdigrätter, en stor flaska skogsbärsloka, två billypizzor, en jordgubbskräm, fyra piggelin, fyra päronsplitt, tre sandwich, tre nogger, tre 88;an(jag fick för mig att det är bättre att köpa glass än chips och godis som annars så jag köpte ett stort paket), en norrlands guld och ett paket ostskivor. Av mig. Sen vet jag inte vad dom tog av andra, men Rektorn sa iallafall att Mysan blivit av med två pizzor och en cider.
Gästerna måste varit helt utsvultna när dom kom och mycket, mycket nöjda nöjda när dom gick.
När det hände första gången trodde jag att det bara var nån av de uteliggare som skolan haft hemsökning av tidigare, som ramlat förbi och tagit vad de kommit över.
Denna gången säger något mig att det inte är någon utifrån utan någon inifrån.
Jag säger som Per Elofsson efter att två ryssar flugit fram i skogen på skidsprinten och krossat världseliten: Jag har inga bevis för något, men jag har en dålig känsla i magen.
Låg vaken inatt och lyssnade på musik och surfade, hörde ett jävla russlande ute i köket(som ligger vägg i vägg med min säng). Borde kanske ha gått ut och kollat vad som försiggick, men de asiatiska utbytesstudenterna har tömt risgrytor många nätter så jag antog att allt var som vanligt.
Det bökades och lät visserligen mer än vanligt, där på småtimmarna, vilket är anmärkningsvärt, det naturliga om man är på stöldturné bör vara att hålla så låg profil som möjligt, men dessa djur iakttog en helt annat taktik.
Jag höll på att explodera när jag kom upp idag och möttes av ett tomt kylskåp.
Man känner sig så jävla frustrerad, förbannad och framför allt maktlös.
Vad kan man göra för att förebygga, liksom, inte fan kan jag ha osten under huvudkudden.
Vi kan sköta låsning av ytterdörren, det förbättrades efter förra intrånget, men snön har ställt till problem med stängningen och om det är nån internatare så hjälper det inte för alla kommer in i alla hus(vilket rektorn inte trodde när jag informerade honom om det idag).
När jag hör någon härja i köket nästa gång, vad ska jag göra då. Första tanken var att beväpna mig med kökskniven på rummet, men om jag möter en påtänd galning i köket kan jag väl inte hugga ihjäl honom.
Jag blir ledsen och bedrövad också, det är så jävla tråkigt att leva i en värld där det går omkring medmänniskor som inte har någon ryggrad.
Undrar hur man mår när man äter någon annans mat som någon den personen har köpt för sina pengar, kan man njuta av den smaken och den mättnadskänslan.
Att man kan sakna respekt för andra människor, som inte står en nära, är väl en sak, men att befinna sig i så total avsaknad av respekt gentemot den som står en allra närmast - en själv - det är för mig ofattbart.
Utan självrespekt är man en levande död.
Andra frågor är varför bara mitt boende är utsatt. Och ifall det är en slump att det var torsdagnatt båda gångerna.
Shopping i Skötet.
Äldsta brorsan och jag drog till Göteborg i fredags, dels för att komma ut på en utflykt och dels för att jag hade ett skrikande behov av att köpa skor och jeans.
Vad gäller skorna har jag gått runt i vinter i nåra förskräckliga gula kängor med en vikt på tio kilo styck och dessutom trasiga snören. Visst, dom är varma, när det är snökaos är dom goa att ha när man pulsa i snön till stan och så, men dom är fan inte smidiga att röra sig på skolområdet i. Och som sagt ser dom inte okej ut heller.
Det blev ett par svarta låga läderskor som är rätt lika dom jag hade i höstas, förutom att det är kardborreband på dom. Kardborre trodde jag bara var för kids, har inte haft det sen jag gick i lågstadiet, men många av skorna i butiken hade kardborreband så jag antar att det är modernt. Och ja, jag befann mig på vuxenavdelningen.
När jag ändå var i farten högg jag ett par sommarskor, har inga såna heller, därför var det lika bra att hugga när jag ändå var i farten.
Som moset på klubban blev jag påprackad en specialputs till de ena skorna och en spray till de andra. Från att ha varit helt marginaliserad vad gäller skor är jag plötsligt värsta skofascisten som överväger var jag kan gå utan att dra på mig saltränder.
Vad gäller jeansen ville jag ha ett par mörka, medan brorsan förespråkade ljusa. Han förespråkade dessutom att de skulle vara både pösiga och trasiga. Men jag ville ha mörka normaltighta och framför allt med kravet att de inte var trasiga innan jag köpt dem.
Sen såg vi en hylla med chinos i olika färger. Detta är inget som passar min person och stil, tyckte vi båda, men för skojs skulle plockade jag med mig några stycken till provhytten ändå. Och till vår stora förvåning såg jag inte alls dum ut i varken gröna eller röda byxor. Ångrade mig faktiskt i efterhand att jag inte högg ett par.
Sveriges OS 2010 - Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Visst har vi tagit låtsasmedaljer i diverse ursäkter för sporter, men dom väger inte mer i gram än antalet spelare Slovakien hade i offensiv zon idag, när man ser på de olympiska spelen ur ett större perspektiv.
Mycket kan sägas om det helvete som utspelat sig under morgontimmarna i Vancouver.
Men jag är rätt tom.
Det enda jag vet just nu är att...
...Bengt-Åke Gustafsson är en pissluffare. Han är dokumenterat slapp i skallen och en feg, feg coach som inte har vett att matcha rätt spelare med rätt mängd tid och i rätt formationer.
...Henrik Lundqvist är en gratishora. På fyra skott i andra perioden släppte han in tre påsar. Två var dundertabbar. Han dricker säkert champagne ur Marian Gaboriks urinrör nu.
Den instinktiva tanken var att lägga ut en bild på Hor-Henrik. Men han har dragit åt sig nog med uppmärksamhet för resten av sitt liv idag.
Min tanke nu är att istället lägga ut en bild, nej flera bilder, på den underbara expertkommentatorn Niklas Wikegård.
Han visade mycket av vad jag står för och kämpar för, i studion efter matchen.
Han visade känslor och han visade vilken makt ordet har.
Med sina ord helade han min vansinnigt kokande kropp tillräckligt för att jag skulle kunna bära hem den på två svaga ben, från Gläntan till skrivbordsstolen.
När övriga tv-folket, och även spelarna, snackade massa bull och inbillade sig att professionalism är att inte visa känslor som man har, sa han allt jag och de flesta friska intresserade svenskar kände och känner.
Wike sa sanningen och det har han min eviga respekt och beundran för.
Nu ska jag sova, vaknade som tidigare redogjort tidigt av ställd klocka igår men blev ingen kvällssleep utan en timme mellan fyra och fem imorse i den gläntiska skinnsoffan.
Så nu är jag tröttare än Lunkans plockhandske.
Därför ska jag sova och förhoppningsvis inte vakna på flera veckor. Hoppas vi har vunnit brons i isbowling eller nåt då.
Vilda Kattens självmordslektion om litteraturens historia mellan 13 och 14.30? Douglas Murray kan ta min plats där.
När ensamhet är vackert.
Idag ligger lugnet som en harmonisk filt över hela kroppen på mig.
Ibland är det riktigt hemskt att känna sig ensam, ibland är det vackert och alldeles, alldeles underbart.
Det är det bästa med Sörängen jämfört med Molkom och Tärna, att man får vara ifred här.
Visst är en stor del av internatlivet att leva nära inpå jämnåriga och likasinnade och umgås flitigt och härja.
Men det ska vara självvalt.
Man ska kunna dra sig undan när som helst och hur mycket som helst.
Tidigare har vi bott fler i varje hus och mitt hus har alltid varit det med flest elever i och mitt rum(tack vare att mitt efternamn börjar med alfabetets första bokstav, I guess) låg närmast in- och utgången, tillika händelsernas centrum, på båda de tidigare ställena.
Här är vi uppdelade på fler boenden och till min stora lycka bor jag i det hus med minst spring i.
Istället för att dela kök med femton pers delar jag med två som i praktiken är en.
Egen toa och dusch, vilket jag hade i Sala men inte i Molkom.
Företeelsen korridorhäng existerar tack och lov inte.
Här är det helt tvärtom, jag tror inte ens att en enda i mitt hus varit inne i den andras rum.
Det låter överdrivet asocialt och tråkigt, hade jag inte varit med om motsatsen så hade jag säkert tyckt det också.
Men nu har jag varit med på två klibbiga resor, då är det jävligt behagligt att ha air condition på den tredje.
Umgänge är det så klart ändå, man är med den man vill när man vill och gör det man vill i den miljön man känner för.
Ungefär som det är i världen utanför.
Vad gäller mitt val av umgänge håller jag det på en sparsmakad nivå, vilket det faktum att jag bara haft två(!) självvalda besökare(när det inte varit fest) på rummet sen i augusti. Tre med vapendragaren då.
Det är så himla skönt att bara steka själv och inte behöva ta hänsyn till nån.
Jag känner det inte minst i anslutning till hembesöken.
Självklart är det jättehärligt att träffa Farmor, Olsson och Fajsi och få ta nostalgiska tittar ut genom pojkrumsfönstret i Hökedalen.
Men jag kan aldrig dra mig undan.
Dels förväntas jag umgås och snacka hela tiden för att vi, så att säga, har tid att ta igen när jag inte är hemma så ofta.
Dels har vi inte längre någon tv i vardagsrummet så den enda tv´n är stationerad i mitt rum och eftersom Olsson inte har något jobb längre så kan jag varken se på de program jag själv vill eller ligga och titta i taket ifred.
Därför, därför, därför är landningen hemma på det småländska höglandet så jävla gött nu.
Har kammat lite internet som var länge sen.
Rakat mig som jag inte gjort på två veckor.
Tagit en lång och varm dusch.
Till ljudet av ljuvlig ackustisk rock på AOL.
Som moset på klubban är solen riktigt glad idag, inget snökaos här inte.
Passar bra när jag måste till stan och fylla på kyl, frys och skafferi - knäckebröd, prickig korv och gammal glass är inget man blir stor och stark av, så det blir promenix.
Just det, mitt dilemma och tajmande med sömn, OS, skrivande och lektioner.
Jag tog en fyratimmarssleep efter nattens blogginlägg så jag pallar med den här dagen, men är ändå rätt trött, så det ska inte vara några problem att ta en ny fyratimmarssleep mellan nio och ett ikväll.
Fotbollen skiter jag alltså i, vaknar lagom till hockeyn, sen kör jag skola direkt därefter och lägger mig imörra nån gång mitt på dagen.
Skriva ska jag göra mellan promenadhandlingen och kvällssleepen.
Feta inlägg nu, här tas hela bloggtorkan igen på en och samma gång.
Hoppas ni gillar´t.
Hej.
Träffarna på googlesökningen av ordet "harmoni" var minst sagt skilda och lustiga.
Nån jävla form av rapport.
Mina kära dårar. Ni gjorde som jag sa, hoppade in här hejvilt trots att jag deklarerat min bortavaro. Dårar, dårar.
Kom tillbaka till verkligheten(overkligheten(?)) vid halv tolv nu ikväll.
Skulle egentligen kommit i söndags, hade biljett bokad och allt.
Och efter det skulle jag egentligen ha åkt i måndags.
Och jag skulle ha varit framme kvart i åtta ikväll egentligen.
Och egentligen skulle jag inte ha blivit ifrånåkt av det tåg som lovade att vänta på mig när jag reste åt andra hållet för en vecka sen.
Och egentligen skulle jag ha åkt från Uddevalla till Ed i lördags istället för i söndags.
Men nej, jag ska inte säga att fenomenet snö är Djävulens fyllespya och att SJ can go fuck themselves, det vore att slå in två öppna dörrar.
Nässjö Taxi är iallafall bra grejer.
Först fanns det ingen plats i nån bil till mig, men sen fick jag åka med ändå.
Först skulle jag betala min resa, men sen fick jag åka gratis.
Jag lever i en stark tro att livet tar betalt, ibland blir det snett men då sparas insatserna i en rullpott för prisutdelning blir det alltid förr eller senare, alla får det de betalar för och gör sig förtjänta av.
Exempelvis får jag som betalar frånåkning och inställda resor och grovsa förseningar betalning när jag kommer fram till mitt hus i mörka kalla kvällen, jag får stoppa tillbaka mitt mastercard i innerfickan för "nu är det så mycket annat inslaget här".
Var tvungen att äta och duscha och byta kläder och känna harmonin lukta mig i nacken och lyssna på LÅTEN när jag kom.
Sen ville jag se dom jag saknat.
Men då skulle dom bli sedda av John Blund.
Så den viljan fick förskjutas.
Då ramlade jag in på pökern och hade lika charmig kukotur som jag hade innan lovet.
Nu satt jag här i sängen mellan pökerförlust och blogginlägg och funderade på hur jag skulle bli harmonisk igen när pökersaldot slagit mig på käften och livet tagit för mycket betalt igen.
Just det, AC.
Chefen skulle mejla respons i förra veckoslutet, var det sagt.
Spänd som alltid på hennes ord om mina ord, om det skulle vara negativa tongångar hade jag inte haft något trumfkort att spela ut mot livet, det hade bara varit att dra en klubba i huvudet och somna.
Men som tur var så mötte jag positiva vindar: Starka texter du skickar Calle - bilden av Robert Halvarsson växer fram - det finns något respektfullt i hur du hanterar det hela, samtidigt som det är väldigt blottande - jag hoppas verkligen han får ett lyckligt liv, jag tycker att han är värd det - Fan, Calle. Jag blir ledsen. Men det är bra. Man ska göra sina läsare berörda.
Jag fick råg i ryggen och en stärkt tro på min förmåga som författare är värd mer än några sketna Sit&Go´s.
Nu är jag jättetrött och hade inte behövt dra en klubba i huvudet för att somna.
Men jag vet inte om jag ska sova nu ändå.
Det är så vanskligt, denna avvägning jag står inför.
Såhär är det med mitt disponerande av tid:
Nu 04.00-20.45 Fri tid där ett skrivpass ska läggas in.
20.45-22.35 Ganska viktig fotboll, Chelsea-Inter.
01.30-04.00 Mycket viktig hockey, OS-kvartsfinal, Kanada-Ryssland.
06.00-08.30 LivsviktigDödsviktig hockey, OS-kvartsfinal, Sverige-Slovakien.
08.30-14.30 Lektioner.
Den stora svåra frågan är alltså när jag ska sova kommande ett och ett halvt dygnet.
Somnar jag nu så kommer jag vara ett levande lik på torsdagens lektioner.
Håller jag mig vaken nu och istället sover nära inpå tv-sport-tittandet, kommer jag vara tvungen att hålla ögonlocken öppna med Nokomos rispinnar och inte vara kapabel att skriva en enda bokstav eller göra annan nytta överhuvudtaget.
Hörde jag nån säga I-landsproblem?
Nu har jag skrivit ett långt inlägg om det ena och det andra, men inget om lovet.
Jaja, nåt ska jag väl ha och skriva om kommande dagarna också.
Djävulens fyllespya - Mycket viktigt - Redskap för vakenhållande
Ben´s lonely day.
Lyssna på den om och om när jag är borta så går tiden snabbare till nästa inlägg.
Stopp i röret sen lov och OS sen rörtömning.
Först: Tack söta Millis för att du bryr dig om mitt mående. Antar att fler av er gör det, fastän ni inte skriver det. Faktum är att jag mår bra, decembers snödepp är ett minne blott.
Sen: Ni har sinnesrubbat dålig tajming i ert bloggkollande. Fler besöker bloggen när jag inte skrivit på en vecka än när jag har mitt vanliga dagliga flöde. Sinnesrubbat, sa Bull.
Sen: Har haft för mycket att blogga om nu när jag inte bloggat. Sådär så det stockar sig med mynt i ett rör och man kommer inte åt de nedersta för att det ligger andra ämnen ovanpå. Därför har jag slagit bakut och inte skrivit alls istället för att beta av dem. Och nu är det spörtlov och hemresa till hökarnas dal där vi inte har nymodernigheter som internet. Så ni får vänta en vecka till på att jag ska tömma röret. Men gå in här varje dag ändå, gör det. Flera gånger om dagen, gör det.
Hoppas du, Millis(en vacker dag, jag lovar), och ni andra mår gott och ser livets fina sidor nu när solen snart lyser starkare än konsums ångestfyllda neonskylt. Och hoppas att Sverige vinner jävla massa medaljer i OS.
Puss.
De utslagna förlorarnas vinnarvinter.
Den här tv-säsongen har vi på allvar fått tillbaka dokusåporna och ingen är gladare än jag för det.
Men jag kunde varit ännu gladare.
Om rätt personer vunnit.
Att fel personer stått som segrare har varit genomgående för varenda jäkla programserie.
Se själva:
Robinsonäcklet - Bondens tatuerade fru - Den bleke idolen - Paradisets största glidare
Och det värsta av allt - dom är slut - vilken ljuspunkt ska man se i livet nu?
Get this party started.
Mycket senare än på Tärna, men jag vet vad som ska göras för att trumfa.
