Det ska po bloggen osso!

Visst har vi tagit låtsasmedaljer i diverse ursäkter för sporter, men dom väger inte mer i gram än antalet spelare Slovakien hade i offensiv zon idag, när man ser på de olympiska spelen ur ett större perspektiv.

Mycket kan sägas om det helvete som utspelat sig under morgontimmarna i Vancouver.
Men jag är rätt tom.
Det enda jag vet just nu är att...
...Bengt-Åke Gustafsson är en pissluffare. Han är dokumenterat slapp i skallen och en feg, feg coach som inte har vett att matcha rätt spelare med rätt mängd tid och i rätt formationer.
...Henrik Lundqvist är en gratishora. På fyra skott i andra perioden släppte han in tre påsar. Två var dundertabbar. Han dricker säkert champagne ur Marian Gaboriks urinrör nu.

Den instinktiva tanken var att lägga ut en bild på Hor-Henrik. Men han har dragit åt sig nog med uppmärksamhet för resten av sitt liv idag.
Min tanke nu är att istället lägga ut en bild, nej flera bilder, på den underbara expertkommentatorn Niklas Wikegård.
Han visade mycket av vad jag står för och kämpar för, i studion efter matchen.
Han visade känslor och han visade vilken makt ordet har.
Med sina ord helade han min vansinnigt kokande kropp tillräckligt för att jag skulle kunna bära hem den på två svaga ben, från Gläntan till skrivbordsstolen.
När övriga tv-folket, och även spelarna, snackade massa bull och inbillade sig att professionalism är att inte visa känslor som man har, sa han allt jag och de flesta friska intresserade svenskar kände och känner.
Wike sa sanningen och det har han min eviga respekt och beundran för.



Nu ska jag sova, vaknade som tidigare redogjort tidigt av ställd klocka igår men blev ingen kvällssleep utan en timme mellan fyra och fem imorse i den gläntiska skinnsoffan.
Så nu är jag tröttare än Lunkans plockhandske.
Därför ska jag sova och förhoppningsvis inte vakna på flera veckor. Hoppas vi har vunnit brons i isbowling eller nåt då.
Vilda Kattens självmordslektion om litteraturens historia mellan 13 och 14.30? Douglas Murray kan ta min plats där.