Det ska po bloggen osso!

Jag sitter i den lilla datasalen innanför den stora datasalen.
Skriver på ett kapitel om när Halvarsson och Gabbi fördjupar sin relation.
En bit in i skrivandet börjar jag fundera på vad kärlek är.
Jag som poet ska egentligen veta det, kan man tycka.
Men det ska jag inte.
Det är förunnat stora poeter att sätta ord på kärleken.
Om femtio år kanske man kan kräva det av mig, men inte redan.
Jag googlar ordet.
Märkligt att jag aldrig gjort det tidigare i mitt liv, det liv som är så präglat av sökande.
www.google.se,  "kärlek" och klick på sök är en gärning med så mycket liv och död i sig, jag önskar att tiden stannade här.
Jag läser något om att kärlek är själens längtan när jag plötsligt blir upphånglad.
Det känns surrealistiskt att bli upphånglad i en skrivbordsstol inför en datorskärm som visar träffar på ordet kärlek.
"Vad tänker du på" frågar hon. "Du ser så fundersam ut".
Jag svarar att jag inte tänker på någonting, men i själva verket tänker jag på att dörren till den stora datasalen är öppen.
Tänker på att det sitter en ensam kille där inne, vars ensamhet jag fick reda på redan innan jag flyttade hit.
Han var den första på den här skolan jag hade en bild av, förutom min lärarinna som jag pratat med i telefon.
Han är till och med mer ensam nu än vad jag föreställde mig innan jag kom hit.
Mer utdömd nu än då.
Stora datasalen är upplyst, det är en talande bild, den säger att alla kan se hans ensamhet.
Lilla datasalen är nedsläckt.
Mörkret säger att ingen ser min ensamhet.
Definitivt inte när jag hånglar.
Men inne i min kropp lyser lika många lampor som i hans.