Först smörjer jag hjärtat, sedan levern.
Ibland är att gå på fest som att gå till ett arbete.
Man har ingen lust men man känner att man måste så man gör det ändå.
Såna tillfällen tycker inte jag om.
Ibland är att gå på fest som att gå till en stor match i fotboll.
Man har laddat länge och det pirrar och man vet inte var man ska göra av sig själv innan man får kliva in i handlingen.
Såna tillfällen älskar jag.
Vid såna tillfällen förbereder jag mig ibland på ett speciellt sätt.
Jag söker upp kloka människor på internet eller i böcker, oftast youtubar jag intervjuer med starka och sköra män som berättar vackra sanningar om livet.
Då sitter jag som en åttaåring i en farfars knä, med werthers original i munnen, lyssnande till farfars visdomsord om hur världen är konstruerad och hur farfar gjort för att ta sig igenom dom snåriga skogarna.
Idag lyssnade jag på regissören och skådespelaren Thorsten Flinck.
Andra återkommande suveräner är musikern Henrik Berggren och poeten Bruno K Öijer.
Vet inte vad det är som får mig att söka mig till stora män inför goda fester, kanske är det för att jag vill ha en så bra bild som möjligt av verkligheten innan jag flyr ifrån den, så jag ska komma tillbaka till den med gott mod, men jag vet inte.
Nu flyr jag.
Thorsten - Henrik - Bruno
Tre av de män jag beundrar mest. Blir jag en dag lite lik dom blir jag väldigt bra. Att jag numer röker mer än bara på fest skyller jag helt på dom, men det är en last som är väl värd att ta åt sig på kuppen.
