Det ska po bloggen osso!

Vi pratade om det senast igår, Dalar och jag.
Att vi är på ett sätt väldigt olika.
Rabarber har sagt det.
Att Dalar och jag är världens mest otippade radarpar.
Den stora skillnaden är väl att han har en stark sträng som han alltid spelar på, no matter what.
Och att mina strängar då är svaga allihop och att jag måste baddas in i rätt sammanhang för att kunna lira.
Min fnissa är likadan som Dalar, hon är lite av tjejernas version av honom.
Hon undrar ibland hur jag kan vara som jag är och inte vara som andra är och som man ska vara.
Att jag inte är som dom märks uppenbarast på den stora sociala scenen i matsalen.
Ingen kille gapar mer och skrattar högre än Dalar.
Ingen tjej gapar mer och skrattar högre än Fnissan.
Jag säger inte mycket, finns nästan inte.
Ändå är det dom som står mig närmast och jag som står dom närmast.
Det är något jag tänker på.
Varför, varför det är så.