Det ska po bloggen osso!

den här bloggen är en sjö vi går ner till för att mötas

Textväxandet som stil på liv.

Det sägs att en författare aldrig är ledig.
Varje samtal bandas i hans inre och kan bli underlag för dialog i kommande bok.
Alla möten, miljöer och upplevelser är potentiella inslag i framtida kapitel.
Men framför allt handlar det om att en författare värd namnet lever med sitt skrivande så närvarande att han ständigt gränsar till verklighetsfrånvaro.
Detta kan låta paradoxalt och kanske en aning skevt, men gränsen mellan genialitet och dårskap är inte bred.
En autentisk berättare måste ha sina sinnen inne i vardagen samtidigt som han är inne i det oskrivna bokbladet, det är en duktigt komplex balansgång.

Man kan tro att jag är ledig nu och i samhällets mening är jag väl en slapp sommarlovsnarkoman.
Sanningen är den att jag filurar och förbereder texter och scener till romaner varje, varje dag.
Utan att skriva ner dem.
När jag sen sätter mig behöver jag inte anstränga mig, då är det stora jobbet redan gjort, då ska bara fingrarna para ihop den svarta kroppen och det vita.
Just nu tänker jag mycket på döden och sex, inte kombinerat alltså, jag ska inte skriva nån nekrofilsaga.
Men en berättelse om döden gror inom mig samtidigt som en berättelse om sex gör det, tungt men häftigt.
Det är inget jag bluffat ihop för skojs skull utan det växer ur min kärna helt av naturen.
Jag tror förresten aldrig att jag någonsin kommer skriva om en frisk person.
Mina böcker kommer alltid behandla män som är sexuellt vridna eller/och filurar på om döden är en trappa ner eller en trappa upp.

Hur det än går eller inte går för mig i mitt skrivande liv kommer jag aldrig få ekonomisk ersättning för alla de dagar och nätter jag ägnat.
Men så är det heller inget jobb, det är något helt annat.
Ett sätt att leva, att leva med en passion och en sjukdom.
Det är inget jag själv valt.