Det ska po bloggen osso!

Ulrik och jag sitter på en restaurang inne i stan, vi pratar om bus och noterar en figur ute på gatan som liknar min bror Aggan, fast med glasögon, Eros Ramazotti sjunger lågt för oss.
Jag är lite ofin och sms;ar under måltiden, detta sms;ande mynnar ut till något som upprör mig.
Jag berättar för Ulrik vad som sägs på displayen och han blir än mer upprörd än jag, å mina vägnar.
Först är jag ilsken, men det lägger sig och jag försöker hitta orsaker och släta över, detta gör att Ulriks upprördhet når nya höjder.
Nu blir jag upprörd på Ulrik för att jag tycker att han inte ska bli mer upprörd än mig över något som bara rör mig, då säger jag att det är bättre att jag låter honom vara ovetande i framtiden, innan jag vet hur jag själv ska ställa mig till saker och ting.
Ulrik tycker att jag ska sluta vara så jävla förlåtande mot brudjävlar hela tiden.
Vadå mot brudjävlar?
De får göra vad de vill, dem förlåter du.
Jag behandlar väl killar och tjejer lika, vilken brud har jag förlåtit?
Snusan förlät du hela tiden när hon bar sig illa åt.
Men vafan, du kan inte jämföra en flickvän med andra relationer.
Du förlåter ändå inte killar lika mycket.
Det är ingen skillnad, jag har nypt av två killar och två tjejer som stått mig nära, lika många.
Jag har nypt av en person som stal pengar av en vän, en person som svek mig utan att visa ånger, en person som tärde på mitt psyke så mycket att jag inte kunde leva med det och en person med vilken jag hade en relation som var låst och omöjlig.
Det fanns inga alternativ för mig när det blev som det blev och jag var nojig och blödig, men med mina mått fan så mycket hårdare och kyligare än jag trodde att den här kroppen var kapabel till, läskigt men nödvändigt.
Vad gäller restaurangförlåtet har det ingenting med dessa avnypningar att göra, förutom att det också rör sig om ett förlåt.
Jag anser att man måste vårda en relation mjukare innan den hittat sina fästen, jag kan inte rycka i båda vingarna utan att veta att det är just det jag gör, rycker i båda vingarna.
Det svåra är att jag är så hängiven, går jag in så går jag in, bemödar jag mig att göra ett brev så skriver jag inget som inte betyder något, då skriver jag något jag vill ha sagt.
Jag måste lära mig att inte sätta mig i situationer där förlåt är en av två utvägar.
Jag måste lära mig att skicka brev som inte betyder något.


Hade det här inlägget tagit en annan ton hade sista meningen varit Jag vill fortfarande vara i din sfär.