Det ska po bloggen osso!

Nyvaken efter en fyratimmarssleep och den var välbehövlig.
Jag behövde vila och jag behövde ta livet av denna torsdags mittparti.
Med en katastrofal start på dagen är det lika bra att stämpla ut, dagen var inte värd mig.

Vi hade lektion med ettorna, som vi har varannan torsdag.
Idag var det poesi som gällde och det kan man tro är en favoritlektion för mig, men så är det absolut inte.
Poesi är ett favoritämne för mig och lektioner kan vara favoriter ibland, men man ska för allt i världen inte få för sig att para ihop poesi med lektioner, det är dårskap.

Det är numer få saker som kan tända igång mig så hårt som när folk ska diskutera dikter.
Eller inte diskutera, dissekera, som läraren själv träffande uttryckte det.
De dissekerar dikter, de står böjda över en levande människa som de tar livet av och när de tagit livet av människan böjer de sig in mellan revbenen på människan och flaxar okontrollerat med rävsaxen som om de inte förstått att människan är mördad.
Jag vill inte vara med på det, naturligtvis.
Jag satt tyst i över en timme och rispade med en kniv i min anteckningsbok och försökte att inte höra dödsskriken inifrån våra hjärtan, poesins och mitt.
Sen skulle vi komma tillbaka efter fikat och prata mer, få en övning, en övning i poesi.
Där var måttet rågat för länge sedan och jag tog ansvar för mina personliga handlingar och lämnade skolan för resten av dagen.
Jag måste stå för vem jag är, jag kan inte vara en duktig elev som sen tvingas döma sig själv till livstid för medhjälp till massmord.
Det kan jag inte.

Av det jag rispade under lektionen finns en mening som sammanfattar bra.
Sluta genast känna en skyldighet att stå till svars för er relation till Tomas Tranströmer. (uppmaning till mina kurskamrater som jag inte på något sätt klandrar för detta, det är kursplanen som är förkastlig)


Tomas och jag, kan fortfarande titta på den här bilden med båda mina ögon.