Oblodig skalle men blodig skjorta.
Denna bild togs igår, alltså på dagen en vecka efter den förra bilden som färskt visade min blodiga skalle.
Redan i onsdags var jag snudd på helt fysiskt återställd.
Du har bra hud, sa Hersch häromdagen, med ett tonläge som sa "jag var plastikkirurg när jag var ung hemma i Irak så jag vet vad jag pratar om".
Tänkte mig att jag skulle sitta på samma plats och ha samma vinkel på huvudet som på förra bilden, för att få en till en maxad jämförelse.
Förra gången tittade jag inte i kameran, antagligen för att jag skämdes, och det såg inte alls onaturligt eller dumt ut.
Den här gången visar på en tonårsattityd som säger att jag anser mig för tuff för att bemöta en kameralins med blicken.
Och så har jag smiskat i för mycket sliskigt i håret.
Men det är inte det viktiga, det viktiga är att man ser på bilden att jag lever.
Man visste inte om jag skulle överleva dom svåra skadorna som visades på bilden för en vecka sedan, menar jag.
