25.
Calle, 25 år.
Sykt.
Känner mig som, ja, 22.
Och flera av varandra oberoende har på senare tid gissat på att jag är 21, av någon anledning.
För några år sedan var det skämmigt att bli antagen för yngre än vad man var, men nu har den gränsen passerats, nu blir jag bara glad när folk tycker jag ser ut som 21 istället för 25.
Det kommer inte vara hela livet, om några år tror ingen att jag är 21 längre, när jag är 27 kanske det gissas på 35, det gäller att njuta medan man fortfarande är ungdomlig.
Och beteendemässigt är jag nog 17 på många sätt.
I huvudet har jag alltid varit 40, på gott och ont.
Fotbollsmässigt blev jag sedd som en talang i somras när jag lirade boll med ett gäng ungar på Hisingen.
En pojke sa att jag var bra och tyckte jag skulle börja spela i lag.
Det kanske inte sa någonting, men jag tog det som en stor komlimang, han hade ju inte sagt så till sin farsas kompis direkt.
Eller det kanske han hade.
Gårdagen var inte mycket till födelsedag.
Jag ägnade mer tid åt skolarbete än jag gjort någon annan enskild dag sen jag kom hit i höstas.
Från det att jag gick upp klockan tio skrev jag till lunch, från lunch till klockan åtta arbetade Ulrik och jag på vårt filmprojekt.
Sen varvade jag ner med Gums, först fick jag dagens enda present(bild efter helgen), sen såg vi på tv, sen gick vi hem och "la oss".
Det var en bra dag, men det var inte en dag då det märktes att jag fyllde 25 år speciellt mycket, sen är inte jag den som vill ha uppståndelse i form av sång i matsalen eller liknande heller så stillsamheten tilltalade.
Idag blir det mindre stillsamhet och mer märkbart firande.
Ulrik och jag har gemensam födelsedagsfest i Gläntan.
Vi har bjudit in vänner och familj hemifrån, först hade vi 130 pers på inbjudningslistan, sen slutade det med ett femtontal inbjudna och idag står vi här med fyra jatack.
Folk har andra saker inbokade, vissa har inte råd och några kanske inte ens har lust, sen väger väl det faktum att ingen av de inbjudna bor inom tjugo mils radie, in i sammanhanget.
Men Ulriks syrra Lena, mina syskon Mia och Flex, samt Ulriks polare tillika min polare/kusin/nästan bror John-John Låda är inga man skojar bort.
Hade varit så himla kul att sammanföra mina mammasyskon med mina pappasyskon, händer iiinte ofta, senast det hände rejält var på min konfirmation för tio år sedan.
Oflax att Aggan skulle ta risspruta i eftermiddag och att dom andra två behandlas som bebisar.
Menmen, nu får jag se till att ta vara på dom jag har här, så säger alltid fotbollstränare när någon spelare blivit såld - han är inte här nu så vi kan inte lägga energi på honom, nu kör vi på dom vi har i truppen.
Vad gäller festen ser jag fram emot den med skräckblandad förtjusning.
Från början var jag ultrataggad, men framför allt 91;an på rektorsexpeditionen har dragit ner laddningen.
Starksprit är inte tillåtet, vilket gör vår trolltryck mindre magisk, gäster utifrån är nätt och jämnt tillåtna vilket för att Flex inte får knäcka några biljardköer mot Hjalmars nacke utan hålla låg profil och man får inte vara glad innanför skolans område vilket gör att vi måste ha kalaset ute i skogen.
Allvarligt talat ser jag mest faror nu, vill nästan få spektaklet överstökat och kunna andas ut imorgon för att inget "hände".
Det är en destruktiv inställning.
Förhoppningsvis lyckas jag vända den under dagen.
Om inte annat får jag väl skicka i mig lite starksprit, för att få fason på min karaktär.
Eller så löser det sig självt när mina gäster anländer, ska bli gott att få hit tre människor som jag älskar djupt, bättre present kan jag inte få.
Långt inlägg.
Flummigt och osammanhängande och nästan innehållslöst.
Åldersnåjja får jag snacka om nån annan gång, nu är jag bara i chock på den fronten.
Festen får jag snacka om när den varit.
Jag är nyvaken och förvirrad och ska till datasalen om några minuter för att fortsätta filmjobbet med Dalar, sen ska jag storstäda rummet, åka till stan och storhandla och möta upp den första gästen innan förberedelserna börjar.
Det är mycket nu.
Trevlig helg!
