Hakornas Arena och Sheriff-Sture.
Jag flackar och flackar, trots att solen spinner och brinner får jag varken tillfälle till att ligga i gräset och steka eller lira riktig fotboll, göra det som sommaren är gjord för.
Förrän nu.
I lördags låg Dalar och jag i gräset i Fristad utanför Borås och göttade oss, han med cigariller och jag med Bladet, solen var som finast och vi var som nöjdast.
Och igår efter att vi burit flyttlådor bestämde sig Pullis, Midda, Broder Flexa och jag för att ta bilen upp till Ödeborg för att lira boll på Hakornas Arena med mina andra bröder Aggan och Jonuff.
Det var skönt att äntligen få snöra på sig de vita vinnarskorna, har inte gjort det sen guldet på Kviberg för snart ett år sen.
Livet är sällan så behagligt som då.
Men precis som vid livets alla andra behagliga upplevelser väcks man förr eller senare då livet tvångsmässigt talar om att det är just ett liv och inte en välgörenhetsinrättning.
Alltså vek Aggan sitt högra ringfinger när han räddade straffläggningens sista straff.
Och fick åka till Uddevalla Lasarett.
På väg dit hälsade han - Jag sa ju att jag skulle ta straffen - så talar en människa som inte är nöjd med gammalt guld utan vill ha nytt igen.
På kwella åkte Midda och jag till Stenshult och åt pingvinpizza med Flexa, det är nämligen föräldrafritt då husvagnen rullat till Låtsasdanmark.
Det regnade som in i hell och blixtarna smattrade i serie så nytt fotbolllir var inte att tänka på, men vi hade inte stillat vår sportlust så halv ett på natten drog vi upp till klubblokalen ett stenkast från Morsans hus och spelade innebandy.
Vi maxade musiken och lirade man-mot-man-matcher.
En detalj vad gäller maxmusiken är att Flexa råkade knappa på utomhusanläggningens högtalarsystem.
Så runt 01 natt mellan måndag och tisdag fick byns folk antingen dånande godnattmusik eller ett oväntat uppvaknande.
Sheriff-Sture smörjde påken, sprang upp till lokalen och flög in på innebandyplanen och frågade oss om vi ville dö eller stänga av högtalarsystemet.
Vi ville stänga av högtalarsystemet.
Var skitkul att spela nattbandy, men än en gång viskade livet att allt aldrig bara kan vara lyckat.
Förrän nu.
I lördags låg Dalar och jag i gräset i Fristad utanför Borås och göttade oss, han med cigariller och jag med Bladet, solen var som finast och vi var som nöjdast.
Och igår efter att vi burit flyttlådor bestämde sig Pullis, Midda, Broder Flexa och jag för att ta bilen upp till Ödeborg för att lira boll på Hakornas Arena med mina andra bröder Aggan och Jonuff.
Det var skönt att äntligen få snöra på sig de vita vinnarskorna, har inte gjort det sen guldet på Kviberg för snart ett år sen.
Livet är sällan så behagligt som då.
Men precis som vid livets alla andra behagliga upplevelser väcks man förr eller senare då livet tvångsmässigt talar om att det är just ett liv och inte en välgörenhetsinrättning.
Alltså vek Aggan sitt högra ringfinger när han räddade straffläggningens sista straff.
Och fick åka till Uddevalla Lasarett.
På väg dit hälsade han - Jag sa ju att jag skulle ta straffen - så talar en människa som inte är nöjd med gammalt guld utan vill ha nytt igen.
På kwella åkte Midda och jag till Stenshult och åt pingvinpizza med Flexa, det är nämligen föräldrafritt då husvagnen rullat till Låtsasdanmark.
Det regnade som in i hell och blixtarna smattrade i serie så nytt fotbolllir var inte att tänka på, men vi hade inte stillat vår sportlust så halv ett på natten drog vi upp till klubblokalen ett stenkast från Morsans hus och spelade innebandy.
Vi maxade musiken och lirade man-mot-man-matcher.
En detalj vad gäller maxmusiken är att Flexa råkade knappa på utomhusanläggningens högtalarsystem.
Så runt 01 natt mellan måndag och tisdag fick byns folk antingen dånande godnattmusik eller ett oväntat uppvaknande.
Sheriff-Sture smörjde påken, sprang upp till lokalen och flög in på innebandyplanen och frågade oss om vi ville dö eller stänga av högtalarsystemet.
Vi ville stänga av högtalarsystemet.
Var skitkul att spela nattbandy, men än en gång viskade livet att allt aldrig bara kan vara lyckat.
Kommentarer
Trackback
