Det ska po bloggen osso!

Dalar, Smulan, Harrysson, Midda, Berntsson.
Kapten, Joel, Pungsmällarn, Quimmen, Jonuff.

0-0, 2-0, 1-0, 3-0, 4-0, 4-0.
Gruppspel, kvartsfinal och semifinal var en vacker resa i stabilitetens och den positiva utvecklingens tecken.
Alla var där för att se vår disciplinära variant av spelet fotboll med den leinarska kraftfullheten som signum.
Syrran, Janne och Musse var så klart där.
Rulle och Alfred.
Solskjaer och hennes kompis var där.
Adel och hans fru.
Linn och Smedberg var där.
Sega och Fribbe.
Glenn Hysén var där.
Lådas flickvän och Låda.
Låda, Låda, Johnny Låda.
Han tackade nej till att försvara guldet med anledning av bytet av spelplats från Kvibergs skugga till Avenyns spegel Heden där han förutspådde att publiktrycket skulle knäcka hans nerver i ett antal bitar inte ens en cnc-operatör kan reparera.
Istället höll han flickvännens hand och supportade oss sittandes mot staketet.
Att Chivu skadades tidigt i turneringen och hans tjänster åter efterlystes hjälpte inte, han hade bestämt sig för att inte spela.
Vi frågade några gånger, varje gång var svaret nej.
Men.
Sen hände något där genom all positivism i och kring laget efter semifinalen och Låda kom fram till mig.
Fan, man skulle vart med ändå, sa han.
Jaså, du ångrar dig iallafall?
Jaa, det hade vart gött att få ett till guld nu när ni får två.
Haha, nja ta det lite lugnt nu, det är en lång, lång väg kvar dit, poängterade jag.
Så jävla lång var ju inte den biten egentligen.
Den var en promenad till planen bredvid lång.
Den var några minuter kvar till avspark plus tolv minuters spel lång, den vägen.
Den var ett krig mot tio rödvitrandiga killar från Götene.
Jojo, det är en lång väg kvar, sa Låda och försökte hålla med, men det var tydligt att han hade räknat in guldet redan.
Sen är det en liten lucka i mitt medvetande efter samtalet med min kusin.
Jag vaknade upp av att domaren kastade ett rött utvisningskort i ansiktet på Chrissan Harrysson.
Att Chrissan Harrysson spottat i en motståndares ansikte dessförinnan uppfattade inte jag, men har jag förstått i efterhand.
Att motståndarna hade placerat turneringens två första bollar bakom vår målvakt uppfattade jag inte heller, men det har jag också förstått.
Sen är jag medveten vid resten av vägen och uppfattade det som hände därefter, även fast jag önskar att det inte hänt.
Vår dittills fina sammanhållning som kompisgäng och som fotbollslag rasade samman på ett hemskt sätt.
Som om inte det vore nog.
Som om det inte vore nog att vi slutade springa, slutade försvara oss, slutade uppföra oss som fjolårsmästare.
Som om det inte vore nog att en i vårt lag spottat en annan människa i ansiktet.
Då bestämmer vansinnets fanbärare Joel Pettersson sig för att försöka skada en motståndare med hjälp av våldsam fart och två högtflygande fotbollsskor i knähöjd.
Det var bland de fulaste påhopp jag sett och domaren behövde inte ta sig någon funderare för att dela ut nästa röda kort.
Som om inte det vore nog att vårt lag nu inte sågs för den fantastiska bedrift vi lyckats med i och med vår plats i Rikets Änglars final tre år på rad utan som de vidrigaste asen genom cupens historia.
Som om det inte vore nog att vi inte längre var ett duktigt fotbollslag utan ett gäng som spottar folk i ansiktet och medvetet försöker skada motståndare.
Som om inte det heller vore nog gjorde Joel ett skamligt uttåg från planen.
Hur dåligt valda hans ryggradslösa ord riktade mot oss lagkamrater var kan inte diskuteras, däremot hans självklara obalans vid tillfället, men så får man aldrig, aldrig göra.
Det går inte att försvara hans handling.
Joel är skyldig mig, Midda och hela laget en uppriktig ursäkt för sitt jävla beteende.
Jag visste att han inte var den lugnaste fisken i vattnet, men att han skulle sjunka så lågt som han gjorde, det trodde jag inte och då hade han aldrig fått vara en del av vårt lag.
Hur finalen slutade?
Ytterligare två bollar rasslade in och vi hjälpte de västgötska vesslorna att dunka ner Leinars haka i halsen på oss själva.
Efter 4-0 och 4-0 i slutspelschampagnen sjönk vi till slut med samma siffror i omvänd ordning, 0-4.
Jag vill trots allt tacka den skötsamma delen av vårt goa DLHEG samt vår rekordstora supporterskara för en på det stora hela superhärlig dag och ett minne för resten av livet.
Det finns inte mycket som slår Göteborg, solsken, fotboll, cupspel och dessa människor.
Vi har från och med 2007 haft fyra oförglömliga upplevelser av Rikets Änglar med den stolta prestationsraden: kvartsfinal-silver-GULD-silver.
Nu får det räcka för oss, härmed har David Leinar har en gangster gjort sitt i blåvittfansens turnering.
Trist att det slutade som det gjorde och det ber jag i egenskap av lagkapten djupt om ursäkt för om någon änglaarrangör skulle googla sig fram till det här inlägget.
Men det är väl så livet är.
Efter guldglädje kommer silversmäll och sen kastar man in handduken.
Några kastar sin enda handduk och lämnar med högburet huvud, andra kastar sin ena handduk och behåller den andra för att skydda sitt ansikte.

Dom obligatoriska spelarbetygen som folk frågar om efter varje cup levererar jag imörra.