Maskeradpoesi by Chris i krigsutrustning.
Det finns poesi och det finns poesi.
De ord som bara sägs, inte är menade att vara mer speciella än det man har inom sig, är många gånger de som smackas framgångsrikast.
Detta är precis vad som skedde i lördags natt när jag spelade in en festfilm och frågade den mystiske göteborgaren Chris, vad han hade att säga om kvällen.
I skrift är det inte i närheten av så märkvärdigt som det är i tal, hade jag varit mer haj på det där med youtube så hade jag lagt upp det för er skull, men nu får ni läsa det om och om och försöka hitta känslan.
Ni får försöka tänka er hur det upplevs när man har en man i rustning framför sig, med svärd i hand, när hans blick rör sig försupet sakta och pauseringarna är ofrivilliga för att tanken inte är som rappast efter midnatt.
vad händer här ikväll
tjejerna är kärleksfulla
ehh
jag har väl fått mitt
ja
Frågorna staplas ju på varann trots att han inte sagt så mycket.
Vad innebär kärleksfulla? Har han fått skamliga förslag? Kärleksförklaring? Har han pussats? Haft sex?
Vilka är tjejerna? Det är tydligen inte bara en som varit offensiv, handlar det om tjejer i serie eller i flock?
Vad har han fått? Vad är hans? Detta är väl mest intressant, vad han anser är hans som han fått.
Så många spännande frågor baserade på en utpyst liten dimma.
Det är fenomentalt att väcka dessa frågor på detta sätt.
Det är poesi.
