Det ska po bloggen osso!

Som notorisk fylleringare har jag allt som oftast en sorgsen syn på företeelsen.
Dagen efter ringningar är jag bedrövad över de samtal som bedrivits och ibland lika bedrövad över de ringningar som inte besvarats.
Sällan eller aldrig är jag nöjd och glad över en fylleringning, jag tror att folk mår skit på mig och jag tror att det inte är bra för mina relationer.
Ibland händer det omvända, att andra människor fylleringer till mig.
Och då är det också en omvänd känsla, jag är bara glad och ibland lite rörd att någon tänkt på mig mitt i nattens dimma.
Kan inte minnas att jag någonsin mått skit över att någon fylleringt mig, visst jag har inte orkat snacka alla gånger, och därför inte svarat, men jag har ändå känt att det var kul att det ringde liksom.
Senast någon fylleringde mig var natten till i söndags, det var goe Midda.
Han hade ringt och när inte jag svarat hade han skrivit ett sms.
Jag tyckte det var så himla gulligt.
Hoppas att andra känner likadant ibland när jag är i farten, menar inget illa när jag väcker er.
Från och med nu tycker jag att vi alla ska ha ett gott öga till godhjärtade samtal, oavsett tidpunkt på dygnet och alkoholpåverkan.
Länge leve de söta initiativen mellan tolv och fyra under helgnätterna.
Länge leve fylleringningarna.


En bild, två fylleringare.