Mamma och metaforerna.
Morsan mejlade häromdagen ett av sina klassiska frågemejl där hon undrar både vilken amerikansk president jag tycker haft snyggaste kostymen och ifall jag känner skillnad på ris från Lidl och Uncle Bens.
Och något om kärleken.
Alltid något om den.
Om jag sett kärleken utanför mitt fönster(på mammaspråk:om jag hittat någon) eller om jag rent av druckit ur dess kropp under natten(om jag fångat någon).
Den här gången var det så att syrran snackat bredvid mun, yrat nåt om att hon sett mig med kärleken under sitt besök här.
Jag försökte vara tydlig med morsan, i mitt svar, men verkar inte ha lyckats.
Skrev en metafor som inte helt gick hem.
Kärleken - en näve "grus"? Det där fattade jag inte.
Jaja, så kan det vara när sonen går och blir poet.
Och när hans mamma, som hon själv säger i mejlet "inte varit så mycket med dig de senaste 15 åren".
Vi snackar inte samma språk.
Kanske har vi inte gjort det sen jag började med poesi för två år sedan.
Kanske har vi inte gjort det sen hon slutade vara så mycket med mig, när jag var nio år.
Vi har kanske aldrig någonsin pratat samma språk, egentligen, mamma och jag.
Morsan torkar håret - En jävla massa nävar kärlek
